Skrivet lördagen den 25:e juli.

Ju fler dagar som går, desto närmare ytan kommer jag. Men jag går fortfarande som i min egna värld.

Idag kom mormor och hämtade mig, vi åt lunch hos henne och sedan la jag mig på sängen och läste för att sedan sova en timme på eftermiddagen. Jag drömde om en vän jag har som varit drogfri i över 2,5 år nu, drömde att hon var alldeles blåslagen och full när jag träffade henne. Hon sa att hon skulle in till stan för att knarka och jag bad henne att stanna, bad henne sova över men hon var som sagt full och destruktiv. Just innan jag vaknade drog hon iväg till stan mot knarket, och jag var alldeles skakad. Sömndrucket slängde jag iväg ett oroligt sms till henne och hon svarade att det var lugnt, att hon satt och såg på Star Wars och mådde okej. Det var skönt att höra men jag är ändå fortfarande orolig av någon anledning.

Mormor och jag har umgåtts mycket idag och pratat en del. Hon berättade om när jag var inlagd någon gång, att det var en skötare (som jag förstod var Tord, en av mina absoluta favoritskötare) som tog med mig ut för att röka och sedan satte sig med mormor när jag var med mamma och pappa. Han hade frågat henne hur det kändes för henne och sedan berättat att han tyckte att jag var skärpt och lätt att förstå när jag pratade, att jag hade ett gott ordförråd.

Jag berättade för mormor att jag själv läste svaret på ett IQ-test jag gjort och visste med mig att jag gjort bra ifrån mig, men att jag numera sällan kan nå fram till den ”smarta” delen av mig. Medicinerna och mina psykiska problem gör att tankarna rinner som sirap i mitt huvud och att jag inte kan formulera mig ens om jag får fatt i en kreativ tanke. Jag skulle kunna vara mer än den krockdockan jag är nu. Mormor kände igen sig och sa att hon är segare nu när hon äter rätt mycket mediciner också. Jag nickade och förstod, jag förstod verkligen. Det är jobbigt att bli begränsad.

Mormor skjutsade hem mig och jag har haft en riktigt bra kväll faktiskt, till stora delar. Mörkerrädslan är beständig och den fysiska ångesten kom för några timmar sedan men jag okej, jag ska sova och vakna till en ny dag. Jag har fått dagens dos av Svanteglädje, vi har gosat i flera timmar och jag har sett Disneydags och ätit riktig mat. Det borde räcka men det gör det inte.

Jag lyssnar på Song for Sara ( http://malinfrimodig.se/music/malinfrimodig-song_for_sara.mp3 ). Att lyssna på den är som att se sig själv i spegeln, ibland som att se sig själv på film. Det är min vaggvisa ikväll.

Don’t let the bed bugs bite.