Saari är inlagd sedan i måndags. Hon finns att nå på mobilen för er som har hennes nummer.

//CrazyGirl

Var det Amanda, eller Saari?



Jävligt spontan grej mitt i natten kan jag säga :) För er som inte fattar, kolla videoklippen på http://amandavardet.blogg.se

Tack siscrazy!

Idag kom Rakeln till boendet och hälsade på. Det var så härligt, hon är så härlig. Jag får ringa henne om jag vill, och hon sa att det bara var att komma till Östra gymnasiet (där hon jobbar) och ta en kaffe i kafeterian. Jag tvekade men insåg att det faktiskt vore bra träning. Jag är så skol-skadad och behöver lära om mig, lära mig att det inte alls behöver vara farligt. I alla fall inte lika farligt som jag känner att det är.

Gunilla skjutsade mig till Tegs behandlingscenter i eftermiddags och påstod att hon skulle hämta en medicinlista. Jag förstod inte varför, ingen hade sagt någonting till mig. Enligt Gunilla ska de ha en medicinlista, men jag tänkte att det borde de ju ha redan.

I alla fall så hade jag ett samtal med Ola. Jag la upp 10 A4 med utvalda blogginlägg för dem att läsa, förklarade att jag inte kan uttrycka alla saker verbalt och att det kanske kan ge dem en bättre bild på hur jag haft det när de får läsa om det. Någonstans djupt inom mig vill jag fortfarande ha hjälp, men jag förklarade att jag är ambivalent över vilken värld jag ska tänka att jag hör till. Just nu känner jag mig bara som ett bortomjordiskt väsen.

- Jag ser verkligen ut som en människa som håller ihop, eller hur?
- Ja, det gör du verkligen.

Sanningen är att jag egentligen inte håller ihop alls.

Efter samtalet gick vi upp till Ing-Marie och Gunilla. De höll i min medicinlista och jag var misstänksam, så jag tog den och läste. Uppenbarligen har min läkare höjd min Seroquel från 200mg till 400mg efter att han fått ett samtal av en person som jobbar på Hera. Jag exploderade direkt.

- HAN KAN JU INTE HÖJA EN MEDICIN UTAN ATT SÄGA NÅGONTING TILL MIG, JAG VÄGRAR VÄGRAR VÄGRAR TA DEN, SÄG TILL THOMAS ATT HAN HAR GJORT JÄVLIGT FEL I ATT HÖJA EN MEDICIN UTAN MITT MEDKÄNNANDE osv etc.

Ing-Marie fångade min blick och såg mig i ögonen, bad mig lugna mig och sa att jag först skulle fundera på om jag behövde den.

Jag behövde inte fundera, men lugnade mig. Eftersom alla verkar ha ett problem med att jag är arg så håller jag mig till syntes lugn. I bilen tillbaka låtsades jag vara med på noterna när Gunilla sa att man kanske får se det som att det var bra att han visade den omtanken för mig när My ringde och skvallrade om att jag mådde dåligt.

Höjd Seroquel utan att ens bli personligt informerad, det är vad jag kallar omtanke.

Jag berättade att jag ska sluta med Lithionit, jag fick en läkartid. Jag sa att jag inte skulle vänta med att sänka medicinen tills det läkarsamtalet. Det är ju min kropp. Jag tänker bestämma själv och tillåter mig inte bli överkörd av vården som jag ännu en gång blivit.

Ikväll ska Marita och jag se på Smultronstället (Ingmar Bergman). Äntligen någon som frivilligt och med glädje vill titta på Bergmanfilmer med mig! Tråkigt nog slutar hon nästa helg och FLYTTAR.

VARFÖR MÅSTE ALLA FARA NÅGON ANNANSTANS?

Så urbota idiotiskt.

Jag har sovit, länge.

Så jag satte mig i soffan, tittade ut genom fönstret och undrade vad jag skulle göra av dagen. Om jag skulle underkasta mig för olyckan eller om jag skulle resa mig, äta något och ta en dusch. Jag gjorde det senare.

Men allt är just nu ett avledande från den mörka kärnan i mig. Jag undrar när den först kom dit. Jag har nog alltid varit orolig, men knappast olycklig hela mitt liv. Men nu är alltid utgångspunkten från botten av brunnen, det har varit det sedan någon gång strax innan tonåren. Det gör ont när allt är en kamp, kampen för att ta mig upp för brunnens väggar och kika ut. Ljusglimtar.

Jag måste sluta med Lithionit. Även om jag varken känner mig pigg eller trött av den, så har jag haft svårt att kika upp ur brunnen sedan jag började med den. Och brunnen tycks ha blivit djupare. Det är en stark medicin som jag inte vill ha.

Det vore bara så skönt att ha fler bättre dagar än sämre. Eller i alla fall normala dagar. Men jag funkar inte så utan det blir antingen svart eller vitt. Ibland känner jag mig så dysfunktionell och tänker att jag inte borde vara på jorden. Jag är nog ett annat sorts väsen.

Jag ska skriva ut lite blogginlägg från i sommar och ge till mina terapeuter på TBC. Jag klarar inte av att prata, orden vill inte forma sig i munnen. Jag kommunicerar bäst via text.

