På onsdag nästa vecka åker vi till Luleå för att besöka Malins grav. Det känns så hemskt underligt. Sist vi var i Luleå så var det på hennes begravning.

Det sägs att sorg går i olika stadier vilket jag absolut kan gå med på, men jag tror inte på att man går igenom dem en och en tills man är färdig. Jag går fram och tillbaka, upp och ner. Mest av allt är jag arg och vill ta tillbaka henne från himlen. Nu vet jag inte om det finns en himmel eller inte, men jag tror inte att människor eller djur bara försvinner. Jag kan inte tro att det inte finns någonting på "andra sidan", det skulle göra för ont och är egentligen ganska orealistiskt. Tänk att en så stark personlighet som Malin skulle sluta att existera! Det går inte. Hon var för speciell.

Jag känner att hon har ögonen på mig. Jag ser inte henne, men hon ser mig. Idag när jag cyklade hem, pustande och flåsande, så kom jag att tänka på ett youtube-klipp som hon tyckte var så jävla kul och alltid skrattade åt: http://www.youtube.com/watch?v=5lH687FW4a0