Ikväll vågar jag andas.
Min bror gjorde mig så glad ikväll. Och Malin och sockerhjärtat.
Spenderade en natt på sjukhuset i söndag. Nu inser jag att jag borde stannat några fler nätter. Problemet när det kommer till mig är att det är så mycket problem, men att jag utåt sett är en väldigt högfungerande person trots mina problem. Jag kan dessutom snacka mig ur kniviga läkarsamtal. Därav bristen på adekvat vård.
Kan ni som är mina bloggläsare känna doften av blod? Det är som att antalet läsare ökar när jag mår mycket sämre. Jag antar att människor så lätt finner nöje i att vältra sig i andras smärta.
tyvärr verkar det ju vara så, folk vill läsa om andras misär :/
Jag vet inte hur det är för "normalt funtade människor som genuint kan må bra utan komplikationer" (du fattar nog vad jag menar, hoppar jag iaf (absolut inget negativt personangrepp här!)) men jag tror att, och jag talar från egen erfarenhet, att man låter sig ledas av det mörka i sig själv och dras till liknande som man hittar på internet, bloggar - något man kan relatera och känna igen sig i. På ett undermedvetet plan kan jag väl säga att jag menar att man "connectar". Personligen så tycker jag det är... jag vet inte, TRÅKIGT att läsa om någon som konstant mår bra. Jag VILL se lite lidande och smärta då och då (nu kanske det är så att majoriteten av de flesta "sånna här" bloggar är pessimistiska/negativa men jag råkar trivas i de tankesätten). Sure, jag tycker det är hemskt att många av oss måste ta till så extrema metoder för att döva ångesten men samtidigt... varför är alla så insnöade på att man alltid ska må bra? Jag kan "gotta mig" i andras misär jag också, men det är absolut inte på samma plan som skadeglädje och liknande hånande känslor. Snarare att jag förstår och känner empati och sympati, dock kanske för mycket ibland ^^"
hej älskling - jag har en teori om dina ångestslukande läsare: du formulerar det "ordlösa" så brutalt att det blir, ja, du vet hur man nästan brister när malin sjunger & det går rätt in i själen?
det är liksom en plats som man känner igen. man kan sätta sig ner, vara i ett bekant vakuum & låta någon annan beskriva det man känner.
du är synnerligen bra på det. jovisst, det finns ju gamar som är finfint naiva/rubbade/pretentiösa - alla jävlar som är pro-psykisk ohälsa & önskar sig borderline & långsemester på ettan med extravak; lite sylvia plath-subkultur.
iofs är det ju jävligt ohälsosamt. borde finnas någon mentalsjukehypokondri-diagnos i DSM-IV!
fina du, jag saknar dig & det skulle vara så fab-fabitty-fab-fabulous om du kom påte-dejt i mitt vardagsrum någon gång. snarast!!!111 saari-fetischist med borat-mankini
ps. skivan du gav mig snurrar på repeat & förresten: Je t'aime. Livräddare!
