”Sara, har du tagit tabletter?”

Mammas skarpa frågor kommer allt oftare. Och sanningen är att nej, det har jag inte tagit. Inte sedan nattmedicinen igår, och morgonmedicinen som består av Lithionit. Jag är bara så förbannat trött.

Jag steg upp 11.30 och tycker att det var en rimlig tid, men efter att jag ätit lunch och sånt så somnade jag på Heras soffa. När jag vaknade hände ännu ett underligt sömnfenomen. Jag lång på sidan och Det kändes som att någon la händerna på min arm och tryckte ner mig där jag låg. Jag stretade emot men lyckades inte röra en muskel. Jag blev ju nedtryckt! Panik! Och jag kom mig inte upp!

Tillslut började jag kunna röra fingrarna och sedan glänta på ögonlocken.

Jag frågade Benita om hon tryckt ner mig, Hon sa att hon inte gjort det, men däremot kommit närmare för att försöka se vem det var som låg där.

Mamma kommer och hämtar mig ikväll. Jag är så lyckligt lottad, jag ser så många med trasiga familjer men även om min inte är perfekt så får jag mer stöd än vad andra människor lyckas få. Jag älskar mina föräldrar så mycket för det. De har alltid ställt upp på mig, men vändningen kom när vi började ha familjesamtal. Det slutade alltid med att både jag och mamma grät, men det var ändå värt det i slutändan. De tog sig faktiskt också tid att lära sig med om mina diagnoser och träffade den bästa terapeuten i stan (Mia) för vägledning. Och nu kan vi prata med varandra om nästan allt.

Men för den sakens skull vill jag inte alltid dela med mig. Har jag ångest blir de oroliga. Är jag blank i ansiktet och fåordig blir de oroliga. Jag vill inte orsaka dem de känslorna.

---

Och nu ska jag isäng, ner i en nybäddad säng hemma hos mamma och pappa. Har just samtalat med Svante och klappat honom, han hårar så mycket att jag nog får med mig lite Svante när jag lägger mig också. Nu är han ute och jagar skuggor. Det känns tryggt.

I eftermiddags satt jag och Benita på Hera och spelade gitarr. Jag har lärt mig yttepyttelite, tycker det är sjukt svårt att bara komma ihåg alla ackord. Vi har verkligen börjat långsamt och satt och spelade Lille katt några vändor, ibland sjöng Benita och jag spelade, ibland tvärt om. Det var hur mysigt som helst och Benita är verkligen duktig på det här med musik! Om jag suttit själv och plinkat hade jag aldrig tänkt på alla saker hon påminde om.

Av någon anledning trivs jag riktigt bra med att sjunga psalmer. Vi sjöng En vänlig grönska och jag glömde nästan bort att jag sjöng (tills de där tokigt höga tonerna, jag har inte ett så stort register). Jag saknar att sjunga, jag saknar kören. Gospel! Det är grejjer det! Nu börjar det bli dags att se mig omkring efter körer. Om jag bara fann kraften att leva på riktigt.

Först idag insåg jag vilken bortrökt röst jag har. Jag sjöng en gammal gospellåt som gick i tre trevliga ackord (Em, D och G) men hade ärligt talat lite svårt för överstämman och att i övrigt hålla rösten stadig. Ibland känns det som att jag av slump bara sjunger rent ibland, att det är tur, men ibland så ser jag det som en förmåga jag har som jag bara inte riktigt behärskar. Egentligen borde jag skita i perfektionismen och bara göra det för att det är roligt!

Imorgon ska jag sätta mig och spela när snickaren som mamma och pappa lejt åkt hem. Jag befarar att han kanske kan vara snygg, jag har ingen aning om vem det är men risken finns ju att han inte är helt ful eller otrevlig. Jag kommer sminka mig i sängen innan jag stiger upp, haha. Här finns inget val, jag kan inte sova (=SNARKA) till 12 och sedan gå i nattlinne till 18. Det är nog bra för mig, även om det liksom är kravfyllt.

Till sist måste jag säga att gitarrsången idag, mammas välvilja och kärlek i att hämta mig och göra te när vi kom hem, samtalet med min bror Åke och pappas öppna glädje över att ha mig hemma har gjort min kväll till något annat än ett hav av verkliga overklighetskänslor. Jag är någon, och de existerar. Och kommentarer jag fått i bloggen gör faktiskt att jag ibland känner värme och kröker läpparna till ett leende.

Farmor och även mormor gillade mina noveller, verkar det som.

En dag ska jag ge någonting tillbaka. Men inte idag eller imorgon. Nu ska jag bara återhämta mig.