Tänker hela tiden på slutenvården. Jag avskyr den men jag har den i tankarna för att jag kan jämföra mitt mående med hur jag mått när jag har varit inlagd. Men numera blir jag inlagd över min döda kropp. Förr i tiden ropade jag på hjälp och gick frivilligt med på inläggningar för att jag trodde att de kunde hjälpa mig. Nu vet jag att de inte kan det. Då kan jag lika gärna bo under mitt täcke.

Rakel spektakel gick av sitt sista skift imorse när jag sov. Hon kommer igen på onsdag. Det ser jag fram emot.

Nu ska jag lägga mig och slötitta på Blair witch project.

Malin Frimodigs senaste låt: http://malinfrimodig.se/music/malinfrimodig-ground_zero.mp3
Läs gärna texten på hennes hemsida också.

Igår kväll kunde jag inte sova. Det är verkligen en av de värsta saker jag vet, utom sömnparalys och mardrömmar. Tyvärr kantas min sömn av alla tidigare nämnda. Jag är nitisk när det kommer till hur jag ska sova, hur mycket och när och kvällar och mornar är ångestfyllda på grund av rädslan för sömn, för hur mycket jag verkligen behöver den.

Jag menar, jag funkar fast jag sovit dåligt eller lite. Efter 6 timmar mer eller mindre panik från kl 21 till 03 då jag somnade av utmattning en vanlig onsdag för några år sedan, steg jag ändå upp kl 06, åkte till skolan och skrev VG+ på ett prov. Liksom, jag funkar. Det var länge sedan och jag orkar inte alls så mycket längre, men jag fungerar ändå. På automatik det vill säga, känslomässigt är jag kaosig eller avstängd.

Men just nu vore det bara så skönt att sova på riktigt, sova ordentligt. Sova från att jag somnar till jag vaknar. Känna mig utvilad när jag vaknar. Ibland har jag försökt vara vaken ett dygn för att somna av utmattning men det har aldrig gått bra eftersom jag får ångestutbrott och bara vill dö.

SÖMN ÄR LIVSVIKTIGT.

Dödsviktigt.

Idag har jag varit trött, vi såg Benjamin Button som är en dyr kopia av Forrest Gump och nästan lika lång. Sedan åkte jag, CK och Marita för att panta burkar och köpa saker på Hemköp, efter det åt vi och kikade på TV. Maria kom hit och vi satt alla och pratade. CK gick hem och jag fick skällning av en annan kvinna på boendet för att jag lämnat makaroner i slasken.

Marita och jag plinkade gitarr och sjöng, vi fnittrade som skolflickor och det var himla mysigt faktiskt. Det här med gitarr vill jag fortsätta lära mig, för det är fruktansvärt roligt att kunna spela och sjunga låtar.

Efter det såg vi Usain Bolt slå världsrekord, om och om igen. Och jag grät. Tillåt mig citera min väl Ulf Lundell:

”Jag gråter

Jag gråter när jag läser
sportsidorna
Jag blir så rörd
Dom vinner
det är vad dom gör i sportens värld
Dom vinner
Ibland förlorar dom
Då gråter jag inte
Men när dom vinner
då gråter jag
Hejdlöst

[...]

jag gråter
det är bara så
jag gråter när folk
vinner ”

För så är det bara, för mig också. Sanslöst bra lopp, det var så spännande först men sen så var det inte så spännande. Usain Bolt känns helt oslagbar. Jag älskade deras lilla dans inför kamerorna efter mållinjen!

I alla fall - det är Rakels sista kväll. Jag var så rädd, så LIVRÄDD att jag skulle göra en klassiker, det vill säga bryta ihop totalt för att hon åkt iväg. Jag har det där brytet inom mig, jag kommer släppa det loss någon annan gång men inte ikväll.

För ikväll kom även Camilla på besök och vi satt där och spelade och sjöng tillsammans. Eller, Rakel spelade, vi sjöng och ibland så sjöng och spelade jag. Det var så fint och jag hade väldigt kul. De var snälla och gav min komplimanger och jag rodnade. Efter ett tag la vi av med spelandet och bara pratade.

Det var en skön kväll. Jag ska ge Rakel en lapp med musik som betyder någonting för mig, men sen vet jag inte hur ofta vi kommer ses. Jag vågar inte tänka på det. Hon ger så mycket av sig själv och skänker så mycket glädje.

Jag kommer att sakna henne.

Trots att jag mått hemskt så har gitarrstunderna varit ovärderliga för mig. Min olycklighet finns alltid med och andas samma takt som mig, men med sång, gitarr och musik har jag haft ett tvättäkta undvikande från min svarta kärna som försöker stråla sig ut överallt.

(Lördag)

Tårarna härjar liksom fritt numera. Jag känner mig genuint olycklig, med undantag för vissa distraktioner. Igårnatt sov jag på en blöt kudde, imorse när jag slog upp ögonen fylldes de direkt med tårar och så kaosade jag innan vi skulle åka till stan.

