Det har varit några svåra nätter nu. Jag tänker på Malin, på roadtrippen, på alla olika scenarion som kan komma att utspela sig. Jag tänker på min andning och lyssnar på andetagen men driver så lätt iväg i tankarna igen. Jag får verkligen anstränga mig för att inte tänka på någonting när jag ska sova. Det är det enda som kan få mig att somna - att tömma huvudet. Det räcker inte med att skriva dagbok, gå i säng i tid och ta sömntabletter. Det räcker inte och nätterna blir läskiga.

Nu ska jag städa undan lite här, eftersom vi ska ha familjesamtal hemma hos oss. Jag har inget förberett, jag vet ungefär vad vi ska prata om. Det blir nog bra.

Jag vill bara att det ska vara imorgon NU. I en vecka har jag varit på spänn, inte sovit bra och så vidare. Jag längtar och fasar och vet inte hur jag ska känna. Vi ska besöka hennes grav - jag hade i mina vildaste fantasier inte trott att jag skulle behövt göra det förrän vi var gamla och dog av ålder. Jag var så säker på att vi skulle vara bättre än bästa vänner hela livet. Å andra sidan kan inte ens döden hindra oss. Hon är och förblir min älskade CrazyGirl.

Jag har äntligen tagit tag i det där med att skaffa ett nytt leg. Jag kunde inte gjort det utan Mary, hon följde med mig på jakt efter fotoautomater. Den enda som fanns var ur funktion, så när vi gick till swedbank passade jag på att grabba tag i en trevlig man och fråga var i hela friden man ska kunna fixa ett foto. Han sa att jag kunde gå till Expert, vilket vi gjorde, och när vi kom tillbaka till banken var det inte långt till min tur. Vi tajmade det ganska bra.

Det kändes som att jag var sirap och att marken under mig var sand. Vi åkte till Å-centrum, köpte mat och gick hem. Lagomt slut.

Bostödet kom och sedan städade vi. Var vi fick energin ifrån vet jag inte. Hur som helst, nu är det gjort och jag kan slappna av.

Imorgon ska vi ha familjesamtal här, men jag har under hela helgen och även idag varit på onsdag i mitt huvud. En roadtrip som blir dubbel, både glatt och sorgligt, eftersom vi ska besöka Malins grav. Harregud vad jag saknar henne. Obeskrivligt!

Nu ska jag sätta mig med en lättläst bok och bara ta det lugnt. Jag orkar inte tänka själv och min kropp är trött. I det stora hela har det gått väldigt bra idag, ingen panikångest eller så, ingen depp men mycket tankar. Så nu säger jag stopp.

Good enough, som en boendestödjare brukade säga.

Jag vet inte, kanske kan man kalla det "officiellt" nu. Vad det än var. En vänskap, starkare än någonting - trodde jag. Jag är som en liten hundvalp. Jag älskar alla, även de som slår mig, just för att de fångat min kärlek. Jag börjar fundera på sådant jag aldrig kommer få svar på, för att ännu en människa försvunnit ur mitt liv. Det Gör Ont.

Var det inte så, att man i fjärdeklass hade en bästis som man gjorde slut med när man förbrukat dem eller hittat något annat bättre? Är det fortfarande så? Jag trodde att vuxna inte rent symboliskt sa "tack och hej" till en vänskap utan lät den försvinna av sig själv om vänskapen helt enkelt inte var menad. Det är mycket som förbryllar mig, nu är banden klippta över nätet. Helt och totalt.

Och jag har ingen aning om varför.

Det är nog det värsta.

Men hon kunde inte ge mig några svar på varför. Inte ens det kunde jag få. Jag förtjänar bättre, det vet jag. Därför blir jag så frustrerad - tack och lov inte på mig själv, jag tänker inte spilla tårar eller blod över någon som behandlat mig så. Ändå är vänskapen så djupt inrotad i mig att jag inte kan låta bli att fundera. Jag ropar men hon är tyst, min egna röst ekar tomt.

Hon kommer inte läsa det här, det är över. Jag kikar in på hennes blogg ibland och hon verkar klara sig rätt bra. Jag önskar henne allt gott trots allt.

Jag är för snäll för mitt eget bästa.

När jag startade den här bloggen så diskuterade jag med Crazygirl om vad den skulle heta, vad adressen skulle bli. Alla versioner av "Saari" var upptagna, så jag tog namnet "Dissociativ" eftersom jag så djupt begraven under gissningar från psykiatrin och mådde dåligt. Det kändes rätt då. Jag vill framför allt informera om fenomenet dissociation och så vidare, men nu ångrar jag mitt val av namn på bloggen.

