De vill att jag ska börja med Lithionit igen.

Det vill inte jag.

Jag är tveksam till medicinering överhuvudtaget. Jag står alltid tvekande framför dosetten eller i nuvarande fall medicinkoppen. Jag kan inte acceptera att jag faktiskt behöver medicin, medan jag andra gånger inser att det inte är hållbart att må såhär och att medicinering är ett nödvändigt ont. Alltid dessa kval, alltid dessa dubbla tankar. Alltid alltid alltid.

Jag har slutat ta min Seroquel på grund av biverkningar, men mina terapeuter tycker att det är ytterst viktigt att jag äter antipsykotisk medicin för mina besvär. Hon säger inte ordet rakt ut, men jag vet att hon pratar om (gräns)psykos. Ingen verkar vilja säga ordet högt, för de vet att det är känsligt. Att jag inte håller med. Jag önskar att de kunde prata ur skägget och säga som det är istället för att antyda saker. Ska jag behöva fortsätta beställa hem min journal och läsa hemska ord som "schizoaffektiv" i papperna? Om de nu vill behandla mig, varför pratar de inte med mig istället för runt mig? Kanske för att de vet att jag kommer reagera, men jag tycker att det är väldigt jobbigt att inte veta vad andra tycker och tror om mig.

Speciellt när det handlar om stämplar.

Är jag frisk, eller är jag galen? Jag kan inte bestämma mig. Därför fullföljer jag inte heller den behandling jag får. Jag kan inte heller tänka mig att jag är någonstans i mitten. Det värsta är när jag kommer på mig själv med att jag tänker eller gör någonting som verkligen inte är normalt, som att jag för en sekund blir riktigt rädd för mig själv.

Jag är en väldigt välanpassad person. Jag är högfungerande i mina besvär, kanske för högfungerande för mitt eget bästa. Jag tror inte att de som träffar mig skulle få något annat intryck än att jag är en helt normal tjej om de inte såg mina ärr. Jag vet vad man säger och hur man beter sig, ingen skulle tro att jag mår dåligt om inte de hundratals ärren avslöjade mig. Jag spenderar all min energi på att upprätthålla en fasad.

Fast allt är inte en fasad, förstås. Inte allt, men mycket. Och fasad är ibland fel ord, vad jag är ute efter är begreppet social kompetens. Den är jag stolt över.

Till och med här på en sluten avdelning upprätthåller jag fasaden. Jag tror att jag inte riktigt tror att någon vill höra, vilket har lett till att gå till personalen och säga hur jag mår bara inte finns i mitt system. Jag vill, men när jag öppnar munnen kommer inte ett ljud.

Det är därför jag skriver så mycket om det. Jag behöver en ventil. Jag behöver bearbeta det, och skriver jag på nätet om en del så kan människor faktiskt välja att läsa eller låta bli. Om jag inte hade nätet att vända mig till skulle jag nog vara komplett avskuren.

Jag analyserar mig till bitar, ändå hittar jag aldrig några svar.

Tack för alla sms, nätkontakter och samtal. Jag behöver få veta att jag är omtyckt just nu, och jag behöver ha kontakt med "verkliga" livet. Ni anar inte vad som pågår här, i mig och på avdelningen.

Man kan verkligen säga att verkligheten överträffar dikten.

På sjukhuset sticker lysrören i ögonen och maten smakar gummi. Jag antar att det är nödvändigt att jag är här just nu.

Jag orkar inte se på TV, det sticker också i ögonen och jag får inte sammanhang i bild, ljud och rörelse. Patienterna är galna eller ledsna eller sjuka. Jag håller mig mycket för mig själv, skriver i min dagbok och så skriver jag en hel del brev. Breven postar jag genom personalen. Jag tycker att det är rofyllt att skriva, och att skriva brev känns som att vara i samtal med den jag skriver till. Jag känner närvaron. Jag behöver den närvaron. Jag har tusen och åter tusen historier för på en dag hinner det hända mycket här, men jag försöker att inte skriva om det i breven. Det är inte särskilt intressant egentligen. Såklart är det mycket makabert, men jag är så trött på galna människor. Jag vill ha en zon som är hyfsat fri.

Jag antar att bara det är ett bevis på att jag kommit en bit på vägen. Det är inte så glamouröst. Det är svettdoft, fett hår, finnig hy och illamående. Såklart kan jag förstå varför människor romantiserar detta liv, för annars skulle det ju vara ännu svårare att stå ut med det. Men misär är misär, även om man skriver det i skrivstil med o:n över bokstäverna.