Jag tror att det beror på att jag är så trött. Livstrött, så trött att jag inte kan sova ibland. Jag är olycklig av att vara fångad i mig själv. Jag hatar mig själv. Det är ett förakt som genomsyrar det mesta. När jag pratar, när jag känner att jag existerar, ja då hatar jag mig själv för att jag gör det.

Du vill inte vara mig. Jag sänker alla, jag kräver saker av min omgivning och ibland saker som inte ens går att kräva. Uppskattning, uppmärksamhet, kärlek... Som att jag aldrig får nog, min trygghetskvot fylls aldrig upp helt.

---

Ikväll kom Rakel, kvinnan som jobbar extra under sommaren här på Hera. Hon är positiviteten själv. Hon har börjat lära mig spela på den gitarr jag har, och ikväll drog vi ut lite låtar som passade bra - det vill säga inte hade för svåra ackord. Så vi har sjungit och spelat, jag har tragglat ackord och nött ackordföljder. Det börjar faktiskt likna någonting, jag kan spela några låtar hyggligt men det går hackigt eftersom jag oftast måste pausa lite när jag byter ackord eller om jag tar fel ackord. Men det går hyfsat. Maria som satt och lyssnade med ena örat berömde min sång och sa att jag hade talang. Det vet jag inte, men det var skönt att få positiv feedback när man spelar.

Raken är så rak och ärlig, hon är en duktig lärare och vi hade jätteroligt. Mina försök gick faktiskt framåt. Och att sjunga är ju så otroligt roligt, ännu roligare att kompa sången med lite gitarrplink. Jag blir lite generad när hon inflikar ”du är ju så musikalisk” och ger mig rampfeber, för SÅ musikalisk är jag inte.

Jag är uppväxt med musik och spelade trummor mellan årskurs 2-3 till årskurs 9 på högstadiet. Min släkt har alltid hållit på med musik, pappa och en av hans bröder spelar i samma band. Jag tror egentligen inte på det där med att ha musik i blodet, men jag har musik i intresset i alla fall. Det finns inget som kan få mig att må bättre. Jag sjöng också i kör sedan jag var liten och fram till när jag flyttade från Nordmaling, men både i sång och i trumspel anser jag mig vara medioker. Dessutom har jag sedan jag blivit sjuk helt tappat det där med att utöva musik. Och jag saknar det.

Därför var det så kul ikväll, och det är kul att det minsta lilla verkade imponera. Efter att ha jammat ett tag så bestämde vi oss för att se film (Omen, 76), men vi pratade sönder filmen vilket var trevligt för en gångs skull.

Vi satt där och pratade om hur vi mådde. Ingen mådde särskilt bra men alla verkade trygga där vi satt. Jag sa med ett leende på läpparna att jag tappat en hel dag i form av en minneslucka och att jag kände mig olycklig. Men just då kändes det ändå bra.

Nu, efter filmen och efter kvällen på Hera, så går jag in i min lägenhet och undrar hur jag ska orka andas när allt jag andas är sorg. Jag vågar inte gå isäng. Vad exakt som skrämmer mig vet jag inte riktigt. Mina andetag tycks vara av glas och ensamheten omsluter mig. Ångesten bor under täcket.

Och jag vill bara gråta igen.

Steg upp tidigt idag, i alla fall enligt mig. Men det funkar inte, jag får ändå gå och lägga mig sen för att allt sticker, överallt. Ljus i ögonen, ljud i öronen, känsel, doft och så vidare. Det bara sticker som vassa nålar. Inte ens att ligga i sängen med Svante är tillräckligt lugnt. Det är ändå mycket intryck, så jag pressar ihop ögonen och vill fly.

Senare på dagen sitter jag och läser i soffan. Jag skrattar och gråter när jag läser Burpojken, snart är den klar. Mamma och jag byter några ord.
- Ska du in till stan imorgon?
- Nä, jag tänkte vara här till på lördag, om det är okej, svarar jag.
- Okej.

Tystnad.

- Är det inte torsdag idag? Vi kan ju inte äta tortillas på en torsdag, hummar mamma.
- Jo men nu har vi ju ställt in oss på det, tycker jag bestämt.
- Men det är ju fredag idag!
- Nej, det är torsdag.

Tystnad.

Mamma kommer med tidningen. Pekar på den och jag läser ett par rader om en gubbe som skrivit någon psykologisk deckare. Jag undrar vad hon vill och hon visar datumet.

Det är fredag idag.

Jag tappar allt, allt från ansiktet till andan till kontrollen över tårarna. Jag blir så överväldigt rädd och om jag inte hade haft en så tom mage hade jag nog kräkts.

Mamma försöker krama mig, prata om hur bra vi har haft det men jag springer ut och tänder en cigg. Hon kommer ut och jag känner mig vettskrämd och mamma verkar inte veta riktigt hur hon kan hjälpa mig. Och jag tror inte hon förstår riktigt. Det är säkert folk som läst ända hit och inte förstår vad tusan jag skriver om.

Det här är återkommande, men jag blir knappast van. Och det gör det inte lättare när det väl händer. Jag tänker tillbaka men har missat så mycket tid, en hel dag verkar ha försvunnit. Inte bara sådär att man är glömsk eller blandar ihop, det är en minneslucka. Och det är så fruktansvärt.

