Jag gråter men inga tårar kommer. Stirrar på VH1 och lyssnar på musiken, registrerar varje ton. Jag vill sluka musiken, leva på den, leva i den. Musik är allt jag vill ha. Girigt väntar jag med spänning på nästa låt, mer toner, mer ord och mer melodier. Mer bilder som ackompanjemang. Musiken i mig.

Lyssna på musiken. Vad säger den?

Det räcker inte.

Världen verkar mer och mer overklig. Ångesten vibrerar i mig och därför känns det som att det är det enda verkliga. Kan inte tiden gå så att jag kan ta mina sömntabletter och sova? Allt jag vill är att sova, i sömnen är jag trygg.

Jag står i det tomma huset och hör Svante ropa på mig. Jag gå och kollar, han skrek ju! Men han ligger i soffan och sover. Nästa gång jag hör honom hittar jag honom inte, för han är utomhus. Mina sinnen förvirrar mig just nu, jag har inte sjunkit så djupt att jag inte är orolig över mig själv. Varningsklockor ringer.

Men jag vill inte träffa någon. Jag går inte över till mormor, farmor eller min kusin och hennes föräldrar. Jag ringer inte upp Hera fast de lämnat ett meddelande på min mobil. Jag ringer inte mina föräldrar, utan det är de som ringt mig. Jag vill vara själv, fast jag vet hur dåligt det är för mig. Men jag orkar inget annat.

Det är bara katten jag tvingar mig att orka sköta om ordentligt. Att duscha eller ta in posten har lite lägre prio.