Nu dör mina batterier snart. Ja ni vet, inga strömkablar.

Jag åker upp på mobila teamet nu och blir eventuellt inlagd, så jag kommer vara frånvarande ett tag. Jag vet inte hur länge, förhoppningsvis inte SÅ länge. Jag vet inte. Allt är bara så suddigt. Ta hand om er där ute.

"And by the way, everything in life is writable about if you have the outgoing guts to do it, and the imagination to improvise. The worst enemy to creativity is self-doubt."

"Apparently, the most difficult feat for a Cambridge male is to accept a woman not merely as feeling, not merely as thinking, but as managing a complex, vital interweaving of both."

"But life is long. And it is the long run that balances the short flare of interest and passion."

"Dying is an art, like everything else. I do it exceptionally well. I do it so it feels like hell. I do it so it feels real. I guess you could say I've a call."

"How frail the human heart must be - a mirrored pool of thought."

"I am too pure for you or anyone."

"I shut my eyes and all the world drops dead; I lift my eyes and all is born again."

"I talk to God but the sky is empty."

"I took a deep breath and listened to the old bray of my heart. I am. I am. I am."

"If neurotic is wanting two mutually exclusive things at one and the same time, then I'm neurotic as hell. I'll be flying back and forth between one mutually exclusive thing and another for the rest of my days."

"Is there no way out of the mind?"

"Kiss me and you will see how important I am."

"Nothing stinks like a pile of unpublished writing."

"Perhaps when we find ourselves wanting everything, it is because we are dangerously close to wanting nothing."

"The blood jet is poetry and there is no stopping it."

"There must be quite a few things that a hot bath won't cure, but I don't know many of them."

"Widow. The word consumes itself."

- Sylvia Plath

Min blogg börjar mer och mer likna någon form av sminkblogg, det visar sig att jag har ytterligare ett stort intresse. Här är ett par bilder från igår, och tanken var "vampyr":

RUN RUN

HER KISS IS A VAMPIRE GRIN

 

 

 

 

Tog upp sminkborstarna idag och det här är resultatet.

 

Dagens look.

 

 

 

Svante är så lycklig.

Sedan mina föräldrar och jag steg in genom dörren här i föräldrahemmet så har Svante varit jätteglad. Han kråmar sig, kurrar högt, följer med överallt i huset och pratar jättemycket med oss.

Det är så mysigt att se honom på det sättet. Han är till och med så glad att det är folk i huset att han lämnat både en mus och en fågel på bron.
- Presenter! jamar han.
- USCH! klagar vi.

Men det är gulligt. Ur ett kattperspektiv i alla fall. Just nu så har han krupit under överkastet i mammas och pappas säng, ligger och spinner och myser. Det märks verkligen att han saknat mamma och pappa, kanske saknat mig också.

Han är om möjligt ännu tjockare nu, vår Svante. Hans rumpa är så stor att han ser ut som en strandad val när han ligger på golvet och tar igen sig efter ett tufft dygn av att hitta bästa sättet att lata sig på. Vi hör honom komma gåendes, dunk dunk dunk låter det. Och när han hoppar ner från fåtöljen så blir det jordbävning!

Eller okej, nu överdrev jag. Men ni fattar, han är gigantisk nu.

 

Jag älskar dig.

 

 

 

Jag har suttit och bläddrat i Glaskupan av Sylvia Plath, och läst de meningar och stycken som jag märkt ut med penna. Jag är inte säker på varför jag valde just de orden men det måste ha berört mig på något sätt, betytt någonting för mig, fått mig att tänka ett steg längre. Glaskupan är ett mästerverk.

Jag vill dela med mig och citera ur Glaskupan för er.

"Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om - feta rubriker stirrade upp mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnötsosande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att under över hur det skulle kännas att brännas levande längs med nerverna.
Jag föreställde mig att det måste vara det värsta i världen."

"Tystnaden deprimerade mig. Det var inte tystnadens tystnad. Det var min egen tystnad."

"Jag vet inte om Hilda kunde läsa, men hon gjorde häpnadsväckande hattar."

"Ingenting gör en till så såta vänner som att kräkas tillsammans."

"Jag var upptagen av att tänka på hur enormt tjock han var och hur olyckligt det måste vara för en man och en ung man i synnerhet att vara fet, för vilken kvinna kunde uthärda att luta sig över den där tjocka magen och kyssa honom, att jag inte omedelbart insåg att det som den här gossen sagt till mig var en förolämpning, Innan jag räknat ut att han måste vara ganska nöjd med sin person och hade kommit på en bitande anmärkning om att bara en mor kan älska en fet man, var han försvunnen."

