Jag har sovit, länge.

Så jag satte mig i soffan, tittade ut genom fönstret och undrade vad jag skulle göra av dagen. Om jag skulle underkasta mig för olyckan eller om jag skulle resa mig, äta något och ta en dusch. Jag gjorde det senare.

Men allt är just nu ett avledande från den mörka kärnan i mig. Jag undrar när den först kom dit. Jag har nog alltid varit orolig, men knappast olycklig hela mitt liv. Men nu är alltid utgångspunkten från botten av brunnen, det har varit det sedan någon gång strax innan tonåren. Det gör ont när allt är en kamp, kampen för att ta mig upp för brunnens väggar och kika ut. Ljusglimtar.

Jag måste sluta med Lithionit. Även om jag varken känner mig pigg eller trött av den, så har jag haft svårt att kika upp ur brunnen sedan jag började med den. Och brunnen tycks ha blivit djupare. Det är en stark medicin som jag inte vill ha.

Det vore bara så skönt att ha fler bättre dagar än sämre. Eller i alla fall normala dagar. Men jag funkar inte så utan det blir antingen svart eller vitt. Ibland känner jag mig så dysfunktionell och tänker att jag inte borde vara på jorden. Jag är nog ett annat sorts väsen.

Jag ska skriva ut lite blogginlägg från i sommar och ge till mina terapeuter på TBC. Jag klarar inte av att prata, orden vill inte forma sig i munnen. Jag kommunicerar bäst via text.

Tänker hela tiden på slutenvården. Jag avskyr den men jag har den i tankarna för att jag kan jämföra mitt mående med hur jag mått när jag har varit inlagd. Men numera blir jag inlagd över min döda kropp. Förr i tiden ropade jag på hjälp och gick frivilligt med på inläggningar för att jag trodde att de kunde hjälpa mig. Nu vet jag att de inte kan det. Då kan jag lika gärna bo under mitt täcke.

Rakel spektakel gick av sitt sista skift imorse när jag sov. Hon kommer igen på onsdag. Det ser jag fram emot.

Nu ska jag lägga mig och slötitta på Blair witch project.

Malin Frimodigs senaste låt: http://malinfrimodig.se/music/malinfrimodig-ground_zero.mp3
Läs gärna texten på hennes hemsida också.