Jag vet inte, kanske kan man kalla det "officiellt" nu. Vad det än var. En vänskap, starkare än någonting - trodde jag. Jag är som en liten hundvalp. Jag älskar alla, även de som slår mig, just för att de fångat min kärlek. Jag börjar fundera på sådant jag aldrig kommer få svar på, för att ännu en människa försvunnit ur mitt liv. Det Gör Ont.

Var det inte så, att man i fjärdeklass hade en bästis som man gjorde slut med när man förbrukat dem eller hittat något annat bättre? Är det fortfarande så? Jag trodde att vuxna inte rent symboliskt sa "tack och hej" till en vänskap utan lät den försvinna av sig själv om vänskapen helt enkelt inte var menad. Det är mycket som förbryllar mig, nu är banden klippta över nätet. Helt och totalt.

Och jag har ingen aning om varför.

Det är nog det värsta.

Men hon kunde inte ge mig några svar på varför. Inte ens det kunde jag få. Jag förtjänar bättre, det vet jag. Därför blir jag så frustrerad - tack och lov inte på mig själv, jag tänker inte spilla tårar eller blod över någon som behandlat mig så. Ändå är vänskapen så djupt inrotad i mig att jag inte kan låta bli att fundera. Jag ropar men hon är tyst, min egna röst ekar tomt.

Hon kommer inte läsa det här, det är över. Jag kikar in på hennes blogg ibland och hon verkar klara sig rätt bra. Jag önskar henne allt gott trots allt.

Jag är för snäll för mitt eget bästa.