Om det är fel på mig eller världen vet jag inte. Troligen mig. Tiden dör och återuppstår med ojämna mellanrum. Men vad som är det mest skrämmande är att jag känner att jag inte har kontroll ens över mig själv. Jag griper så hårt mot fasta ting, knogarna vitnar fast jag uppenbarligen inte håller i någonting.

Och igår var jag och Maari hos farmor. Hon hade smärta och fick läggas in på sjukhus senare på dagen, ändå satt hon där på morgonen och sa att det viktigaste är att jag blir frisk. Jag ville gråta när jag hörde det och jag vill gråta nu när jag skriver det.

Jag vill att folk ska bry sig men jag blir bara andras huvudvärk.

Behandlingscentret har ringt hela veckan. Ibland har Malin ringt. Jag har inte orkat, vågat, velat svara. Försökt ringa Olivia men med telefonen i handen glömmer jag hur man pratar.

- Du har blivit så konstig, säger Malin när jag faktiskt svarade idag.

Ibland när jag får panikångest med tryck på bröstet och svårigheter att andas önskar jag att jag faktiskt slutade andas. Och det är så det börjar varje gång.

Är det mig ni älskar, eller är det sjukdomen? Får ni en kick när jag är destruktiv? Skulle ni älska mig om jag var frisk? Ser du mig bakom mina ärr och ser du mig bakom sömnmedicindimman i mina ögon?

Knappast. Inte ens jag gör ju det. Inte alltid i alla fall.

Jag gräver i mitt förflutna. Hittar ett skrivblock från 2005 där jag har med hjälp av en socionom vid namn Linda Hjelte fått en egen lägenhet. Ändå blev jag lite besviken på min hjälte, hennes efternamn betydde ingenting. Men hon gjorde vad hon kunde i alla fall.

Jag var sjukskriven och skulle börja i skolan igen. Bland allt klotter i spiralblocket finns allt mellan början på olika noveller, korta suicidbred, recept på kakor, ännu mer påbörjade noveller och även en romanidé inkluderat detaljerade karaktärer och en summering på vad boken skulle gå ut på.

Det dyker upp dagboksanteckningar ibland, och bara texter utan något speciellt syfte och ett dussin brev som aldrig blev postade. Redan då, just när jag börjat smaka på ordet borderline, så skrev jag tydligt om dissociativa upplevelser och även gränspsykotiska upplevelser.

Men början är ändå mest intressant, för där står ett påbörjat brev till Berny Pålsson. Jag hade väl antagligen just läst hennes bok och hade aldrig läst något liknande. Jag kände igen mig i mycket medan annat var totalt främmande. Nu är det ju tabu att ha tiara, skära sig och tusen saker till, samtidigt som det är otroligt tabu att överhuvudtaget gilla författaren. Idag är jag fortfarande i beundran av en ung tjej som skrev en bok eftersom det var det jag ville och fortfarande vill göra, men resten kan diskuteras. Känner inte personen men jag är ju en sån jävla sucker för skvaller! Men jag dömer ingen. Inte så mycket i alla fall. Men då betydde boken massor för mig, den hade öppnat en helt ny värld.

På nästa blad har jag skrivit upp alla böcker, facklitteratur och filmer jag måste sluka. Och det har jag gjort också. Vissa tycker att jag ska lägga undan alla ”psyk-böcker” men psykiatri och psykologi är ett genuint intresse som i grunden är oberoende på om jag mår bra eller dåligt.

Men självklart läser jag om alla mina favoriter när jag mår som sämst.

Nu lämnar vi memory lane och återgår till nu... Idag. Jag blev väckt klockan åtta och fick käka frukost med snickaren som gör om köket, sedan kom mammas gympakompisar och började spela gympamusik på hög volym, men jag gick och la mig och sov. Jag var så trött. Hela dagen har jag varit en sömngångar, det har inte lättat än och det är kväll.

Min familj är förmodligen bättre än din och gudarna ska veta att jag uppskattar dem för det som de gör.

Men ändå...

ALL I WANT IS A MIRROR
SO I CAN SEE THIS SO CALLED BRIGHTER DAY
I`M WATCHING ALL THE WORLD CRAWL BACK AGAIN
WATCHING HOW IT BLOWS ITSELF AWAY

THAT`S ALL I WANT

ALL I WANT IS DESTRUCTION
I WANNA SEE IT CRUMBLE BENEATH MY TOES
SMELL THE WAY MY SORE EYES BURN AWAY
I WANNA SEE IT ALL TODAY

THAT`S ALL I WANT

ALL YOU WANT IS TO BE ME
SO YOU CAN SCREW ME UP
AND DON`T GIVE A DAMN
`COS I`M A CRAZY LITTLE DAISY
TO VILE TO BREATHE
THAT`S ALL THAT I CAN HAVE TODAY

”Sara, har du tagit tabletter?”

Mammas skarpa frågor kommer allt oftare. Och sanningen är att nej, det har jag inte tagit. Inte sedan nattmedicinen igår, och morgonmedicinen som består av Lithionit. Jag är bara så förbannat trött.

