Idag kom Rakeln till boendet och hälsade på. Det var så härligt, hon är så härlig. Jag får ringa henne om jag vill, och hon sa att det bara var att komma till Östra gymnasiet (där hon jobbar) och ta en kaffe i kafeterian. Jag tvekade men insåg att det faktiskt vore bra träning. Jag är så skol-skadad och behöver lära om mig, lära mig att det inte alls behöver vara farligt. I alla fall inte lika farligt som jag känner att det är.

Gunilla skjutsade mig till Tegs behandlingscenter i eftermiddags och påstod att hon skulle hämta en medicinlista. Jag förstod inte varför, ingen hade sagt någonting till mig. Enligt Gunilla ska de ha en medicinlista, men jag tänkte att det borde de ju ha redan.

I alla fall så hade jag ett samtal med Ola. Jag la upp 10 A4 med utvalda blogginlägg för dem att läsa, förklarade att jag inte kan uttrycka alla saker verbalt och att det kanske kan ge dem en bättre bild på hur jag haft det när de får läsa om det. Någonstans djupt inom mig vill jag fortfarande ha hjälp, men jag förklarade att jag är ambivalent över vilken värld jag ska tänka att jag hör till. Just nu känner jag mig bara som ett bortomjordiskt väsen.

- Jag ser verkligen ut som en människa som håller ihop, eller hur?
- Ja, det gör du verkligen.

Sanningen är att jag egentligen inte håller ihop alls.

Efter samtalet gick vi upp till Ing-Marie och Gunilla. De höll i min medicinlista och jag var misstänksam, så jag tog den och läste. Uppenbarligen har min läkare höjd min Seroquel från 200mg till 400mg efter att han fått ett samtal av en person som jobbar på Hera. Jag exploderade direkt.

- HAN KAN JU INTE HÖJA EN MEDICIN UTAN ATT SÄGA NÅGONTING TILL MIG, JAG VÄGRAR VÄGRAR VÄGRAR TA DEN, SÄG TILL THOMAS ATT HAN HAR GJORT JÄVLIGT FEL I ATT HÖJA EN MEDICIN UTAN MITT MEDKÄNNANDE osv etc.

Ing-Marie fångade min blick och såg mig i ögonen, bad mig lugna mig och sa att jag först skulle fundera på om jag behövde den.

Jag behövde inte fundera, men lugnade mig. Eftersom alla verkar ha ett problem med att jag är arg så håller jag mig till syntes lugn. I bilen tillbaka låtsades jag vara med på noterna när Gunilla sa att man kanske får se det som att det var bra att han visade den omtanken för mig när My ringde och skvallrade om att jag mådde dåligt.

Höjd Seroquel utan att ens bli personligt informerad, det är vad jag kallar omtanke.

Jag berättade att jag ska sluta med Lithionit, jag fick en läkartid. Jag sa att jag inte skulle vänta med att sänka medicinen tills det läkarsamtalet. Det är ju min kropp. Jag tänker bestämma själv och tillåter mig inte bli överkörd av vården som jag ännu en gång blivit.

Ikväll ska Marita och jag se på Smultronstället (Ingmar Bergman). Äntligen någon som frivilligt och med glädje vill titta på Bergmanfilmer med mig! Tråkigt nog slutar hon nästa helg och FLYTTAR.

VARFÖR MÅSTE ALLA FARA NÅGON ANNANSTANS?

Så urbota idiotiskt.