(Lördag)

Tårarna härjar liksom fritt numera. Jag känner mig genuint olycklig, med undantag för vissa distraktioner. Igårnatt sov jag på en blöt kudde, imorse när jag slog upp ögonen fylldes de direkt med tårar och så kaosade jag innan vi skulle åka till stan.

Jag tror att det beror på att jag är så trött. Livstrött, så trött att jag inte kan sova ibland. Jag är olycklig av att vara fångad i mig själv. Jag hatar mig själv. Det är ett förakt som genomsyrar det mesta. När jag pratar, när jag känner att jag existerar, ja då hatar jag mig själv för att jag gör det.

Du vill inte vara mig. Jag sänker alla, jag kräver saker av min omgivning och ibland saker som inte ens går att kräva. Uppskattning, uppmärksamhet, kärlek... Som att jag aldrig får nog, min trygghetskvot fylls aldrig upp helt.

---

Ikväll kom Rakel, kvinnan som jobbar extra under sommaren här på Hera. Hon är positiviteten själv. Hon har börjat lära mig spela på den gitarr jag har, och ikväll drog vi ut lite låtar som passade bra - det vill säga inte hade för svåra ackord. Så vi har sjungit och spelat, jag har tragglat ackord och nött ackordföljder. Det börjar faktiskt likna någonting, jag kan spela några låtar hyggligt men det går hackigt eftersom jag oftast måste pausa lite när jag byter ackord eller om jag tar fel ackord. Men det går hyfsat. Maria som satt och lyssnade med ena örat berömde min sång och sa att jag hade talang. Det vet jag inte, men det var skönt att få positiv feedback när man spelar.

Raken är så rak och ärlig, hon är en duktig lärare och vi hade jätteroligt. Mina försök gick faktiskt framåt. Och att sjunga är ju så otroligt roligt, ännu roligare att kompa sången med lite gitarrplink. Jag blir lite generad när hon inflikar ”du är ju så musikalisk” och ger mig rampfeber, för SÅ musikalisk är jag inte.

Jag är uppväxt med musik och spelade trummor mellan årskurs 2-3 till årskurs 9 på högstadiet. Min släkt har alltid hållit på med musik, pappa och en av hans bröder spelar i samma band. Jag tror egentligen inte på det där med att ha musik i blodet, men jag har musik i intresset i alla fall. Det finns inget som kan få mig att må bättre. Jag sjöng också i kör sedan jag var liten och fram till när jag flyttade från Nordmaling, men både i sång och i trumspel anser jag mig vara medioker. Dessutom har jag sedan jag blivit sjuk helt tappat det där med att utöva musik. Och jag saknar det.

Därför var det så kul ikväll, och det är kul att det minsta lilla verkade imponera. Efter att ha jammat ett tag så bestämde vi oss för att se film (Omen, 76), men vi pratade sönder filmen vilket var trevligt för en gångs skull.

Vi satt där och pratade om hur vi mådde. Ingen mådde särskilt bra men alla verkade trygga där vi satt. Jag sa med ett leende på läpparna att jag tappat en hel dag i form av en minneslucka och att jag kände mig olycklig. Men just då kändes det ändå bra.

Nu, efter filmen och efter kvällen på Hera, så går jag in i min lägenhet och undrar hur jag ska orka andas när allt jag andas är sorg. Jag vågar inte gå isäng. Vad exakt som skrämmer mig vet jag inte riktigt. Mina andetag tycks vara av glas och ensamheten omsluter mig. Ångesten bor under täcket.

Och jag vill bara gråta igen.