Jag steg upp 11.30 och tycker att det var en rimlig tid, men efter att jag ätit lunch och sånt så somnade jag på Heras soffa. När jag vaknade hände ännu ett underligt sömnfenomen. Jag lång på sidan och Det kändes som att någon la händerna på min arm och tryckte ner mig där jag låg. Jag stretade emot men lyckades inte röra en muskel. Jag blev ju nedtryckt! Panik! Och jag kom mig inte upp!

Tillslut började jag kunna röra fingrarna och sedan glänta på ögonlocken.

Jag frågade Benita om hon tryckt ner mig, Hon sa att hon inte gjort det, men däremot kommit närmare för att försöka se vem det var som låg där.

Mamma kommer och hämtar mig ikväll. Jag är så lyckligt lottad, jag ser så många med trasiga familjer men även om min inte är perfekt så får jag mer stöd än vad andra människor lyckas få. Jag älskar mina föräldrar så mycket för det. De har alltid ställt upp på mig, men vändningen kom när vi började ha familjesamtal. Det slutade alltid med att både jag och mamma grät, men det var ändå värt det i slutändan. De tog sig faktiskt också tid att lära sig med om mina diagnoser och träffade den bästa terapeuten i stan (Mia) för vägledning. Och nu kan vi prata med varandra om nästan allt.

Men för den sakens skull vill jag inte alltid dela med mig. Har jag ångest blir de oroliga. Är jag blank i ansiktet och fåordig blir de oroliga. Jag vill inte orsaka dem de känslorna.

---

Och nu ska jag isäng, ner i en nybäddad säng hemma hos mamma och pappa. Har just samtalat med Svante och klappat honom, han hårar så mycket att jag nog får med mig lite Svante när jag lägger mig också. Nu är han ute och jagar skuggor. Det känns tryggt.

I eftermiddags satt jag och Benita på Hera och spelade gitarr. Jag har lärt mig yttepyttelite, tycker det är sjukt svårt att bara komma ihåg alla ackord. Vi har verkligen börjat långsamt och satt och spelade Lille katt några vändor, ibland sjöng Benita och jag spelade, ibland tvärt om. Det var hur mysigt som helst och Benita är verkligen duktig på det här med musik! Om jag suttit själv och plinkat hade jag aldrig tänkt på alla saker hon påminde om.

Av någon anledning trivs jag riktigt bra med att sjunga psalmer. Vi sjöng En vänlig grönska och jag glömde nästan bort att jag sjöng (tills de där tokigt höga tonerna, jag har inte ett så stort register). Jag saknar att sjunga, jag saknar kören. Gospel! Det är grejjer det! Nu börjar det bli dags att se mig omkring efter körer. Om jag bara fann kraften att leva på riktigt.

Först idag insåg jag vilken bortrökt röst jag har. Jag sjöng en gammal gospellåt som gick i tre trevliga ackord (Em, D och G) men hade ärligt talat lite svårt för överstämman och att i övrigt hålla rösten stadig. Ibland känns det som att jag av slump bara sjunger rent ibland, att det är tur, men ibland så ser jag det som en förmåga jag har som jag bara inte riktigt behärskar. Egentligen borde jag skita i perfektionismen och bara göra det för att det är roligt!

Imorgon ska jag sätta mig och spela när snickaren som mamma och pappa lejt åkt hem. Jag befarar att han kanske kan vara snygg, jag har ingen aning om vem det är men risken finns ju att han inte är helt ful eller otrevlig. Jag kommer sminka mig i sängen innan jag stiger upp, haha. Här finns inget val, jag kan inte sova (=SNARKA) till 12 och sedan gå i nattlinne till 18. Det är nog bra för mig, även om det liksom är kravfyllt.

Till sist måste jag säga att gitarrsången idag, mammas välvilja och kärlek i att hämta mig och göra te när vi kom hem, samtalet med min bror Åke och pappas öppna glädje över att ha mig hemma har gjort min kväll till något annat än ett hav av verkliga overklighetskänslor. Jag är någon, och de existerar. Och kommentarer jag fått i bloggen gör faktiskt att jag ibland känner värme och kröker läpparna till ett leende.

Farmor och även mormor gillade mina noveller, verkar det som.

En dag ska jag ge någonting tillbaka. Men inte idag eller imorgon. Nu ska jag bara återhämta mig.

Jag har haft en fruktansvärd natt. Tänk om allt bara kunde försvinna.

Igår kväll försvann 2mg Xanor nerför halsen. Sedan ytterligare 2mg, i hopp om att det skulle lugna mig ytterligare. Egentligen gjorde det inte det. Men jag blev trött, vid 01.00 somnade jag.

På natten låg jag i halvslummer och drabbades av en sömnparalys som var så hård att min vilja inte kunde slå igenom. Jag låg i vad som kändes som evigheter i panikångest och kunde inte röra mig. När jag tillslut fick ett visst grepp om det hela kunde jag rulla ur sängen, stappla till balkongen med hjälp av att ta stöd av väggar och möbler på vägen. När jag är fångad i... sömnen? tröttheten? Jag vet inte vad jag ska kalla det, jag kan verkligen inte beskriva hur det känns i ord. Men när jag har den där panikångestfyllda sömnigheten så måste jag se till att jag vaknar ordentligt innan jag går isäng igen. För om jag är kvar i sängen är jag fortfarande halvvaken eller halvsovande och fast i ångesten.