Pillerflickan. LadyBorderline. Imovane. Zolpidem, Diisorder. Inget ont mot er tjejer, jag förstår att man när man mår dåligt identifierar sig med det sjuka, men i det långa loppet är det väldigt skadligt enligt min åsikt.

Jag funderar på att flytta min blogg. Jag har skaffat ett nytt domän och hoppas att de flesta hittar hit genom http://iamsaari.se och inte genom http://dissociativ.blogg.se. Det var ett dumt namn att välja. Det är inte så jag vill bli sedd. Vill du bli sedd som RazorbladeRomance eller något liknande?

Vi får se om jag skapar en alldeles ny blogg. Jag tycker fortfarande att det är viktigt för mig att få lätta på hjärtat när det gäller svåra saker och jag vill sprida kunskap kring psykisk sjukdom, utan att bli en "sjukdomsblogg". Livet har så många lager, mitt liv innehåller så mycket mer och det gör era också. Ta hand om ert hjärta, men glöm inte bort att jorden fortfarande snurrar.

Det kommer aldrig att byggas en rosaglittrande mur eftersom livet inte fungerar så.

Det har varit en hemskt underlig dag.

Det började bra med att jag nästan försov mig. Sedan höll jag på att "köra på mig själv" vud busshållplatsen eftersom jag tappade mobilen framför den rullande blå bussen och rent insiktivt slängde mig ner framför den för att få tar på mobilen. Jag var rädd att bli utskälld av busschauffören för att jag var så dumt. Ingen skada gjort dock, förutom att mobilen fick ont i huvudet.

Jag mötte upp Mary och Patrice på konstnärsshoppen vid 12, sedan gick vi till Café Station och åt en lunch ute i parken. Medan vi åt utspelades ett drama nere vid älven. Det var polisbilar och brandbilar, det var inte svårt att räkna ut vad som hände. Medan allt det där hände så åt vi, vilket kändes riktigt underligt. Någon försöker ta sitt liv och vi äter lunch och tittar på... Hon skrek och svor och slogs mot poliser som tillslut fick in henne i en bil. Hm, var har jag sett det hända förr? Jo, i mitt liv. Inte en av mina finaste stunder. Jag kände verkligen medlidande.

Vi åt årets första mjukglass när alla räddningsfordon åkt iväg, sedan delade vi på oss. Jag och Mary gick till Scharinska för att ha bildterapi. Humöret var inte på topp, men efteråt mådde vi båda lite bättre. Vi har så mycket roligt att se fram emot, vår sommar börjar NU.

Jag målade mig själv, som om jag gapskrattade. Runt min hals fanns en strypsnara kopplad till en galge. Galghumor, ni vet? Det måste man ha för att orka.

Vi åkte hemåt, handlade lite och när vi kom hem dog min kropp, tror jag. Jag har duschat och jävlar var det behövdes.

Det är inte så hemskt att vara oss, egentligen. Mary är den roligaste människan jag känner och även om omgivningen och livet i stort bjuder på citroner så gör vi faktiskt citronsaft. DBT-style.

Det blir Marilyn Monroe-marathon i helgen tror jag. Vår Sommar Börjar Nu. Nu formar jag tillvaron som jag vill. Visst kan man bli bitter för att världen är orättvis, men det betyder inte att jag tänker sluta jaga drömmar och mål.

Jag är dock lite skakad från lunchens upplevelse. Det fick mig att tänka, minnas och undra. Jag är bara glad att det fick ett "gott slut", för älven är farlig och just nu är det hemskt strömt. Jag hoppas att de är snälla med henne, man vet aldrig med polisen faktiskt.

På onsdag nästa vecka åker vi till Luleå för att besöka Malins grav. Det känns så hemskt underligt. Sist vi var i Luleå så var det på hennes begravning.

Det sägs att sorg går i olika stadier vilket jag absolut kan gå med på, men jag tror inte på att man går igenom dem en och en tills man är färdig. Jag går fram och tillbaka, upp och ner. Mest av allt är jag arg och vill ta tillbaka henne från himlen. Nu vet jag inte om det finns en himmel eller inte, men jag tror inte att människor eller djur bara försvinner. Jag kan inte tro att det inte finns någonting på "andra sidan", det skulle göra för ont och är egentligen ganska orealistiskt. Tänk att en så stark personlighet som Malin skulle sluta att existera! Det går inte. Hon var för speciell.

