Svante är så lycklig.

Sedan mina föräldrar och jag steg in genom dörren här i föräldrahemmet så har Svante varit jätteglad. Han kråmar sig, kurrar högt, följer med överallt i huset och pratar jättemycket med oss.

Det är så mysigt att se honom på det sättet. Han är till och med så glad att det är folk i huset att han lämnat både en mus och en fågel på bron.
- Presenter! jamar han.
- USCH! klagar vi.

Men det är gulligt. Ur ett kattperspektiv i alla fall. Just nu så har han krupit under överkastet i mammas och pappas säng, ligger och spinner och myser. Det märks verkligen att han saknat mamma och pappa, kanske saknat mig också.

Han är om möjligt ännu tjockare nu, vår Svante. Hans rumpa är så stor att han ser ut som en strandad val när han ligger på golvet och tar igen sig efter ett tufft dygn av att hitta bästa sättet att lata sig på. Vi hör honom komma gåendes, dunk dunk dunk låter det. Och när han hoppar ner från fåtöljen så blir det jordbävning!

Eller okej, nu överdrev jag. Men ni fattar, han är gigantisk nu.

Jag älskar dig.