"Efteråt berättade Buddy för mig att kvinnan hade fått någon medicin som skulle få henne att glömma att hon hade haft ont och att när hon klagade och stönade visste hon inte riktigt vad hon gjorde för att hon befann sig i någon sorts dvala.

Jag tyckte att det lät precis som den sorts medicin man kunde vänta att en man skulle uppfinna. Här vad en kvinna med hemska smärtor, och det var tydligt och klart att hon kände alltihop för annars skulle hon inte stöna så där, och den kvinnan skulle åka raka vägen hem och börja på en ny baby, därför att medicinen skulle få henne att glömma hur ont det verkligen hade gjort, medan hela tiden, i hennes undermedvetna, den där långa, blinda dörr- och fönsterlösa korridoren av smärta låg och väntade på att öppna sig och åter stänga henne inne."

"Sedan bara stod han där framför mig och jag glodde stint på honom. Det enda jag kom att tänka på var kalkonhals och kalkonkrås och jag kände mig mycket deprimerad."

"Problemet var att jag hatade tanken att överhuvudtaget arbeta för män. Jag ville diktera mina egna spännande brev."

"Mamma sade att jag måste ha sovit, det var omöjligt att inte sova på hela den tiden, men om jag hade sovit var det med vidöppna ögon, för jag hade följt väckarklockans gröna sekundvisare och minutvisare och timvisare på deras självlysande färd i cirklar och halvcirklar varje natt i sju nätter utan att förlora en sekund, eller en minut eller en timma."

"Anledningen till att jag inte tvättat kläder eller håret var att det verkade så dumt."

"Jag tänkte att det skönaste i världen måste vara skugga, skuggans otaliga rörliga former och återvändsgränder. Det fanns skugga i byrålådor och garderober och resväskor, och skugga under hus och träd och stenar, och skugga längst inne i folks ögon och leenden, och skugga, miltals av skugga på jordens nattsida"

"Luften i glaskupan pressade sig samman runtom mig och jag kunde inte röra mig."

"För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn, är världen själv den onda drömmen.
En ond dröm.
Jag kom ihåg allting.
Jag kom ihåg liken och Doreen och berättelsen om fikonträdet och Marcos diamant och sjömännen på Allmänningen och doktor Gordons skelögda sjuksköterska och de sönderslagna termometrarna och negern med sina två sorters bönor och de nio kilona jag gick upp av insulinet och klippan som buktade ut mellan himmel och hav som en grå skalle.
Kanske skulle glömskan som ett slags snö, fördunkla och täcka över dem.
Men de var en del av mig. De var mitt landskap."

En lite glammigare version av den klassiska svarta kajaltåren... hehe.

 

Jag kommer inte överens med GIMP! Jag har inte photoshop på min nya dator och med mitt mobila bredband och det tunna utbudet på piratebay så är det omöjligt att ninja. Inte ens de enklaste sakerna går att fixa, jag blir galen.

 

Egentligen hade jag tänkt ha en smink tutorial (eller snarare bara visa hur det går till när jag sätter på fakeup) men det blir inget så länge jag måste kämpa med GIMP. Freeware i all ära, men NOTHING MAKES SENSE!

 

 

Färgerna suger, men oh well.

 

 

 

Igår fick jag finbesök av min älskade Maari. Hon hade med sig soppa till mig, jag tycker att det var så himla fint och omtänksamt av henne. Jag har (kanske för första gången i mitt liv) svårt att få ner mat vissa dagar, när jag har mycket ångest. Den såg jättemumsig ut, det blir som att sörpla hennes kärlek när jag äter den.

Jag bjöd på te och sedan friserade hon mig. Maari är nämligen min personliga frisör också, hon är multibegåvad minst sagt! Vi skvallrade och skrattade fast ingen av oss är särskilt uppåt egentligen. Det blev en del allvar också. Livet är inte en dans på rosor, som bekant... Men herregud vad jag älskar henne. Hon kan alltid locka fram skratt hos mig, hur jävligt det än är.

Trötta tjejer minst sagt...

 

Det var pinsamt att jag började sluddra mot slutet av kvällen, men jag blir verkligen påverkad av höjningen av Seroquel. Det är bara 100mg mer men jag känner hur saliven samlas i mungiporna och att jag tappar fokus. Det lär lösa sig med tiden antar jag.