Jag känner att hon har ögonen på mig. Jag ser inte henne, men hon ser mig. Idag när jag cyklade hem, pustande och flåsande, så kom jag att tänka på ett youtube-klipp som hon tyckte var så jävla kul och alltid skrattade åt: http://www.youtube.com/watch?v=5lH687FW4a0

Vi <3

 

 

Det var trevligt att komma hem. Vi picknickade ute vid älven och det var kramar hit och dit, folk som uppdaterade varandra om hur deras liv såg ut, vi utbytte historier och jag fick skaka tass med några "nya". Det var skönt i solen.

 

Efteråt åkte jag till TIPS. Det här var sista gången innan semestern som vi sågs. Det var både skoj och allvar. Framför allt känner jag att det blir rätt skönt att få lite terapivila. Nästa vecka blir det ett familjesamtal, men sedan vill jag inte behöva sitta i ett rum med någon terapeut på väldigt länge. Inget personligt, bara... terapitrött.

 

Sommarplaner, picknickar, havet... Jag längtar. Jag SKA ha en BRA sommar!

 

 

Mary i solen.

 

 

 

 

 

Idag ska jag och Mary besöka mitt förra boende, de har återvändarträff idag. Det ska bli fint att träffa alla igen! Vissa känner jag, andra inte, men när jag bodde där så kändes det som att vi var en familj. Jag växte en hel del under de lite mer än två år som jag spenderade där, med stöd av jättefin personal och de andra som bodde där.

 

Det var inget behandlingshem, utan helt enkelt ett boende för kvinnor som var utsatta för hot, är psykiskt sjuka och/eller nyktra missbrukare. Mer kan du läsa här. Under det sista året som jag bodde där riktade de in sig helt på missbruk, jag var den sista i självskade-eran och jag lärde mig av de andra starka kvinnorna om avhållsamhet från destruktivitet. Jag har alltid kallat det för "kvinnoboendet" här i bloggen, dels för att skydda mig och andra, men jag vill nu sprida budskapet om den här viktiga insättningen som heter kvinnoboendet Hera.

 

Jag saknar dem, men är samtidigt mycket stolt och glad över att stå på egna ben. I slutet av min vistelse på Hera blev det tyvärr en kamp mellan psykiatrin som ville skriva ut mig och soc som ansåg att de inte hade kompetensen för mina problem. Det var i den härvan som jag gjorde min sista självskada och bestämde mig för att sluta, jag började söka lägenheter och så småningom flyttade jag därifrån och levde med min flickvän och våra katter. Mina kontaktpersoner på Hera trodde på mig och mina förmågor vilket jag är tacksam och glad över. Det kändes inte som att jag blev utschasad, utan det var mitt beslut att flytta.

 

Nu har jag viss hjälp från Hera. Jag har varit i utsluss, men jag får fortfarande ringa dit och komma och hälsa på. Det är det fina med Hera, det är en familj som alltid finns kvar.

 

Nu tickar klockan, dags att börja dra sig till stället som alltid kommer vara hemma.

 

 

 

 

 

Stora gratulationer till Patrice som tog studenten idag! Bravo!!!

 

 

 

Jag har skrivit ett argt mail till mina terapeuter, alla tre (eftersom jag är i en övergång mellan två enheter har jag två gamla och en ny). Det är mycket prat och INGEN verkstad. Nu har jag äntligen lyckats klämma fram det där familjesamtalet som jag ville ha för... ja, ett halvår sedan måste det vara. Dessutom är jag arg på dem angående fler punkter som jag inte känner för att dra upp här.

Det är rent pinsamt. Och jag betalar för detta - betalar för ingenting. Vecka efter vecka. Det räcker nu.

Jag undrar vad som skulle hända om jag slutade gå i terapi och sluta med mina mediciner... Känner mig ganska sugen faktiskt. Jag är trött på allt vad psyk heter.

Doften av salta tårar

Skär genom natten

Sömnlösa ögon

Grusade drömmar

 

Gå vidare, säger de

Mina ben viker sig

Under sorgens vikt

Stigen leder ingenstans

 

Hoppfullheten avbryts

Av skrikande munnar

Stängda dörrar

Slutna fönster

 

De ropar på mig

Vi ska ta dig dit

Hur många salta tårar

Kommer fällas innan dess?