Så jag tog mig ut på balkongen och hängde mig över räcket, jag trodde jag skulle spy och fick svimningskänslor men tände ändå en cigg för att försöka vakna till. Jag fimpade efter halva för att jag mådde så illa och var tvungen att sätta mig. Jag slog mig själv i ansiktet, hårt som fan men det kändes knappt. Stapplade in i lägenheten och tryckte på larmknappen. Det fanns ingen chans att jag kunde gå ut till personalen som sov och jag var väldigt tacksam över den där larmknappen.

Marita kom in till mig. Det var ingen idé att prata egentligen, men jag sluddrade att jag mådde dåligt och drack ett glas proviva. Hon hjälpte mig till sängen och jag somnade om.

Idag vaknade jag några gånger kring lunch, men ville bara inte vara med i matchen. Nattens hemska upplevelse gjorde mig fortfarande rädd och jag förbannade att jag inte kunde öppna ögonen ordentligt och stiga upp. Vid 14-tiden reste jag mig ändå från sängen och gjorde makaroner och köttbullar. Personalen verkade tro att jag tappat all sans när jag kokade köttbullarna, men man kan faktiskt göra så när man inte orkar steka dem. Jag åt och gick och la mig med en bok.

Spelade en skiva och somnade, sov till middagstid.

Jag måste VAKNA tyckte jag och skakade på kroppen som för att väcka den, bad sedan Marita att köra mig till hemköp. Det var jobbigt men jag ville verkligen bryta känslan av att leva i en mardröm.

I bilen försökte jag förklara vad som hänt under natten men det gick inte bra. Så då diskuterade vi vad det kunde ha berott på. Jag vet av erfarenhet att det brukar bli så när jag sover på alldeles för mycket Xanor, men tyvärr är den bittra sanningen att det kanske inte skulle hänt om jag tagit min vanliga sömnmedicin, Stilnoct. Jag har ätit den mer eller mindre regelbundet i flera år, klart som fan att jag är beroende. Ändå har den fortfarande verkan, min toleransnivå har inte ökats så otroligt mycket. Inte så mycket som den borde gjort i alla fall. Insikt: Jag är beroende av sömnmedicin. Ha, det har jag vetat länge men inte vågat säga något om. Jag har inga planer på att sluta med dem heller, inte för att jag söker rus eller för att jag knarkar dem, bara för att jag behöver dem. Fast det kanske är ännu värre?

Jag pratade med mamma idag och hon frågade om jag tagit tabletter. Jag sa nej. Det var ju faktiskt tre fjärdedelar av ett dygn sedan. Jag uttryckte att jag mådde dåligt och funderade på att komma hem om det gick, och hon sa att hon kunde hämta mig imorgon. Jag ska stanna där till på fredag, för till helgen jobbar Rakel och hon ska lära mig spela gitarr.

Mamma och pappa kan inte vänta sig mycket av mig, det sa jag till mor när vi pratade. Hon ville att jag åtminstone skulle stiga upp i rimlig tid och det är nog det som kommer bli värst. Jag vet inte ens om jag orkar eller vill göra det. Jag vill bara... Vara hemma, kunna krama de jag älskar mest i världen, borra in huvudet i Svantes päls och känna doften av sommaren (innan jag tänder en cigg). Äta riktig mat. Sånt där.

Gud, nu vill jag bara grina. Sådär som barn gör. Men jag sväljer det. Jag ska ju vara en stor flicka.

Ångest.

Härmed avsäger jag mig alla måsten, jag kommer göra saker utefter ork och vilja, men just nu står båda på noll. Jag orkar inte gå ut, orkar inte duscha, orkar inte byta sängkläder, orkar inte socialisera, orkar knappt läsa, orkar inte prata i telefon så mycket och orkar, hör och häpna - inte ens äta särskilt mycket. Jag sover när jag sover och är vaken när jag är vaken, jag tänker inte ens försöka. Jag äter när kroppen tvingar mig. Jag orkar inte betala räkningar, men precis som duschningen styrs det av ångesten. Jag är ändå så pass fattbar att jag förstår vad kronofogden betyder och att jag stinker.

Det är inte det att jag inte vill vara med, jag avsäger mig inte livet men försätter mig i ett ingenmansland där min lägenhet är världen och det enda som finns. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte.

Mamma och pappa är alldeles för oroliga, Hera och vården är inte tillräckligt oroliga. Det här är mitt problem och jag är ändå trygg så länge jag är på Hera, då är jag ingens börda utom personalen här och de har ändå betalt för det, därför låter jag dem ta det, om de nu skulle bry sig på något sätt. Men ingen annan har något ansvar utom jag. Och jag är ganska säker på att Hera inte låter det gå alldeles för långt.

Så här sitter jag med antingen inga tankar eller alla tankar. Spelar skiva på skiva med Depeche Mode, URAN, Olivias blandskiva och blandskivan och och Åke hjälptes åt att göra. Jag läste ut Bara barnet idag och påbörjade Burpojken, båda av Torey Hayden, och det är allt jag gör. Knappt någon TV eller särskilt mycket datoranvändande. Så ser mitt liv ut nu.

