Idag ska jag och Mary besöka mitt förra boende, de har återvändarträff idag. Det ska bli fint att träffa alla igen! Vissa känner jag, andra inte, men när jag bodde där så kändes det som att vi var en familj. Jag växte en hel del under de lite mer än två år som jag spenderade där, med stöd av jättefin personal och de andra som bodde där.

Det var inget behandlingshem, utan helt enkelt ett boende för kvinnor som var utsatta för hot, är psykiskt sjuka och/eller nyktra missbrukare. Mer kan du läsa här. Under det sista året som jag bodde där riktade de in sig helt på missbruk, jag var den sista i självskade-eran och jag lärde mig av de andra starka kvinnorna om avhållsamhet från destruktivitet. Jag har alltid kallat det för "kvinnoboendet" här i bloggen, dels för att skydda mig och andra, men jag vill nu sprida budskapet om den här viktiga insättningen som heter kvinnoboendet Hera.

Jag saknar dem, men är samtidigt mycket stolt och glad över att stå på egna ben. I slutet av min vistelse på Hera blev det tyvärr en kamp mellan psykiatrin som ville skriva ut mig och soc som ansåg att de inte hade kompetensen för mina problem. Det var i den härvan som jag gjorde min sista självskada och bestämde mig för att sluta, jag började söka lägenheter och så småningom flyttade jag därifrån och levde med min flickvän och våra katter. Mina kontaktpersoner på Hera trodde på mig och mina förmågor vilket jag är tacksam och glad över. Det kändes inte som att jag blev utschasad, utan det var mitt beslut att flytta.

Nu har jag viss hjälp från Hera. Jag har varit i utsluss, men jag får fortfarande ringa dit och komma och hälsa på. Det är det fina med Hera, det är en familj som alltid finns kvar.

Nu tickar klockan, dags att börja dra sig till stället som alltid kommer vara hemma.