 

Jag ska sprida mina vingar

Flyga högt i medvind

Nya möjligheter föds

När gamla dör

 

 

 

Bostödet har varit här idag. Nu är vårt kök räddat, detsamma med kylskåpet och golven. När jag och C cyklade till centrum för att handla så funderade jag på vad jag skulle göra utan boendestödet. Jag har blivit bättre på att städa och så vidare, jag brukar "göra ett ryck", följa en impuls att diska när den kommer istället för att vänta och göra något roligare. Men ändå, det värsta är att behöva handla mat. Man är så instängd när man gått in i affären, jag behöver luft, det finns ingen luft där. Att stå stilla, vänta i en kö - panik.

Nu tar Mary en tupplur och jag kikar på The Filth And The Fury A Sex Pistols Film och njuter av att ha gjort det jag ska ha gjort idag.

Imorgon tar Patrice studenten! Vi ska se henne springa ut och bli fri. Det ska bli roligt! Hon är så duktig! Det är en jävla prestation att ha gått ut gymnasiet.

Jag måste erkänna att jag är lite nervös. Jag tål inte riktigt det hela. Det tog mig fyra år och några månader att få fullständiga betyg och kunde ta studenten, efter fem terminer tog jag ett friår och spenderade tiden inom slutenvården och sedan på Mariedals behandlingscenter. Lärarna och ämnena var bra och roliga, jag fick bra betyg på allt jag gjorde, men mobbingen tog knäcken på den. När jag började min sista termin så orkade jag helt enkelt inte längre. Det var då jag blev inlagd för första gången.

När jag skulle fira en kusin som tog studenten så fick jag panik och blev sedan så förbannad på mig själv för att jag tagit bort fokus från hennes dag. Jag ska inte upprepa det. Inte för att jag kunde rå för det, men ändå... Det är orättvist.

Så jag önskar Patrice en underbar student och hoppas att hon firar tills hon inte orkar stå upp! GRATTIS!

Idag har jag och min fagra mö sett Bloody Sunday. Jag skrev en recension av den för länge sedan, som går att hitta här: http://dissociativ.blogg.se/2010/may/bloody-sunday.html

Den här filmen är en korrekt skildring av Irlands sorg. Jag börjar osökt att tänka på Norges mer färska stora sorg. Jag avskyr våld. Jag är så stolt över min familj som består av vapenvägrare.

Sverige befinner sig i ett krig. Vi har soldater i Afghanistan. Fredsbevarande soldater, men ändå. Någon gång måste allt det här ta slut och jag vill inte vara med och sprida ut askan. Nu är jag inte expert inom området, men jag blir uppriktigt ledsen när jag tvingas se att vår värld är sjuk.

Bara några tankar. Vad är ett liv värt?

Igår hade vi en datorfri dag. Det kändes underligt, fast på ett bra sätt. Dessutom var trafiken i min mobiltelefon mer eller mindre död, jag kände mig som på en öde ö och det var skönt.

Men självklart kan jag inte hålla fingrarna i styr i mer än en dag. Nu tar jag igen vad jag missat.

Jag har faktiskt inget intressant att skriva. Det har varit händelselöst och tyst i mig. Däremot har Mary fått veta att hon inte kan fortsätta på affären där hon arbetstränar efter semestern. Det känns så himla surt när hon verkligen trivdes bra där. Tydligen ska butiken inte ta emot varken praktikanter eller arbetstränande personer. Det känns som att de borde ha gjort det klart när hon började efter årsskiftet... Så det är en lite sorglig stämning här hemma. En chock som inte riktigt gått över.

Jag är helt bottenlös. Seroquel-hungern. Åh snälla, låt mig slippa den här medicinen! Det är inte så enkelt som att bara låta bli att äta, det ska gudarna veta.

Idag hade jag och Mary bildterapi. Min målning fick titeln "Jag orkar inte". Vi fick i läxa att checka av varandra och ta hand om oss själva i helgen, ha en vi-helg tillsammans. Det finns en hel del saker att smälta, en hel del texter att skriva, filmer att se och en rad med böcker att läsas, så det blir en lugn helg. Jag orkar ingenting annat.

Förresten så hälsade min bror på idag! Det blev ingen badminton-match men däremot lite kaffe och kaka.