Igår såg jag Eternal sunshine of the spotless mind, det är nog en av de mest romantiska filmer jag vet. Men mest av allt ser jag den som ett konstverk, något tidlöst. Och jag slungades bak i minnet, det var den film jag och Cora såg på vår första dejt.

Det stör mig att jag inte hittar mina psyk-filmer, typ min favorit Girl, interrupted. Nu vill jag se sånt, omge mig av andras galenskap och varken berömma eller fördöma, bara se och betrakta.

Tänk om livet var svartvitt. Det skulle innebära att det fanns en total räddning, att jag skulle kunna slippa ångest, depression och overklighetskänslor HELT. Men verkligheten är en annan, jag vet ju att jag får leva med det här hela livet i små och stora styrkor men aldrig bli fri. Jag kan bara lära mig hantera det. Men tänk om jag för i helvete inte orkar lära mig?

Jag hatar mig själv.

Jag vill stöta ifrån mig allt jag skrivit den sista veckan. I egenskap av temporär psykisk nykterhet har jag en teori om att min hjärna driver mina tankar till den spets att jag inte längre har kontroll och ifrånsäger sig den värld där jag får ångest, panikångest, ångest, panikångest igen och så vidare. Jag orkar bara inte vara verklig när jag mår dåligt och har panikångestattacker oftare än hur många cigaretter jag röker på en dag.

Jag vill inte tala om det ytterligare. Jag skäms alldeles för mycket över mig själv.

Härta och Märta sitter ute på balkongen just nu. De är 65+ och bor tillsammans, de är ett älskande par och lever symbiotiskt. Härta har brunrött pensionäskrulligt hår, medan Märta är gråhårig. På mornarna när jag tar min första cigg sitter de ute på balkongen och läser dagens VK och dricker kaffe, mot kvällarna tar de sig någon macka och Härta röker cigaretter. De är vakna långt in på natten, längre än mig, och går ofta in i sitt datorrum där de gestikulerar framför en datorskärm. De pratar antagligen över Skype med sina barn eller barnbarn. Innan vargtimmen lägger de sig för att sova, för att nästa dag vakna i varandras famnar och omfamna en ny dag av vänskap som blivit till kärlek.

(Från min balkong ser man mycket, men man kan fantisera ännu mer. Det är mysigt att tänka sig in i sina grannars liv, i alla fall när det handlar om Märta och Härta som jag namngett dem till.)

Hemska känslor. Hemskt hemska känslor.

Overklighetskänslorna drar över mig som en stor, iskall våg. Jag har inga vänner. Det finns inga människor där ute. Ingen skriver en kommentar här, och jag har upptäckt hur få vänner jag har kontakt med om det inte är jag som börjar. Kanske finns inte vännerna, jag hör inte deras röster. Jag hör Malin, hon står mig alltid bi, men jag tror att alla som mot förmodan bryr sig börjar tro att jag håller på att bli galen.

Det är ganska ensamt här ute på kanten. Jag stretar inte ens emot, jag faller snart över.

När jag mår dåligt orkar jag inte ta kontakt. Egentligen orkar jag inte ens besvara kontakten (som inte kommer).

Igår bad My om lov att få ringa min läkare för att hon tyckte att jag upplevde förpsykotiska upplevelser. Jag sa att visst, hon får ringa, men jag vill inte ha någon kontakt med psyk. Idag frågade jag My om hon ringt, och hon sa att hon hade gjort det men inte fått något svar.

- Men det spelar ingen roll nu, för visst är rösterna mindre?
- Jag hör inte röster, svarar jag.
- Vad bra. Det känns att du mår bättre.

Och så bestämde My att jag mådde bättre.

Jag orkar inte tvista om det. Vad spelar det för roll? Jag vill som sagt inte ha någon ytterligare psykiatrisk kontakt, inga samtal eller mediciner eller inläggningar. Men det vore skönt att bara få vråla ut hur hemskt jag mår. Och tyvärr är det bara Malin som lyssnar. Hon får höra så mycket som hon egentligen inte ska behöva hantera.

IS THERE ANYBODY OUT THERE?!

Och här har jag svaret i korthet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation

Saxat från wiki: Derealisation är en förändring i det sätt på vilket man uppfattar eller upplever den yttre världen, så att den känns underlig eller overklig. Andra symtom kan vara känslan av att ens omgivning saknar spontanitet, känslor och djup. Det är ett dissociativt symtom med många olika tillstånd, som till exempel psykiatriska och neurologiska störningar.

Depersonalisation är en subjektiv overklighetskänsla av det egna jaget, medan derealisation är en overklighetskänsla inför världen runtom. Depersonalisation och derealisation kan ofta alternera med varandra hos samma patient, men vetenskapliga bevis indikerar att de har olika bakomliggande neurobiologiska mekanismer.

Allt jag känner är att jag HATAR alla vetenskapliga termer som förklarar allt som händer i mig. Jag vet att de tänkt ut allt. Jag kanske låter galen, kanske kommer jag få äta upp det här, men det verkar som att allt finns förklarat på ett förnuftigt sätt för att jag själv inte ska tro på de intryck jag får.

