Boendestöd idag också, men jag minns faktiskt inte vad jag gjorde. Jag tror att jag vek kläder. Jag rörde inte dammsugaren i alla fall. Som jag skrivit tidigare, det känns ofta som att jag har två dagar i en; morgonen som är luddig och då jag mår väldigt dåligt, sedan eftermiddag och kväll då jag är mer närvarande.

 

I eftermiddag hälsade jag på kusin Jonathan. Det är roligt att prata med honom, han är eftertänksam och vi har mycket gemensamt.

 

Kvällen blev inte som väntat. Inte för att jag väntat mig något speciellt... Det här är i alla fall den mest trista valborgsmässoafton någonsin. Hörde dock rykten om att Lefvar manskör gjorde succé! Det var synd att jag inte var där. Eller i Mo för att höra mamma sjunga. Jag spenderade kvällen med datorn istället.

Idag kom hon hem! Min Mary Jag fick ett mail från min psykolog idag och hon hade en läkartid till mig. Idag. 15.00. Jag lämnade Mary med boendestödet och skyndade mig iväg till bussen. Jag visste ju inte när jag skulle få en ny chans att träffa en läkare.

 

Som tur är så känner läkaren mig lite och har läst på. Jag tog upp min medicinering och remissen till EBC, nu ska vi fortsätta höja Solianen och sedan sänka Seroquelen. Kom igen... jag vill bara ha det färdigt. Jag frågade också om min PAL, för jag saknar honom. Leeman är bra men Forsgren känner mig mycket väl.

 

Tillbaka till vardagen, där jag vill vara. I veckan börjar vi med ett nytt schema med boendestödet, vi har fått utökat stöd. Det behövs och det uppskattas.

 

Jag kunde inte somna igår (jävla hund), så jag längtar mot sängen nu...

 

Dagens skiva: Avril Lavigne – Avril Lavigne

 

Mitt dåliga morgonhumör slår ut nästan allt. Jag förstår mig inte på mig själv.

 

Idag sprang jag in i Marys famn hos boendestödet, sedan gick vi hem tillsammans. Medan hon pysslade så tog jag tag i att renbädda och duscha vilket kommer kännas otroligt skönt när jag kryper i säng senare.

 

Jag fick inte behålla henne så länge, men imorgon kommer hon hem igen och på måndag blir hon utskriven. Jag har inte skrivit rakt ut att hon är inlagd bland annat för att jag känner att det är hennes sak och inte min, även om det såklart har omedelbar påverkan på mitt liv. Det har känts lite för privat helt enkelt. Det finns skäl till att jag har en låst blogg, och en dagbok endast för mina ögon.

 

Ikväll ska jag ta det lugnt och se på film. Inget mer, inget mindre.

Idag kom sommaren med alla känslorna på samma gång! Det strålar ute och det är blommor överallt, riktigt vackert. Jag är glad att jag inte är pollenallergiker för nu expoloderar naturen.

 

Linn räddade min dag idag. Vi åkte till Willys och jag lastade hem massor med kattsand. Det var nästan inte kvar något i deras sandlådor, det var hög tid att byta sand. Jag lämnade av sakerna hemma och blev sedan avsläppt vid sjukhuset, hälsade på Mary en stund men orkade inte vara där så länge.

 

När jag ramlade in i lägenheten efter bussåktande så tog jag mina sista droppar av styrka och bytte kattsand, dammsög och bar ut sopor. Jag rastade Puffen och åt sedan middag. Nu är jag slut. Jag tror att det är solen som tar på, faktiskt. Det och orolig sömn.

 

Påskmust smakar extra gott när man är supertörstig.

Jag kan säga att pausen under kedjetäcket var väl behövt. Nu känner jag mig mycket fräschare och mindre trött, mindre sur. Jag älskar kedjetäcket, hur det tynger ner och hjälper mig att slappna av. Rekommenderas varmt.

 

Alla djur ligger och sover, det känns rätt harmoniskt. Munnen gör mindre ont, tack så mycket. Kvällen ska nog spenderas med tjocksockar på och en bok i händerna.

Det har varit riktigt svårt att dra igång mig idag. När boendestödet kom vid 13.00 så skrev jag en inköpslista och kände orkeslösheten välla över mig. De flesta tycker nog att det är jobbigt att handla matvaror, men det brukar gå bättre för mig än såhär. Jag fick släpa mig till ÅC och släpa mig hem. Sedan tog jag en väl förtjänt kopp kaffe med E.

