Jag vill stöta ifrån mig allt jag skrivit den sista veckan. I egenskap av temporär psykisk nykterhet har jag en teori om att min hjärna driver mina tankar till den spets att jag inte längre har kontroll och ifrånsäger sig den värld där jag får ångest, panikångest, ångest, panikångest igen och så vidare. Jag orkar bara inte vara verklig när jag mår dåligt och har panikångestattacker oftare än hur många cigaretter jag röker på en dag.

Jag vill inte tala om det ytterligare. Jag skäms alldeles för mycket över mig själv.

Härta och Märta sitter ute på balkongen just nu. De är 65+ och bor tillsammans, de är ett älskande par och lever symbiotiskt. Härta har brunrött pensionäskrulligt hår, medan Märta är gråhårig. På mornarna när jag tar min första cigg sitter de ute på balkongen och läser dagens VK och dricker kaffe, mot kvällarna tar de sig någon macka och Härta röker cigaretter. De är vakna långt in på natten, längre än mig, och går ofta in i sitt datorrum där de gestikulerar framför en datorskärm. De pratar antagligen över Skype med sina barn eller barnbarn. Innan vargtimmen lägger de sig för att sova, för att nästa dag vakna i varandras famnar och omfamna en ny dag av vänskap som blivit till kärlek.

(Från min balkong ser man mycket, men man kan fantisera ännu mer. Det är mysigt att tänka sig in i sina grannars liv, i alla fall när det handlar om Märta och Härta som jag namngett dem till.)