Har åter igen öppnat en Joyce Carol Oates-bok. Jag läste ut en av hennes "kort-böcker" vid namn En fager mö för ett tag sedan och var som vanligt inte direkt imponerad av storyn till en början, men hennes språk är helt magiskt. Dessutom så VET jag att hon ALLTID har en riktigt häftig twist som gör tiden man spenderat att läsa boken fullständigt värt.

Sedan är ju Blonde i en helt annan klass.

 

 

Jag tycker att det här med shuffling är hur häftigt som helst. De borde tamejfan ha det här som en dans i Let's Dance så får deltagarna verkligen visa vad de går för!

 

 

 

Idag har jag träffat Lynn, personen som inspirerat mig till min karaktär med samma namn i min bok som är under konstruktrion. Vi har pratat, sett TV, ätit, haft rökpauser. Riktigt trevligt, med undantaget att jag inte var så pigg alls. Jag har sovit hemskt dåligt. Innan 01.00 hade jag vaknat tre gånger, och det fortsatte hela natten. Jag måste ha något riktigt kroniskt fel i huvudet eftersom jag inte kan sova. När man har det såhär, så är det som Marielle sa; att ligga vaken i 2-3 timmar är ändå en ganska bra natt, när man är van vid insomnia.

Hoppas kommande natt blir bättre. Imorgon har vi pysseltorsdag och vi ska ha en lite picknick på vår gård. Kan bli riktigt fint faktiskt.

Fullbokad vecka, ungefär hälften kvar. Men det är så jag vill ha det. En frisk bris som skiljer natt från dag, gott från ont, som gör att jag uppskattar vad jag har.

Jag och Lynn pratade en del ikväll om hur våra liv skulle sett ut om vi fortsatt vara så självdestruktiva som vi var. Jag skulle antagligen vara på ett behandlingshem i småland eller en heldygnspatient på tvåan under alldeles för långa perioder, men här sitter jag i min och Marys lägenhet med våra djur och våra ansvarsområden. Jag tror att jag har överraskat många som inte trodde på mig. Inte ens min bästa vän trodde att jag skulle överleva.

Men det gjorde jag, och det ska jag fortsätta med.

 

 

Nu är det dags igen. Det är varmt ute och vinterjackan är borthängd. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de människor som subtilt slänger en blick eller stirrar öppet på mig tittar på mitt hår, makeup eller vad som helst istället för att notera att jag är tjock och bär ärr.

 

Jag har läkt jättefint, faktiskt. Min pappa sa att han inte tänker på ärren längre. Kanske är det för att han är van, men ärren har definitivt blekts. Vad jag inte kan göra någonting åt är texturen, att vissa står ut och andra istället är konvexa. I fel ljus så syns de alltför väl. Hur som helst, nu kommer den tid då jag och säkert många av er läsare måste välja kläder noga och göra upp med er själva om ni kan ta att folk uppmärksammar er, slänger extra blickar, kanske nedvärderar eller tvärt om - vänder sig till dig och vill hjälpa fast de i vissa fall bara råkar vara främlingar som tycker synd om dig.

 

Jag skulle vilja få en ny hud, börja om. Samtidigt blir jag irriterad på att omgivningen bara inte kan blunda för det förflutna som lämnat spår i nuet och framtiden. Jag tänker sällan på ärren, förutom när jag känner mig utstirrad eller när ärren kliar. Ibland kan jag slänga en blick på mig själv och fundera varför gjorde jag sådär mot mig själv?

 

Jag har debatterat med mig själv om att operera bort ärren eller inte, men jag kan inte lova mig själv eller någon annan att jag inte kommer göra det igen. Det känns som att jag vill ha begravt beteendet helt innan jag vill göra någonting åt ärren, men såhär över ett och ett halvt år sedan sista skadan kan jag fortfarande inte vara säker. Jag är nog aldrig säker, kommer nog aldrig vara säker.

 

Istället skjuter jag upp min nästa självskada till om ett tag - om och om igen.

 

 

 

Puffen skulle absolut ut vid 06.00. Jag bad honom komma upp i sängen och gosa, ibland så räcker det, men nej - han skulle absolut ut.

Jag, sömndrucken och jävlig, ramlade ut med honom och försökte att inte vänja mig vid ljuset ute. Jag kunde gå i säng efter att ha gått med honom. Jag inte hur han blivit så morgonpigg.

Nu laddar jag för att åka till min läkare. Jag har min lista på saker att ta upp. Sedan ska jag till mitt förra hem på möte och kaffe. Ska gå och göra mig i ordning nu.