 

Sorterat ren tvätt, diskat och burit ut sopor har jag gjort också. Egentligen borde jag bädda rent i sängen och duscha, men orken tryter. Varför just idag vet jag inte. Jag har ändå gjort rätt mycket idag, det får duga.

 

Jag ska lägga mig en stund under kedjetäcket och slappna av. Bara vara ett tag.

 

 

"Do not dwell in the past, do not dream of the future, concentrate the mind on the present moment." - Buddha

Idag eftermiddag har jag hälsat på Jonathan. Jag fick en stor kopp kaffe och vi pratade bort ett par timmar. Riktigt trevligt och välgörande.

 

Jag har svårt att känna mig verklig när jag är själv. Jag måste ha någon som bekräftar att jag är jag, en person. Någon som svarar på tilltal och talar till mig. Jag önskar att jag kunde vara ensam mer än vad jag är, men gränsen mellan mig och allt annat suddas ut när jag inte har någon att prata med. Det hjälper visserligen att prata med djuren, och Puffen ger fint gensvar. Jag kan ha många samtal med honom. Men att inte veta om jag finns, det är riktigt jobbigt.

 

Just nu är det rätt stökigt i huvudet. Jag är trött på att vara trött. Jag känner avsmak varje gång jag står inför min medicin men sväljer den ändå, trots tvekan. Jag måste ju. Jag är less på att vara mitt i en upptrappning och nedtrappning som står stilla för att min ordinarie läkare är sjukskriven. Om jag kunde få komma upp/ner i dos på läkemedel så att jag kan vänja mig vid doserna och därmed kunna förutse hur trött jag blir av dem så skulle det bli enklare att planera vardagen, planera livet. Få alla mediciner i ApoDosen och slippa jonglera recept på lösa förpackningar.

 

Varför blev jag schizoaffektiv? Och var är insatserna som lovades, med terapi och sysselsättning? Allt går på halvfart just nu och jag blir frustrerad av att ingenting är säkert eller förutsägbart, allra minst jag själv.

 

Jag är sällan såhär bitter och "trist", jag är egentligen mer optimistisk än genomsnittet så då borde jag vara tillåten att vara bitter någon gång ibland.

 

Fortsätter vara bitter i den låsta bloggen.

Det är en krater i min mun. Det är svårt att inte känna efter men jag ska försöka låta bli att vara där med tungan så att det får läka i lugn och ro.

 

Idag känns annorlunda. Jag vaknade på rätt sida, inte lika trött som vanligt. Boendestödet har varit här och jag städade. L och jag satt och pratade bort resten av tiden. Imorgon ska jag gå och handla med boendestödet så att jag kan göra matlådor. Jag avskyr att laga mat. Och att handla. Men you gotta do what you gotta do, eller hur?

 

Igår var en lång dag, minst sagt. Avrundade dagen med ett informationsmöte för 12:e septemberrörelsen via Skype och sedan var jag helt slut. Det var inte svårt att somna kan jag lova. Tack och lov har jag inte så ont i käften längre, smärtan är mild jämfört med hur det har varit de senaste veckorna.

 

Jag ska vila lite, sedan ska jag hälsa på min kusin Jonathan. Det blir kul.

 

Dagens låt: Lady Gaga – Venus

 

 

Jag drömmer livligt och mycket. Det är intressanta drömmar, men vissa är väldigt hemska. Det värsta är när jag känner dofter, de hänger kvar när jag är vaken. Dofter som bär minnen, jag avskyr det.

 

Idag har jag och Mary varit på påsklunch hos boendestödet. Det var god mat och trevligt folk. Det blev lite mycket intryck bara och nu är jag väldigt trött. Jag är glad att vi for dit, jag känner att dagen blir lite mer betydelsefull. Puffen fick hänga med och han charmade alla med sina långa ögonfransar och buskiga ansikte.

 

Dessutom blir det lite mer speciellt, lite påskigt. Påsken är lat för mig, choklad och läsning i ljusa rum och våren som spirar. Blomster och ljuva dofter. Time for the blind to see.

 

 

 

Idag kom hon hem! Hon kom hem och nu tar vi en stund i taget helt enkelt.

 

Det slog mig idag att det är påsk. En av mina favorithögtider, inte rent religiöst men traditionsmässigt. Jag lyssnar på Jesus Christ Superstar på Spotify men det är liksom inte samma grej när man inte har LP-knastret till. Vi har inget påskpynt, mer än ett påskägg på bordet. Inga påskkärringar har varit förbi heller, men vi har ändå inget godis så det kanske var lika bra. Är det en utdöende tradtion? Jag gick alltid påskkärring när jag var liten, fick godis och guldpengar. Det var goda tider.

