Ja jäklar vad det här helgen har gått förbi i rusande fart.

I fredagskväll åkte jag, Maari och Bexter till Gumboda Hed för att se Monte Carlo. Jag var klädd, sminkad och hade håret uppsatt som att jag skulle till en helt annan festival än en countryfestival, men det störde inte mig så mycket i alla fall. Vi var sena och Maari körde som en tok (fast en bra tok), och när vi parkerat, betalat och just gått in ropar de från scenen ”... här är Monte Carlo!”

Snacka om att ha tajming! Vi såg hela spelningen och jag måste säga att de var väldigt tighta och välrepade. De höll en högre standard som jag vet att de jobbat för och jag är så fucking jävla stolt över min pappa! Stolt över farbror, över dem alla! Jag filmade lite, men bilden är för ljus och basen hörs inte som den ska, men här är den i alla fall:



Vi stötte på Norénsklanen vid scenen och de diggade stenhårt, så gjorde också många fler där. Men efteråt satte vi oss och pratade i öltältet medan Kicki Danielsson tog till ton. Kvinnan visste ingenting, inte vad låten hette eller vilka som gjort den eller var i tiden den kom. Hon bara gissade. Skillnaden mellan icke-kända band och kända är att ett känt går ut på scenen och är något och således kanske inte tycker att det är värt att repa mellansnacket nämnvärt. Det behövs inte, publiken är redan där och älskar.

Nä, nu ska jag inte bli djup här... Hur som helst så var det så roligt att åka dit, se pappsen och gänget, umgås med min Maari och hennes BexterBus.

Vi åkte innan Kicki slutat spela, och jag kom isäng ganska tidigt. Sedan steg jag upp strax innan 9 dagen efter för att åka med Maari in till Nordmaling. Vi var uppe på Imperiet (som jag kallar familjeföretaget) och hälsade på lite. Jag blev inte direkt nostalgisk, jag saknar inte att jobba där för fem öre. Vi åkte vidare, vidare till Olofsfors.

På Olofsfors var det Brukets dag, vi kikade på lite konst, Maari köpte lite garn och stickor och vi fikade gofika. När vi kände att vi sett allting åkte vi hemåt.

Sedan följde het mat och heta diskussioner i familjen Sara Forslunds barndomshem. Jag blev så ARG, jag tar politik alldeles för personligt men det är ju svårt att låta bli. Tänk att jag är uppvuxen hos två borgare och tänk att vi inte kan förstå varandras åsikter. Jag känner inte att jag får någon förståelse från dem, och jag har tyvärr låtit dem tro att jag inte förstår dem. Jag är bara så mitt uppe i att berätta min synvinkel att de tror att jag inte har förståelse för deras åsikter. Men jag blir så frustrerad när de inte lyssnar.

Hela söndagen var jag grinig för jag har slagit personligt rekord i att ha rygg/höftont. Det är helt sanslöst, min rygg är minst 70 år gammal och jag får rulla ur sängen på morgonen för att sedan vara på gränsen till att skrika av smärta bara för att sätta mig på toaletten. Det är fruktansvärt, ibland känns det som att jag vill åka in på akuten för att få kortisonspruta eller morfin eller vad som helst för just nu går hela min existens åt till att ha ont. Jag ser inget annat framför mig.

Det är så jobbigt, och jag var nog inte den trevligaste människan den här helgen. Men jag är glad över att ha fått umgåtts med min familj, fått gosa min kisse Svante och hängt med Maari. Hon är en såndär person som får mig att kunna explodera i skratt, hon gör mig hel.

Jag kom på att jag borde göra en filmklippsserie med henne och mig. The Saari & Maari Chronicles. Så nu har jag börjat, subscriba gärna mig på youtube om du vill följa med på vår livssafari! För det mesta lär vi ju sjunga, skratta och fåna oss. Vad som väntar får ni se, det är bara en såndär riktigt kul grej.