 

 

 

Det här är bara ett axplock om varför jag sympatiserar med socialismen: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6418575.ab

Ikväll ser jag Uppdrag granskning, jag rekommenderar att du gör detsamma!

 

Vägen mellan sängen och bokcaféet var så lång. Det var många hinder och jag har gett mer än jag har idag. Jag har verkligen försökt. Plockade lite och slängde skräp, tvekade vid dosetten men tog min medicin, och jag sminkade mig faktiskt idag. Tog på mig parfym. Det kan inte skada.

Lunch? Det kändes dumt. Det smakade ingenting.

Jag antar att Ola ville göra något annorlunda idag. Ta mig från lägenheten och ut. Vi gick på bokcaféet som inte ligger långt bort och jag älskar verkligen det stället. Tydligen hade Ola också bestämt att vi bara skulle prata om positiva saker. Jag var trött men lyssnade gärna. Det är ganska skönt att lyssna.

Problemet var bara att han försvann när vi kom in. Jag gick runt och kollade på alla underbara böcker och diskuterade Virginia Woolf med den där äldre kvinnan som jobbar där. Jag bestämde mig för att köpa en bok. Ola var spårlöst försvunnen, jag hörde hans röst från någonstans men jag kunde inte veta om det var en verklig röst eller inbillning. Jag köpte en kopp te och satte mig, då dök han upp.

När vi satt där så tappade jag sugen totalt, vilade blicken på tekoppen och dimman kom. Försökte lyssna på Ola men orkade inte ta in allting.

Jag: Jag kan liksom inte äta...
Ola: Har du hört talas om blahablaha? Han skrev blaha, utställning, konvent, blaha.

Jag gjorde inga fler försök till att påvisa min desperation. De har fått mail av mig nästan varje dag men jag får inga svar. Som vanligt får jag räkna bort mina terapeuter när jag mår sämst, det är Hera som hjälper mig mest.

När jag gick hem efter fikat så ringde jag Malin. Hon blev skitarg när jag berättade att Ola vandrat iväg och sedan valt vad han vill höra mig säga och inte. Hennes röst sprack nästan. Jag orkar inte vara arg, men det irriterar mig också. Det här är ännu en sak att lägga på högen som skriker att det verkligen är dags att byta terapeut.

Jag har gett upp mina försök i att få byta terapeut. Det är lönlöst, jag klagar och han ber om att vi ska försöka i ett par månader till. Vi går i cirklar. Det är inte bra. Jag blir trött.

Igår höjdes min dos Seroquel och fast jag bara är uppe i 300mg så dreglar jag. Jag ser en lysande framtid som ett neuroleptika-kolli. Jag tror ingen som inte ätit liknande mediciner kan förstå.

Nu ska jag sluta deppa sönder alla som läser (för den här gången). ALLT är inte förskräckligt dåligt, men jag har ett stort behov av att skriva av mig alla dåliga saker. Det blir en klagosång som växer i strupen, jag måste släppa ut den. Plocka ut det ur huvudet, lyssna på det och lägga ifrån mig det. Det är självhypnos.

The fat lady just sang.

Min käraste Maari skrev till mig på facebook ihdag och delade med sig av det här youtubeklippet:

 

Skön beat och sjukt kreativt framfört. Allt man behöver är ett piano! Tummen upp och fem stjärnor!

 

 

 

Läkaren: Sara, det är inget fysiskt fel med dig. Din kropp är frisk.

Ja, det vet jag egentligen. När man sitter sådär på möte och försöker sätta allting i perspektiv så förstår jag ju det också. Tänk att ångest har en så stark effekt. Jag är visserligen känd hypokondriker, men jag har varit jävligt dålig.

Hon ville att jag skulle räkna upp mina psykiska symptom. Det gjorde mig totalt perplex, för vad är psykiska symptom och vad är fullt normalt? Jag kunde beskriva ångesten åtminstone, för den är inte av denna värld. Jag sa att jag antagligen också känner mig deprimerad och orkeslös. Och sömnproblemen. Benita, från Hera, föreslog att spöket jag talat om ibland kunde vara en vanföreställning. Då blev jag arg! Fullt friska människor tror på spöken, andar, Gud, satan. Jag vet inte hur läkaren tolkade det, men jag har svårt att tro att en psykläkare tror på spöken, och om hon/han gör det så tror jag inte att de tror på patienter som tror på spöken.