 

Längtar faktiskt hem till föräldrahemmet såhär när påsken träder in. Jag har firat varenda påsk där, med JCS på LP dagen lång och god mat, soliga dagar i Nordmaling. Jag ser fram emot att åka dit på söndag.

 

Nu ska jag snusa lite Mary. Krama och klappa och känna att hon är hemma.

Puffen fnyste upp mig i morse och jag bad honom sluta. Han lyssnade inte. Det var bara att kliva upp.

 

Boendestödet var här en sväng och det fanns egentligen inte mycket att göra rent städmässigt, jag betalade räkningar och vi gick på promenad med Puffen.

 

Linn kom hit på lunchdejt tillsammans med hyndan Strimma och Puffen fick en ny kompis. Hon hade med sig mat och lagade den åt oss, bless her. Linn alltså, inte Strimma. Det blev en trevlig lunch med lite snack över kaffekoppen och på uteplatsen. Det var ett riktigt lyft!

 

Jag är som en otålig hemmafru, jag väntar hem Mary imorgon. Bara en natt till i den ensamma sängen. Sedan får vi ta det stund för stund med lite lösa planeringar för påsken. Jag har tackat ja till påsklunch på lördag med boendestödet och på söndag åker vi till Nordmaling en sväng.

 

Vi får se var humöret tar oss helt enkelt. Ibland är det inte svårare än så.

Hälsat på Mary idag. Det är tur att jag är van vid psykavdelningar och dess inneboende, jag rycker på axlarna åt excentriska människor med plågande sjukdomar och väntar naturigtvis i en kvart för att få tag på en personal som kan öppna den låsta dörren åt mig. Jag kan stänga ute hysteri och dysfori från andra patienter. Jag är van.

 

Men på torsdag kommer hon hem, är det planerat. Då ska jag hålla om henne och aldrig släppa.

 

Jag vet inte varför jag är så virrig i huvudet. Varför jag känner mig superstressad, jag vet inte ens vad jag stressar över. Livet, antar jag. Det är nu jag bör grabba tag i vad jag lärt mig i DBT om mindfulness. Jag ska sluta skriva här och ta en stund och bara vara.

Nu sjunker jag ner i soffan med en bok. Jag har varit på sjukhuset och träffat Mary, tagit med mig nödvändigheter till henne och fått rå om henne en stund. Sedan åkte jag och tröstshoppade sushi till mig själv och promenerade hem.

 

Väl hemma inväntade jag boendestödet och vår kontakt från soc. De kom nästan samtidigt och det blev ett ganska snabbt möte. Vi blev beviljade ytterligare tre timmar med boendestödet för att komma ut mer, på till exempel promenader eller att gå och fika. Det behövs verkligen. Någonting vi måste jobba på är att göra matlådor, något som vi gjorde förr men som bara runnit ut i sanden. Jag brukade göra stora laddningar lasagne och det är ju mycket godare än halvfabrikat samt mycket nyttigare.

 

Jag har en ganska bra dag. Jag är hemskt allvarlig, det är som att jag håller andan för att jag är rädd att förstöra någonting, allting måste vara perfekt, sängen måste vara bäddad och det måste vara dammsugit överallt. Jag måste ha kontroll över någonting när det faktiskt inte finns mycket som jag kan kontrollera.

 

Jag har haft hemska tvångstankar om att min läkare skulle vara död, men idag fick jag höra att han håller på att resa sig efter en tids sjukdom. Jag saknar honom och behöver honom, jag är mitt i en medicinändring och det gör mig lite nervös. Om jag inte har honom när jag sätter in en ny neuroeptika och trappar ner Seroquelen, vem ska jag då våga lita på? Han har varit min läkare så länge. Jag har inte träffat honom sedan julas tror jag.

 

Nä, nu ska jag återgå till boken (och tandvärken).

Jag tycks ha funnit ett sätt att ta mig runt söndagarna. Idag har jag, likt igår, gått till boendestödet när de har öppet för oss brukare och efteråt hälsat på Olivia. När jag kom hem i eftermiddag tog jag itu med disken och dammsög, samt såg till djurens behov. Jag insåg att jag var tvungen att städa eftersom det inte är en vanlig boendestödsdag imorgon utan ett möte med soc och vår kontaktperson på boendestödet. Det känns bra att vara hyfsat självgående, men gudarna ska veta att det sitter långt inne. Jag behöver fortfarande stödet, men jag utvecklas och går åt rätt håll.