Den som inte blir tokig i den här världen kan inte vara frisk.

Den som är frisk är sjuk, vilket gör mig friskare än vem som helst just nu.

Tvekande deltar jag i den värld som ter sig så platt. På Hera ligger och jag läser i gemenskapen (det gemensamma utrymmet) och deltar i samtal, idag cyklade jag till Hemköp och köpte läsk, imorgon ska jag vi åka iväg och rida. Kanske har jag fel, för jag är ju med i den här delen av världen också. Kanske när jag ett fantasifoster. Men varför tilltalar det mig så mycket? Kan det bero på att jag faktiskt mår så dåligt att jag flyr? Eller är det när jag mår dåligt som jag har tillträde till vad som är mer verkligt än den verklighet jag delar med andra? Jag är så jävla förvirrad! Allt är en enda soppa. Jag tycker inte om det här alls.

Skrivet till Malin idag: "men jag vill inte acceptera... verkligheten. vill inte ge en poäng till vetenskapen när vetenskapen bara säger att jag upplever symptom på psykisk ohälsa. jag vill inte släppa det här för det känns ju lika sant som en kall hand mot min kind."

Jag vet inte. Vad tror ni?

Mamma och pappa kom hem i fredags, jag visste inte riktigt vad som var vad. Det är en konstig känsla, när allt byter dimension och jag inte längre ser något djup i omgivningen. Om det beror på glasögonen eller min hjärna eller båda två vet jag inte, men jag kan nu, på söndagskvällen, fortfarande helt tas över av känslan att jag kan slå sönder det jag ser framför mig, som om det vore en bild av porslin som jag tittar på. Idag måste jag fortfarande (bara för att vara på den säkra sidan) knacka på stolen innan jag sätter mig eller knacka på golvet, bordet, soffan och så vidare bara för att veta att det är solitt. Känslan av att allt är en illusion jagar mig.

Jag är jäkligt förvirrad, men blir dragen in i "verkligheten" av att göra saker tillsammans med andra.

Igår åkte mamma, pappa och jag in till stan för att träffa farmor. Hon har blivit opererad för livmoderscancer och tar igen sig på sjukhuset. När vi kom in i rummet visste jag inte om det var farmor som låg där, hon såg ju så liten och skör ut! Det är inte så jag känner farmor. Hon hade bett om riktigt kaffe och fika, vilket vi tog med till henne, men hon hade ingen aptit och verkade få tvinga i sig kaffet och bullen. Stackars, stackars farmor. Vi hade med oss Expressen till henne och jag hade skrivit ut och häftat ihop tre noveller som jag skrivit: Snöflingans insomnia, Sommardimmor och I sommarljusets skugga.

Hon blev jätteglad och jag tror att hon uppskattade vårt besök. När hon väl kommit igång kände jag igen min farmor.

I vanlig ordning grät och igår också, men det var utanför sjukhuset och inte i sängen i föräldrahemmet. Jag förstår inte hur jag fått ett par föräldrar som orkar med mig när jag inte orkar med mig själv. Jag är en riktigt jobbig person för det mesta. Ändå skulle de nog kunna göra vad som helst för mig. Jag förtjänar inte deras kärlek.

Idag skjutsade mina föräldrar in mig till stan och till Hera, det kändes skönt att komma hem. Det känns verkligen som hemma, här har jag också en familj. Jag har tur som får vara här.

Jag hade ringt Rakel en kväll när det var jättedåligt och jag just pratat med en inbillad flicka med blont hår och oskuldsfullt utseende. Idag jobbade hon på Hera och tog med mig och en annan tjej på en biltur. Ingen av oss ville egentligen åka någonstans, men hon körde ut i bushen och till en laxtrappa i Sävarån. Under hela vägen dit och tillbaka lyssnade vi på Rock-klassikerkanalen på radion och sjöng med i allt från Queen till Nirvana till Metallica. DÅ kände jag mig för första gången på ett tag ganska verklig. Jag glömde allt annat, vad jag såg omkring mig fick ett djup. Jag kunde se att det var ett avstånd mellan där jag satt och instrumentbrädan där framme, kände att vi åkte flera mil och såg träd efter träd susa förbi.

Jag och Rakel satt efteråt själva i TV-rummet och pratade om religion. Det ledde till prat om psykoser, mitt liv, mobbing och diagnosernas funktion och dysfunktion. Men varför jag började prata med henne, anledningen till att jag gick ut ur min lägenhet till henne, vad att jag ville fråga henne Vad gör man när ens andliga liv är infekterat?

Jag har joddlat i flera år om svart och vitt, om övre makter. När jag är frisk, eller i alla fall friskare, vill jag inte tänka på Gud och andlighet eftersom alla mina så kallade "gränspsykoser" eller "psykoser" kommer då. Så jag låter Gud vara. Tills jag blir sjuk. Då jävlar.

Men nu är jag trött. Allt har samlats i mitt huvud och jag exploderar snart. Mer Stilnoct, mer nu. Jag skiter i långsiktiga lösningar nu, jag måste rädda mig nu.