Och så var det de udda perceptionerna. Vi bestämde att jag ska höja dosen på Seroquel för att det ska hjälpa, men i samma sekund som jag accepterade det så blev jag arg på mig själv och ändrade mig. Totalt personliga skäl som jag inte vill ta upp här, men jag insåg att jag nu är så illa däran att jag faktiskt till och med skulle överväga lobotomi.

Jag ställde frågan: Vad är det för fel på mig? Helt ärligt, vad är det för fel? Min terapeut Ola svarade, men hans svar sa ingenting. Han upprepade bara vad jag sagt. Typiskt honom att slappt gå fram till problemet och säga "Såhär kan det vara, å andra sidan såhär, å tredje sidan så kan det vara såhär, kanske såhär" och det svaret säger ingenting. CUT TO THE CHASE. Jag blir less på deras mjäkiga stil. Summan är, om jag förstår dem rätt, att de inte har någon aning och att de inte bryr sig tillräckligt för att ta reda på det.

Jag ska fika med Ola imorgon och han kommer säga att jag gör det jättebra och att jag ska fortsätta kämpa. Spare me the crap.

Jag vågade inte fråga någonting som Malin tyckte var viktigt. När jag har dagslång ångest så kan jag inte äta, så jag funderar på att börja dricka näringsdrycker istället för att äta ingenting när jag blir illamående. Jag försöker fortfarande gå ner i vikt, och det hjälper inte att jag passar på att äta när jag mår bättre men stänger käften helt när jag mår dåligt. Dessutom mår man bättre om man får i sig näring regelbundet. Men som tjockis känns det dumt att be om näringsdrycker. Fast kanske borde jag lyssna på min Malin.

Jag har varit över hela stan idag och jag skulle inte orkat utan Benita. Vi var inte bara på TBC, utan även på sjukhuset för att hämta medicin först på tvåan och sedan på apoteket, och innan dess lånade jag böcker och handlade mat för lånade pengar.

Böckerna var det absolut bästa idag. Det känns som att jag är mindre ensam med en bok i händerna.

Nu ljuger jag. Det bästa idag var att jag pratade med Alexandra. Det är en jättesöt tjej som jag lärde känna på bilddagboken, som frågade mig om jag ville prata i telefon idag. Jag var modig och sa ja! Förstår inte att jag vågade. Men hon är så klok, så mogen och så rolig, trots att det var nervöst så var det glädjefyllt och hennes röst och ord var lugnande.

Summan är att jag haft en mycket bättre dag än på länge.

Känner att jag måste dela med mig av magin i artisteriet hos Lady GaGa till er som läser. Det är mer än musik, det är konst!

Det bästa i framträdandet är det häftiga slutet såklart, och jag gillar publikens omedelbara reaktion när de ser att hon börjar blöda. Det sämsta var att de klippte in P Diddy/Puff Daddy/Poo Dudley som bara ser dum ut.

 

 

 

Skriver ner citat ur Prozac, min generations tröst av Elisabeth Wurtzel som av någon anledning fått mig att tänka. Lånar du boken från stadsbiblioteket i Umeå så lär du hitta bland annat dessa stycken markerade med blyerts:

”Ibland blir jag så uppslukad av min depression att det är svårt att förstå att hela världen inte stannar upp och lider med mig.”

”Sid kommer att hitta Nancy, Tom kommer alltid att få tag på Roseanne och Ted (verkligen ett förtappat fall) kommer att lyckas bli tillsammans med först Sylvia och sedan med den andra kvinnan som dog med huvudet i ugnen, F.Scott kommer alltid att kännas vid sin Zelda, Simson kommer alltid att falla för Delila, och Jason skulle gifta sig med Medea ännu en gång även om han var helt införstådd med deras giftemåls makabra upplösning. Visst kan man se ett mönster här?”

”Jag upptäckte att jag önskade att jag hade nån riktig sjukdom, jag märkte att jag längtade efter att få vara pundare eller nånting - nånting verkligt. Så mycket enklare allt skulle vara om det bara gällt att hålla mig borta från mina dåliga vanor. Jag vet naturligtvis vid det här laget att alkohol och droger också döljer en sorts depression, som inte skiljer sig så mycket från min egen, men att få hjälp mot missbruk inskränker sig till det bedrägligt enkla målet att hålla sig borta från knarket. Men vad innebär det att få hjälp mot depression? Att lära sig att hålla sig borta från sin egen hjärna? Skulle inte det vara betydligt enklare att bli av med Jack Daniel’s än med Elizabeth Wurtzel?”