 

Jag ska hälsa på Mary imorgon, så skicka gärna henne en hälsning via mig. Hon är på avdelningen. Skicka henne ett stort hjärta för hon behöver det nu. Och jag, jag behöver nog också ett stort hjärta skickat till mig. Jag tragglar mig fram så gott det går. Jag mår inte optimalt men jag håller mig sysselsatt för att undvika de stora hålen i tillvaron. Jag städar bort ångest och sysselsätter mig för att inte tänka.

 

Det blir bättre, sa Betnér.

 

 

Jag sluter mina ögon och hämtar kraften från minnena av dig. Du som ville att jag skulle må bäst, du som gav mig kärlekens gåva och aldrig slutade älska. Vi var inte älskare, men vi var någonting annat, någonting storslaget. Du och jag. Du fanns alltid där och jag står i tacksamhetsskuld till dig. Jag vill visa dig nu att jag klarade det. Jag lever idag, jag är förlovad med kvinnan i mitt liv, jag har min egna lägenhet och djuren och det går faktiskt åt rätt håll. Jag vet att du brydde dig då och fortfarande bryr dig, var du än är nu, och att du stolt ser ner på mig från din alldeles egna himmel. Du fanns med mig när allt var smutsigt, när jag slog i botten om och om igen och du slutade aldrig tro på att jag kunde må bättre, göra bättre val. Du brydde dig genuint om mig på ett sätt som ingen annan gjorde.

 

Jag ville i min tur att du skulle få leva, slippa ensamheten och alla dina problem. Jag är dig tillgiven för alltid och älskar dig högt och stort. Vi var som bara vi kunde vara. Jag får minnas dig och gång på gång acceptera att du vandrat vidare, men att jag sitter här, livs levande och hårt kämpande, så vet jag att så mycket beror på dig.

 

När jag åkte hem från psykakuten igår så spelades You på radion. Och faktiskt, allt är tack vare dig. Du räddade mig gång på gång när jag inte kunde rädda mig själv. Nu är jag starkare och mer mogen, jag vet att du är stolt över mig.

 

Jag bara saknar dig så mycket.

Det går segt med skrivandet. Istället läser jag igenom sådan jag skrivit förut, och fy sjutton vad hemskt omogen jag har varit. Har jag verkligen skrivit sådan skit? Har jag producerat rent bajs? Jag vill inte radera det från hårddisken men jag vill å andra sidan att ingen någonsin ska läsa det. Hm. Det får ligga kvar tills vidare, för jag minns att jag la ner så mycket tid och energi på det. Det är det enda som står mellan mig och delete-knappen.

Idag kom en vikarie från boendestödet. Vi gick och handlade och det var väldigt lite folk i butiken, vilket var väldigt skönt. Jag kunde handla i lugn och ro. Nu har vi det mesta inför helgen. Jag tänkte begrava mig i skrivande och researchande. Det är mycket att ta reda på för att kunnde ge en realistisk bild.

 

Jag har tandvärk. Igår var jag så trött att ögonen gick i kors, men jag kunde inte sova för att jag hade så ont i käften. Jag ville bara gråta, så trött var jag. Jag tog en Alvedon och den gav lite smärtlindring efter ett tag, så att jag kunde somna tillslut. Jag har fortfarande ont så jag ska ta Alvedon i tid ikväll för att få sova en hel natt... Visst kan man också kombinera den med Ipren? Jag har verkligen ont.

 

Det lär sluta med att jag får ringa tandläkaren. Jag ser inte fram emot det.

 

I jakt på inspiration har jag sett Klass i eftermiddag. Jag har sett den flera gånger, men den är riktigt bra. Grym, hård, grotesk och så väldigt verklig. Den träffar mig varje gång. Den visar verkligen hur vidrig världen kan vara. Kanske skriver jag en recension om den senare.

 

 

Vad skulle jag göra utan skrivandet, utan den uttrycksformen? Idag var C från boendestödet här och efter att vi städat lite så satt vi bara och pratade. Jag berättade passionerat om mitt hjärteprojekt och hon tyckte att jag lät som en riktig författare. Vad innebär det att vara en författare? Blir man det när man får någonting man skrivit publicerat och allmänt känt eller kan man skriva för sig själv och ändå betitla sig som författare? Jag tror det. Jag författar berättelser, alltså är jag en författare. Opublicerad författare. Skrivandet är min räddning och min passion.

