Igår kväll kunde jag inte sova. Det är verkligen en av de värsta saker jag vet, utom sömnparalys och mardrömmar. Tyvärr kantas min sömn av alla tidigare nämnda. Jag är nitisk när det kommer till hur jag ska sova, hur mycket och när och kvällar och mornar är ångestfyllda på grund av rädslan för sömn, för hur mycket jag verkligen behöver den.

Jag menar, jag funkar fast jag sovit dåligt eller lite. Efter 6 timmar mer eller mindre panik från kl 21 till 03 då jag somnade av utmattning en vanlig onsdag för några år sedan, steg jag ändå upp kl 06, åkte till skolan och skrev VG+ på ett prov. Liksom, jag funkar. Det var länge sedan och jag orkar inte alls så mycket längre, men jag fungerar ändå. På automatik det vill säga, känslomässigt är jag kaosig eller avstängd.

Men just nu vore det bara så skönt att sova på riktigt, sova ordentligt. Sova från att jag somnar till jag vaknar. Känna mig utvilad när jag vaknar. Ibland har jag försökt vara vaken ett dygn för att somna av utmattning men det har aldrig gått bra eftersom jag får ångestutbrott och bara vill dö.

SÖMN ÄR LIVSVIKTIGT.

Dödsviktigt.

Idag har jag varit trött, vi såg Benjamin Button som är en dyr kopia av Forrest Gump och nästan lika lång. Sedan åkte jag, CK och Marita för att panta burkar och köpa saker på Hemköp, efter det åt vi och kikade på TV. Maria kom hit och vi satt alla och pratade. CK gick hem och jag fick skällning av en annan kvinna på boendet för att jag lämnat makaroner i slasken.

Marita och jag plinkade gitarr och sjöng, vi fnittrade som skolflickor och det var himla mysigt faktiskt. Det här med gitarr vill jag fortsätta lära mig, för det är fruktansvärt roligt att kunna spela och sjunga låtar.

Efter det såg vi Usain Bolt slå världsrekord, om och om igen. Och jag grät. Tillåt mig citera min väl Ulf Lundell:

”Jag gråter

Jag gråter när jag läser
sportsidorna
Jag blir så rörd
Dom vinner
det är vad dom gör i sportens värld
Dom vinner
Ibland förlorar dom
Då gråter jag inte
Men när dom vinner
då gråter jag
Hejdlöst

[...]

jag gråter
det är bara så
jag gråter när folk
vinner ”

För så är det bara, för mig också. Sanslöst bra lopp, det var så spännande först men sen så var det inte så spännande. Usain Bolt känns helt oslagbar. Jag älskade deras lilla dans inför kamerorna efter mållinjen!

I alla fall - det är Rakels sista kväll. Jag var så rädd, så LIVRÄDD att jag skulle göra en klassiker, det vill säga bryta ihop totalt för att hon åkt iväg. Jag har det där brytet inom mig, jag kommer släppa det loss någon annan gång men inte ikväll.

För ikväll kom även Camilla på besök och vi satt där och spelade och sjöng tillsammans. Eller, Rakel spelade, vi sjöng och ibland så sjöng och spelade jag. Det var så fint och jag hade väldigt kul. De var snälla och gav min komplimanger och jag rodnade. Efter ett tag la vi av med spelandet och bara pratade.

Det var en skön kväll. Jag ska ge Rakel en lapp med musik som betyder någonting för mig, men sen vet jag inte hur ofta vi kommer ses. Jag vågar inte tänka på det. Hon ger så mycket av sig själv och skänker så mycket glädje.

Jag kommer att sakna henne.

Trots att jag mått hemskt så har gitarrstunderna varit ovärderliga för mig. Min olycklighet finns alltid med och andas samma takt som mig, men med sång, gitarr och musik har jag haft ett tvättäkta undvikande från min svarta kärna som försöker stråla sig ut överallt.