”Ljudet var så skrämmande att det var som en del av körsången i en grekisk tragedi och detta var den stora begravningsscenen - och jag tänkte: Jag är till mer besvär än jag är värd.”

”Det ögonblick i Glaskupan när Esther Greenwood efter trettio dagar i samma polotröja inser att hon aldrig mer vill tvätta håret, att det att behöva upprepa samma handling är till för mycket besvär, att hon vill göra det en gång och ha det ur världen, verkar vara bokens verkliga höjdpunkt. Man vet att man blivit fullständigt vansinnig, när en sak som schampo stigit till filosofiska höjder.”

 

 

Jag saknar mina föräldrar, jag saknar min bror, jag saknar min katt! Jag saknar mina vänner, jag saknar ett eget jag. Jag knarkar trygghet och får aldrig nog.

Mina tankar rinner som sirap i huvudet och jag orkar inte tänka klart tankarna. har försökt skriva ihop något vettigt men inte ens i skrivandet finns det någon logik eller känsla för sammanhang.

Vet liksom inte alls vad jag ska göra. Jag ser på TV och läser men för det mesta försöker jag komma på vad jag tänkte på. Tar inte en ton eller ett ackord, lyssnar på musik men det går inte in.

Det är inte roligt. Det är inte tråkigt. Det är bara jobbigt.

Åh, som jag längtar efter att ha tråkigt. Bara sådär dötrist när man vill göra någonting men inte kommer på någonting. Jag är alltid fylld av saker, samma saker om och om igen.

Jag har tittat lite i gamla dagböcker, men där står det inte någonting intressant. Jag står rent känslomässigt på samma platform som för sex, sju år sedan. Det känns väldigt tråkigt att allt redan då var svårt och tungt och att jag bara ältar och ältar om och om igen. Jag tar mig ingenstans.

Jag måste ta beslut själv, annars blir inga beslut tagna. Så är det ju för de flesta så kallade vuxna människor. Jag måste själv besluta om jag ska borsta tänderna eller inte, om jag ska gå ut med soporna eller om jag ska välja att lägga in mig eller inte. Alla uppräknade exempel är svåra, men mest det sista. Jag kan inte bestämma mig. Ingen kommer plocka in mig och ingen kommer heller stå ivägen ifall jag vänder mig till slutenvården. Men beslutet är mitt och jag kan inte ta det. Jag vill såklart vara hemma, men jag ifrågasätter ständigt min duglighet. Allt blir lidande, en lägenhet som faller isär och maträtter som aldrig blir lagande. Jag kan inte ta hand om mig själv men jag är inte villig att låsa in mig för den sakens skull.

Jag ser slutenvård som ett alternativ eftersom det gör det enklare att vara kvar hemma. Tanken på sängarna, rumskamraterna och att man inte får gå ut när man vill gör att jag vill fortsätta vara hemma, men vet att jag ändå kan fly till låsta avdelningen om jag verkligen tappar greppet. Å andra sidan vet jag att de inte kan hjälpa mig där och att känslan inom mig fortfarande skulle vara densamma var jag än är, och å tredje sidan kommer jag VERKLIGEN inte ha vettet att vända mig till slutenvården när jag väl tappar greppet. Jag gjorde det förra söndagen, och såklart så skrev jag ut mig dagen efter, men nu idag vet jag att jag borde ha stannat. Det är lätt att vara efterklok.

Något som stör mig är känslan av att mina terapeuter inte förstår omfattningen av mitt mående just nu. Jag tror inte heller att jag får rätt terapi och är osäker på om jag har rätt diagnos, övertygad om att jag får fel bemötande.

Dagens i-landsproblem, eh?

Jag behöver en kram.

Och när allt är nattsvart, när ångesten sitter med stryptag om min hals, då kommer änglarna. En explosion av änglar, av vänner, av främlingar som visar sig vara nya vänner. Jag sitter här med ett leende som skär genom den mörka dimman. Som en blixt av stjärnor i natten. Ja, jag kan rabbla poetiska beskrivningar och bildspråk i evigheter. Romantisering är min grej.

Ni är räddare i nöden.

Inatt ska jag somna tryggt och imorgon ska jag vakna av solljuset. Positiva affirmationer ni vet.

Jag är så skör, alla lugna stunder är ändå mer än bräckliga, men värmen jag fått från Hera (speciellt Maria) under kvällen har dragit mig ner på trygg mark en stund. Sedan, när alla gick in till sig, så satte jag mig vid datorn och hade fått flera jättefina meddelanden från nära vänner och flyktiga bekantskaper. Allt betyder jättemycket. Så otroligt mycket.