 

Ikväll sitter både jag och Mary och skriver. Hon på sin andra bok, jag på mitt nuvarande projekt som ska bli en ungdomsroman. Det är spännande och givande. Vi ger varandra tips och feedback under arbetets gång. Jag märker inte att solen går ner, att tiden går. Ibland måste jag ta en paus och andas, en paus då allting annat kommer till ytan. Som min tandvärk som vill spränga min mun - dags att gå till tandläkaren. Men nu skriver jag, jag tystar värken med att bygga meningar och med lite hjälp av Alvedon.

 

Jag tror att skrivandet är den enda delen av mig som jag skulle kalla för talang. Men talang låter så lättvindigt, att producera text kan vara extasiskt för mig om det blir rätt. Jag kan blogga som vem som helst, men i mina projekt kan jag vara dödligt allvarlig. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan bokstäver, ord och meningar.

Göra någonting kreativt varje dag - Marys nya regel som jag hoppar på, det låter väldigt bra. Igår skrev vi båda på våra bokprojekt och jag förlorade mig i tid och rum på ett skönt sätt. Endast när snusen började rinna återkom jag till verkligheten. Det är en underbar gåva att kunna skriva, men man måste våga att skriva också. Annars blir det ingenting av.

 

Just nu lever jag ett ganska grått liv. Grått men helt okej. Inte för mycket som händer. Det är boendestöd och småstök, städning och matlagning och power naps och tidiga kvällar. Läsning varvat med TV. Jag önskar mig dock piggare, med mer ork. Det är kanske det enda jag saknar... Så på sätt och vis är jag väldigt tacksam. Jag tar ingenting för givet.

 

Letar lägenhet, via bostaden finns idag 12 lediga lägenheter på Öbacka. Hyrorna var strax över 11 000. Vem har råd med det? I och med att vi söker en 3:a eller kanske helst en 4:a så är jag beredd på en lite högre hyra, men inte 11 papp. Då får det vara.

 

Idag kan jag göra vad jag vill. Och det ska jag också göra. Antagligen blir det mer skrivande och att ta hand om mig själv.

Idag var lite mer annorlunda än andra dagar. Jag klev upp, sminkade mig och åkte iväg till stan för att träffa Linn. Vi fikade i någon timma, drack chai-latte på Waynes och pratade om allt och inget. Mary var på en annan fikadejt, men vi sammanstrålade och gick en sväng på Åhléns och i nya gallerian. Sedan blev Linn sugen på en powernap, Mary hade värk och min rygg gjorde ont, så vi åkte hemåt.

 

Det är skönt att komma ut lite. Jag har nog isolerat mig en del, mer eller mindre frivilligt. Det är en stor värld där ute. Tack Linn för trevligt sällskap och för att jag fick en chans att komma hemifrån en stund.

 

När vi kom hem däckade jag. Igår mådde jag bra, men idag är pre-förkylningen tillbaka. Det känns i hals, näsa och öron och jag gillar det inte. MEN KOM  IGEN DÅ, bryt ut eller försvinn! Bättre än att vara tung i kroppen och ständigt trött.

 

Det ser ut som om en bomb sprängts i lägenheten, vi har inte hållit efter. Imorgon kommer boendestödet och då gör vi en kraftansträngning. Silverfiskarna är för allt jag vet döda eftersom jag har rengjort avloppet och sprayat ihjäl dem med rödcederolja. Dammsugning, plockning och diskning står på schemat för imorgon, för att jag ska kunna trivas här.

 

Ligger i soffan och vilar ryggen. Ännu en vild kväll hos Saari och Mary.

Dagen har förflutit i ett lugnt tempo. Vi var hos boendestödet, sedan handlade vi lite på ÅC och gick hem. Jag har sett på Dawson's Creek till den punkt att jag vill kräkas på serien. Nu sitter Mary och jag uppkurade med var sin bok och läser i soffan.

 

Det har ändå varit en skön söndag. Händer sällan, men när det blir så, så är jag mycket nöjd. Imorgon ska jag bland annat träffa Linn, det blir roligt!

Idag har jag och Mary besökt boendestödet, vilket var trevligt som alltid. Trevliga människor och gott fika, idag var det fruktsallad. Tänk om jag vetat tidigare att vi kunde gå till boendestödet om helgerna, lite synd att jag inte fattade det förrän ett tag sedan. Först var det också väldigt nervöst, jag är alltid nervös när jag är bland folk men stämningen är lätt där och man kan delta i samtalen eller bara lyssna. Och dricka kaffe.

