Farmors operation gick bra, jag ringde henne i eftermiddags och hon var ganska groggy när hon berättade att allt gått bra. Fan så orolig jag varit, och fan vad jag fortfarande är det. Jag vill inte sjunga "Whith you in your dreams" för henne. Men tanten är stark, hon ska klara detta!

Jag har också hört att en av mina kusiner är på sjukhus, jag vet faktiskt inte så mycket mer än att det inte är roligt alls. Jag har inte förstått vad mamma och pappa sagt, men tydligen finns det risk att hon blir förlamad, och det FÅR bara inte hända. Jag ska inte skriva så mycket om det här när jag inte vet vad som händer, men jag vill bara ha det nämnt eftersom det gnager mig.

Mitt humör har varit uppåt väggarna idag. Jag sov länge, sedan låg jag på soffan och minns inte vad jag tänkte, tills jag ryckte upp mig och sminkade mig för att vi senare skulle ta emot besök av ytterligare släkt. Det blev en god middag med trevliga samtal.

Sedan kom Maari och vi cyklade ända till Olofsfors och tillbaka. Vi kollade hennes hallonställen och pratade. Det är som alltid otroligt stimulerande att prata med henne, UTOM när hon försökte peppa mig till att cykla. *Vet att Maari läser, haha* Hon är boksmart och har vad jag egentligen mest vill kalla för en emotionell klokhet, dessutom är hon rolig också. Alla borde ha en Maari, en andra hälft som man inte kan vara utan! Jag förstår inte hur hon orkar med mig ibland.

Ofta slår det mig dock att jag kanske kan bygga mönster med klossar, ha ett hyfsat bra minne, ha viss ordkunskap som ändå på papper gör mig till "intelligent", men jag vet egentligen inte så mycket. Inte så mycket fakta, inte så många teorier. Jag inser att det enda jag fokuserat mig på att kunna sedan jag slutade plugga är mig själv. Jag skulle idag bara kunna skriva en uppsats om ämnet Saari, med undantag från att jag kanske skulle kunna citera låttexter ur huvudet. Men vad är det värt? Jag vet inte.

En dag vill jag plugga, jag vill ju egentligen bli bibliotekarie. Om inte det, så vill jag jobba i en bokhandel och så vill jag skriva. Allt det känns dock så oöverkomligt. Men kanske en dag...? Kanske...? Just nu är jag för trött för att ens orka föreställa mig att jag skulle klara det.

Mina sömnisar är tagna och snart är det säng. Det är jättebra att ha en dosett, för innan klockan tre idag kunde jag inte minnas särskilt mycket, inte ens det jag läst i boken. Tack vare dosetten kan jag ju i alla fall ta reda på vad jag tagit och inte tagit.