Jag trodde inte att det fanns något skyddsnät den här gången. Jag balanserar på slak lina och har fallit handlöst, trodde jag. Så helt plötsligt ser jag er, ett solitt skyddsnät.

Jag ska somna tryggt inatt, det gör jag.

Det här vill jag tala om för mig själv ikväll. Gör det du också Sätt dig ner med dig själv och lyssna på låten, lyssna på texten, lyssna på dig själv. Förlåt dig själv.

 

Adia, I do believe I failed you.
Adia, I know I let you down.
Don't you know I tried so hard
To love you in my way?
It's easy let it go...


Adia, I'm empty since you left me.
Trying to find a way to carry on,
I search myself and everyone
To see where we went wrong.

'Cause there's no one left to finger,
There's no one here to blame,
There's no one left to talk to, honey,
And there ain't no one to buy our innocence.
'Cause we are born innocent.
Believe me, Adia, we are still innocent.
It's easy, we all falter...
Does it matter?

Adia, I thought that we could make it
But I know I can't change the way you feel.
I leave you with your misery,
A friend who won't betray.
I pull you from your tower,
I take away your pain,
And show you all the beauty you possess.
If you'd only let yourself believe that

We are born innocent.
Believe me, Adia, we are still innocent.
It's easy, we all falter...
Does it matter?

We are born innocent.
Believe me, Adia, we are still innocent
It's easy, we all falter...
Does it matter?
Believe me, Adia, we are still innocent
'Cause we are born innocent,
Believe me, Adia, we are still innocent Adia, we are still innocent.
It's easy, we all falter...
But does it matter?

 

 

Jag har nått ytan och tar glupska andetag. Helvetet är inte varmt, helvetet är iskallt och under isen. Jag är glad att få känna mig nykter i sinnet och faktiskt känna mig lite glad en stund, innan jag åker under isen igen.

Min bror gjorde mig så glad ikväll. Och Malin och sockerhjärtat.

Spenderade en natt på sjukhuset i söndag. Nu inser jag att jag borde stannat några fler nätter. Problemet när det kommer till mig är att det är så mycket problem, men att jag utåt sett är en väldigt högfungerande person trots mina problem. Jag kan dessutom snacka mig ur kniviga läkarsamtal. Därav bristen på adekvat vård.

Kan ni som är mina bloggläsare känna doften av blod? Det är som att antalet läsare ökar när jag mår mycket sämre. Jag antar att människor så lätt finner nöje i att vältra sig i andras smärta.

Här är ett youtubeklipp som Sandra filmade för snart ett år sedan, när Malin uppträdde på ett fik i Umeå:

 

Se texten i inlägget innan. Är hon inte magisk?

 

 

 

Har gått omkring och skakat hela dagen. Är så orkeslös, orkar inte lyfta armarna ens. Det känns som att jag fått en Cisordinol-spruta. Hjärtat slår fort och nervöst, jag ser jättesuddigt och orkar inte prata. Vet inte vad det är med mig, Jag är nog rent ångestsjuk.

Spelar Song for Sara och känner att jag är där igen, Malin beskriver mig så korrekt.

”She’s sleeping already
what a blessing, such a good pill
a dreamless dream but she’s a dreamer

she used to talk about freedom
and how she would beat them
the demons and the beetles in her head

but now she is sleeping
while living and breathing
and nothing seems to matter anymore
and the drugs keep on working
and the corner she’s turning is
turning her away from me

and i die over and over
but she cannot see me
or even the stars above
or hear the choir that’s singing
when the church bells are ringing in to hell
she rather die out in the cold
and the choir goes


reminiscing ain’t that good
it’s well understood that
some eyes have seen more than they could handle
so even if she wanted you
prepare yourself cause she won’t show you
the depth of her agony

you see she’s an endless ocean
of love and devotion kept back
by the safety of the shore

and she ran to hide away this night
passing all the street lights
ending up in the middle of nowhere
laying down defeated and listening to the sound of bells
god himself
tells her
she’s already in there

to live or to die it’s up for her to decide
but the beauty of life is yet to be seen
so yes it is your choice but this is my voice
and i’m telling you you are worth all the warmth

so you are sleeping already
what a blessing such a good pill
a dreamless dream
but YOU ARE a dreamer ”

Lyssna på den. Det är bland det vackraste jag någonsin fått och jag hittar både vemod och styrka i den. http://www.malinfrimodig.se och http://dissociativ.blogg.se/2009/june/malin-frimodig-song-for-sara.html

Vill bara bort nu. Vill bara ha lugn. Vill inte sakna, vill bara längta. Vill hitta hoppet.