 

Jag vilade efteråt, jag har någon skit i kroppen.

 

Den här helgen är väldigt lugn. Vi ser tant-TV, typ Let's Dance och ikväll blir det väl Gladiatorerna i brist på annat. Gör tidiga kvällar. Det är en skön rytm på något sätt. Kramkalas, borra in huvudet i Marys nacke på natten.

Jag har en förkänning av en förkylning, är väldigt trött med huvudvärk och irritation i öron, näsa och hals. Det här kan ju bli kul.

 

Jag har fått hem min Mary och hjärtat tog ett skutt när vi möttes ute på förmiddagen när jag rastade Puffen. Tänk att man kan börja sakna någon så fort.  Hon var borta två nätter.

 

Jag har dykt ner i Dawsons Creek, igår såg jag åtta avsnitt. Jag älskar den serien för de saker som andra hatar den för - som till exempel hur de pratar. Ungdomar pratar inte med så stora ord, så pretentiöst. Men Dawson är klart den minst intressanta karaktären i serien, ungefär som att Harry Potter är nästan totalt ointressant trots att böckerna handlar om honom och He Who Must Not Be Named. Hur som helst, Dawsons Creek är nostalgi, och jag är mycket nostalgisk (jag har fått det av pappa).

 

Ska stöka till imorgon, och så ska vi besöka boendestödet. Om jag inte är råförkyld då, men det får vi hoppas att jag inte blir.

 

Postkodmiljonären och myskväll ikväll.

Då blev det såhär och så blev det så kallt.

 

Nu är det plockat, rengjort i kattlådorna, dammsugit och diskat - för egen maskin. Boendestödet kommer i eftermiddag. Jag behövde inte hjälp med städet idag, vad jag behöver hjälp med är att handla.

 

Jag tänkte ta min dra-maten till ÅC och fylla den inför helgen. Jag avskyr att handla, men i helgen när jag sannorlikt är trött och slut så kommer jag vara glad att jag hade en sådan framförhållning.

 

Det är någonting som inte stämmer. Jag fryser inte kroppsligen men själsligen. Solen lyser in och jag kan inte avgöra om jag mår bra eller dåligt. Solen värmer inte. Det är kallt inom mig.

 

Jag är fundersam över hur jag sovit den senaste veckan. Antingen som klubbad, eller ryckigt med några få timmar i taget och svårigheter att somna om. Kroppen kanske ställer om sig, är jetlaggad från bytet till sommartid eller någonting.

 

Jag ska försöka läsa lite och se om det lättar upp.

 

 

En halvt värdelös dag. Jag har sovit större delen av dagen, men tillslut tog jag mig iväg ut på en promenad. Den ledde till ÅC, så jag köpte gott till mig och Mary. Sushi och sallad blir det till middag med rootbeer till.

 

Jag skulle vilja börja om, med en ny dag. Men det är ett bra tag kvar så då får jag göra det bästa av resten av dagen.

 

Det är första april, men sedan 2008 har jag avskytt den dagen. Det är dagen då Johanna tog livet av sig på avdelningen. Jag minns att jag vaknade av att min rumskamrat Carro låg och grät i telefonen, sa att Johanna tagit livet av sig. Jag förstod inte riktigt. Jag rusade in i en panik, jag kunde inte vara kvar på avdelningen. Utanför dörren till Johannas rum satt ett vak - hennes kropp var kvar där trots att det var flera timmar sedan hon hängt sig i sina lakan. Jag sprang till Hera för att prata med andra som kände Johanna, jag fick ge "nyheten" gång på gång.

 

Det är så sorgligt, för döden har inte stannat där. Den har berövat oss Carro som jag delade rum med då, berövat oss Maria som var en nära vän till mig. Och fler.

 

Jag stod inte Johanna nära. Jag hade bara bott tillsammans med henne i tre månader på avdelningen. Det var på den tiden då jag var bostadslös. Jag minns att hon alltid borstade tänderna tidigt på kvällen, sa åt mig att inte läsa litteratur som kunde trigga mig och höll ett tydligt avstånd till alla andra, hon hade en otrolig integritet men trots att hon kämpade hårt så orkade hon inte leva längre.

 

Hon skrev dikter. Innan hon raderades från communityn sockerdricka så sparade jag några dikter. Här är en: