Igår kom Maari förbi och släpade upp mig, tvingade mig prata och tvingade mig gå ut och känna doften av nyfallet regn. Hon tvingade sig in i mitt skal och gav mig inget val till att isolera mig.

Tack är det minsta jag kan säga.

Och idag steg jag upp (om än ganska sent) och åkte ut på biltur med min syster och min andra hälft, hon hjälpte mig handla bland annat. Det var fullt med folk på affären och jag bestämde mig för att bara fokusera på vad jag skulle handla, att JAG skulle handla. Det gick ganska bra och jag glömde inte köpa något.

Vi sjöng till radion och stannade en sväng på Imperiet, där jag jobbat på somrarna som tonåring. När vi pratat klart med min faster så frågade hon kunderna vem som stod på tur, och de stod som fastfrusna. Såklart ville de hellre snacka med min manliga kusin eller min farbror. Det är ett byggvaruhus ute på vischan, det är könsrollernas Mekka egentligen. Så många gånger har någon gubbe stuckit in huvudet och frågat mig om "det är någon där". De ber om att få träffa någon av grabbarna trots att de bara ska ha spik, till stor del handlar det om att de har en relation till ägarna men också sorgligt nog om att de inte förväntar sig att jag eller någon annan kvinna ska kunna någonting.

Köns- och åldersdiskrimineringen var inte den enda orsaken till att jag otrivdes. Tusen problem, både verkliga och overkliga var allt jag levde i. Problem med att jag inte kom in i gemenskapen och problem med att jag var så säker på det att jag inte LÄT mig komma in i gemenskapen. Jag hade ingen ork alls utan stängde in mig på toaletten så fort jag fick tillfälle. Ändå var det jag och brorsan som jobbade över, plikten framför allt! Och pappa slet och sliter fortfarande så jävla hårt, jag var absolut övertygad om att han skulle dö ifall jag inte kom dit och hjälpte till. En sjukdag/bortadag och han skulle dö och det skulle vara MITT fel. Det var en hög med tvångstankar och så kallat magiskt tänkande. Jag kunde inte ens genomföra mina självmordsplaner eftersom jag var tvungen att existera för att pappa inte skulle dö, för att jag var tvungen att dra mitt strå till stacken.

Gud vad jag mådde dåligt då. Ändå blev det så mycket värre efter det.

Efter att Maari lämnat av mig hemma i eftermiddags har jag städat lite, duschat och lagat RIKTIG mat. Riktig som i hemstekta hamburgare och färdig potatissallad. Det var jävligt gott kan jag säga. Jag mår lite bättre idag men något är trasigt. Jag vet inte varför. Jag söker men finner inte, men den här gången handlar det snarare om tid än om lösningar. Tiden är lösningen, saker går alltid över. Jag måste bara hålla ut.

"Bara".

Malin Frimodig har släppt ännu en nyinspelad låt på sin hemsida, den heter Girl. Lyssna! Den har gått på repeat hos mig ett bra tag nu, som vanligt kan jag inte få nog. Hennes musik förgyller och jag inser hur mycket jag verkligen saknar henne nu.