Jag har inget vettigt att skriva egentligen, vill bara skriva att jag andas, bevisa för mig själv att jag andas genom mina ord.

De på TBC och Hera tycker att jag ska visa mer vad jag känner, i alla fall berätta för dem. Hur ska jag kunna göra det? Vad gör det för skillnad? Det känns lönlöst att prata om det. Men ibland kan jag inte låta bli, då exploderar jag i alla möjliga mörka färger. Ofta sträcker jag ut handen först när jag är mer än desperat, och då är det inte alltid så lätt för dem att förstå att de då måste ta sin hand i min.

Ord kan aldrig beskriva en människas känslor tillräckligt. Kanske för "vanliga människor", vars liv inte är nedsvärtat, men jag vet att jag också mina andra systrar och bröder i den här soppan säger ordet "desperat" och "panik" men menar det upphöjt till tusen. Hur ska någon kunna förstå? Hur ska någon någonsin vilja förstå? Det är för svårt att ta.

Det känns som att jag går i cirklar. Jag vill så gärna ge människor någonting annat än det vanliga. Jag vill för allas skull att jag ska kunna ge lite fler solskenshistorier än historier som börjar med "när jag var inlagd var det en patient som...", "på mitt behandlingscenter..." eller "på avdelningen jag bor på..."

Jag vill åtminstone kunna säga "det rullar på" och mena det. Att saker kan vara varken bra eller dåliga. Mellanmjölk. Men så är mitt liv inte utformat.

Jag vill kunna berätta om mina studier eller mitt jobb eller något. I alla fall om kören jag sjunger i. Men jag gör inget av det, jag började i och för sig i en kör men jag fullföljde inte det.

Tänk om saker kunde vara som matematik. 1+1=2, säng+gosedjur=god sömn och egen+lägenhet=trygghet. Att man mår bättre av saker som man ska må bättre av, att komedi blir skratt och inte en känsla av tragik.

Jag har alltid varit usel på matte.

Känns som att allt som började rulla för ett dygn sen är en dröm, det var så hastigt och nu är allt som vanligt.

Det är bara cirklar, ett vandrande mellan två poler. Jag är trött på att vandra och jag tror att alla andra också är trött på att saker aldrig bara kan vara "rätt bra" när det kommer till mig. Jag är trött på att vara en börda.

Världen har gått sönder. Jag har gått sönder med den. Åke har farit hem och mamma och pappa är utomlands, jag är själv här i min lägenhet. Jag har längtat och jag har fasat. Nu vet jag att jag har tillåtelse till att bryta ihop, och det är exakt vad jag gör just nu.

Oroa dig inte, jag klarar mig alltid. Som en katt landar jag med fyra fötter på marken. Nåja, i alla fall tre fötter. Det blir fint. Bara jag får vara ifred och sörja mig själv, sörja allt jag aldrig blev.

Silicon, saline, poison inject me
Baby, I’m a free bitch
I’m a free bitch

Some girls won’t dance to the beat of the track
She won’t walk away
But she won’t look back
She looks good
But her boyfriend says she’s a mess
She’s a mess
She’s a mess
Now the girl is stressed
She’s a mess
She’s a mess
She’s a mess
She’s a mess
(Tellem’, girls)

Baby loves to dance in the dark
‘Cuz when he’s lookin’
She falls apart
Baby loves to dance in the dark (Tellem’, girls)

Run run
Her kiss is a vampire grin
The moon lights her way while she’s howlin’ at him
She looks good
But her boyfriend says she’s a tramp
She’s a tramp
She’s a vamp
But she still does her dance
She’s a tramp
She’s a vamp
But she still kills the dance
(Tellem’, girls)

Baby loves to dance in the dark
‘Cuz when he’s lookin’
She falls apart
Baby loves to dance in the dark (Tellem’, girls)
In the dark
She loves to dance in the dark
In the dark
She loves, she loves to dance in the dark

Marilyn
Judy
Sylvia
Tellem’ how you feel girls!

Work your blonde (Jean) Benet Ramsey
We’ll haunt like liberace
Find your freedom in the music
Find your jesus
Find your kubrick
You will never fall apart
Diana, you’re still in our hearts
Never let you fall apart
Together we’ll dance in the dark

Baby loves to dance in the dark
‘Cuz when he’s lookin’
She falls apart
Baby loves to dance in the dark