Hälsat på Mary idag. Det är tur att jag är van vid psykavdelningar och dess inneboende, jag rycker på axlarna åt excentriska människor med plågande sjukdomar och väntar naturigtvis i en kvart för att få tag på en personal som kan öppna den låsta dörren åt mig. Jag kan stänga ute hysteri och dysfori från andra patienter. Jag är van.

 

Men på torsdag kommer hon hem, är det planerat. Då ska jag hålla om henne och aldrig släppa.

 

Jag vet inte varför jag är så virrig i huvudet. Varför jag känner mig superstressad, jag vet inte ens vad jag stressar över. Livet, antar jag. Det är nu jag bör grabba tag i vad jag lärt mig i DBT om mindfulness. Jag ska sluta skriva här och ta en stund och bara vara.