Idag eftermiddag har jag hälsat på Jonathan. Jag fick en stor kopp kaffe och vi pratade bort ett par timmar. Riktigt trevligt och välgörande.

 

Jag har svårt att känna mig verklig när jag är själv. Jag måste ha någon som bekräftar att jag är jag, en person. Någon som svarar på tilltal och talar till mig. Jag önskar att jag kunde vara ensam mer än vad jag är, men gränsen mellan mig och allt annat suddas ut när jag inte har någon att prata med. Det hjälper visserligen att prata med djuren, och Puffen ger fint gensvar. Jag kan ha många samtal med honom. Men att inte veta om jag finns, det är riktigt jobbigt.

 

Just nu är det rätt stökigt i huvudet. Jag är trött på att vara trött. Jag känner avsmak varje gång jag står inför min medicin men sväljer den ändå, trots tvekan. Jag måste ju. Jag är less på att vara mitt i en upptrappning och nedtrappning som står stilla för att min ordinarie läkare är sjukskriven. Om jag kunde få komma upp/ner i dos på läkemedel så att jag kan vänja mig vid doserna och därmed kunna förutse hur trött jag blir av dem så skulle det bli enklare att planera vardagen, planera livet. Få alla mediciner i ApoDosen och slippa jonglera recept på lösa förpackningar.

 

Varför blev jag schizoaffektiv? Och var är insatserna som lovades, med terapi och sysselsättning? Allt går på halvfart just nu och jag blir frustrerad av att ingenting är säkert eller förutsägbart, allra minst jag själv.

 

Jag är sällan såhär bitter och "trist", jag är egentligen mer optimistisk än genomsnittet så då borde jag vara tillåten att vara bitter någon gång ibland.

 

Fortsätter vara bitter i den låsta bloggen.