Vad skulle jag göra utan skrivandet, utan den uttrycksformen? Idag var C från boendestödet här och efter att vi städat lite så satt vi bara och pratade. Jag berättade passionerat om mitt hjärteprojekt och hon tyckte att jag lät som en riktig författare. Vad innebär det att vara en författare? Blir man det när man får någonting man skrivit publicerat och allmänt känt eller kan man skriva för sig själv och ändå betitla sig som författare? Jag tror det. Jag författar berättelser, alltså är jag en författare. Opublicerad författare. Skrivandet är min räddning och min passion.

 

Ikväll sitter både jag och Mary och skriver. Hon på sin andra bok, jag på mitt nuvarande projekt som ska bli en ungdomsroman. Det är spännande och givande. Vi ger varandra tips och feedback under arbetets gång. Jag märker inte att solen går ner, att tiden går. Ibland måste jag ta en paus och andas, en paus då allting annat kommer till ytan. Som min tandvärk som vill spränga min mun - dags att gå till tandläkaren. Men nu skriver jag, jag tystar värken med att bygga meningar och med lite hjälp av Alvedon.

 

Jag tror att skrivandet är den enda delen av mig som jag skulle kalla för talang. Men talang låter så lättvindigt, att producera text kan vara extasiskt för mig om det blir rätt. Jag kan blogga som vem som helst, men i mina projekt kan jag vara dödligt allvarlig. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan bokstäver, ord och meningar.