Over and out för nu.

Jag vill. Dagar ska fyllas med liv och inte tvärt om. Jag har planer för hela veckan och även om det känns som mycket så är det ju dit jag vill nå.

Min sladd till datorn har mirakulöst återhämtat sig helt på egen hand, så nu behöver jag inte nalla Marys dator. På sätt och vis var det skönt att vara fri från min dator ett tag - det enda som stört mig är att jag inte kunnat skriva när jag haft mina infall. Annars har det varit... bra. Jag har fått mer gjort och känt mig mer nyttig, läst mycket och varit kreativ. Kanske en datorfri helg? Vi får se.

Imorgon ska jag bland annat träffa min läkare och be om recept som räcker över semesterperioden. Jag känner mig lite arg på honom faktiskt, jag har krävt att få en ny neuroleptika insatt sedan januari men han har inte fått svar från läkemedelsverket eller så har han inte jobbat tillräckligt hårt för det. Imorgon får jag väl höra. Förra gången pratade vi om Leponex och i min desperation var jag nära att faktiskt tacka ja, men att under sommaren behöva komma in en gång i veckan under 18 veckor skulle inte fungera. Hur som helst så tror jag inte att jag behöver en så kraftig medicin.

Det är Solian som jag försökt driva igenom och som min läkare faktiskt tycker är ett bra förslag. Om jag inte minns fel så har den 20% större effekt på psykotiska symptom än Seroquel som jag äter nu. Uppenbarligen skapar neuroleptika en vägg mellan min och Dem, och äter jag inte antipsykotisk medicin så... blir det inte bra. Helt enkelt.

Det handlar inte om att acceptera sjukdomen. Det kan jag göra för det mesta. Men att acceptera att jag lider av fantasifoster, det tänker jag inte göra.

Åh, jag hittade den, återupptäckte den. IQ - Zero Hour. Musiken var min verkliga räddning i tonåren, och är det fortfarande. Den här låten får mig att minnas att jag faktiskt hade kul och levde på musikeufori trots att saker på många sätt såg mörka ut.

Karmakanic, A.C.T, Dream Theater, Kino, Opeth... Jag saknar människorna jag associerar musiken med.

Idag ska vi städa och göra cupcakes. Yummie!

Helgen har gått förbi utan att jag har märkt det. Jag har haft näsan nere i Inte som andra döttrar av Deborah Spungen (för sjuttiofemte gången) och vi har sett Tipping the velvet, myst med levande ljus medan det regnat sommarregn utomhus, sovit långt in på mornarna. Som en helg ska vara.

Nu börjar planerna för sommaren stakas ut. Vi ska hinna med ett besök i Luleå, åka på segelsemester i Stockholms skärgård och hänga med mina föräldrar en helg på Höga kusten. Jag vill så gärna visa Mary mitt Trysunda. Vi ska på marknad i Nordmaling också.

Det som är skönt är att ledigheten faktiskt kommer kännas annorlunda än den "ledighet" jag har nu. Samma går nog för Mary. Ingen terapi, inga möten, inget jobb för Mary utan ren semester. Det kanske låter enkelt att gå på möten om dagarna och gå i terapi, men när man gjort det i tamejfan snart 10 år i nästan varje vecka så blir man lite terapitrött. Jag vill ha segelterapi trots att jag är livrädd för att bli sjösjuk. En sommar ska helt enkelt innehålla lite vid på eller åtminstone vid havet.

Min bror och hans flickvän är i krokarna under den kommande veckan, det ska bli så fint att få träffa dem. Imorgon kommer både mamma, pappa, Åke och Teresa hit och ska hjälpa mig med min cykel och bara hälsa på.

Note to self: Kom ihåg att ringa och fråga när du har tid med din läkare i veckan.

Pysseltorsdagen var en skön frisk fläkt. Jag fick en del gjort, vi pysslade på och jag målade faktiskt ramarna samt hängde upp Marilyn-tavlor. På kvällen såg vi Den gröna milen, den är så rörande.

Idag har jag och Mary bildterapi. Jag ska försöka frakta med bilden jag gjorde sist till lokalen där vi ska vara utan att skada den. Jag är egentligen för trött, men jag kanske piggar på mig om jag åker iväg härifrån. Jag vaknade inte att väckarklockan på morgonen och försov mig, jag hann inte säga hejdå till Patrice vilket var synd.

Dags för lunch och sedan beger jag mig. Over and out för nu.