Nu är det dags igen. Det är varmt ute och vinterjackan är borthängd. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de människor som subtilt slänger en blick eller stirrar öppet på mig tittar på mitt hår, makeup eller vad som helst istället för att notera att jag är tjock och bär ärr.

Jag har läkt jättefint, faktiskt. Min pappa sa att han inte tänker på ärren längre. Kanske är det för att han är van, men ärren har definitivt blekts. Vad jag inte kan göra någonting åt är texturen, att vissa står ut och andra istället är konvexa. I fel ljus så syns de alltför väl. Hur som helst, nu kommer den tid då jag och säkert många av er läsare måste välja kläder noga och göra upp med er själva om ni kan ta att folk uppmärksammar er, slänger extra blickar, kanske nedvärderar eller tvärt om - vänder sig till dig och vill hjälpa fast de i vissa fall bara råkar vara främlingar som tycker synd om dig.

Jag skulle vilja få en ny hud, börja om. Samtidigt blir jag irriterad på att omgivningen bara inte kan blunda för det förflutna som lämnat spår i nuet och framtiden. Jag tänker sällan på ärren, förutom när jag känner mig utstirrad eller när ärren kliar. Ibland kan jag slänga en blick på mig själv och fundera varför gjorde jag sådär mot mig själv?

Jag har debatterat med mig själv om att operera bort ärren eller inte, men jag kan inte lova mig själv eller någon annan att jag inte kommer göra det igen. Det känns som att jag vill ha begravt beteendet helt innan jag vill göra någonting åt ärren, men såhär över ett och ett halvt år sedan sista skadan kan jag fortfarande inte vara säker. Jag är nog aldrig säker, kommer nog aldrig vara säker.

Istället skjuter jag upp min nästa självskada till om ett tag - om och om igen.