Jag har suttit och bläddrat i Glaskupan av Sylvia Plath, och läst de meningar och stycken som jag märkt ut med penna. Jag är inte säker på varför jag valde just de orden men det måste ha berört mig på något sätt, betytt någonting för mig, fått mig att tänka ett steg längre. Glaskupan är ett mästerverk.

Jag vill dela med mig och citera ur Glaskupan för er.

"Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om - feta rubriker stirrade upp mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnötsosande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att under över hur det skulle kännas att brännas levande längs med nerverna.
Jag föreställde mig att det måste vara det värsta i världen."

"Tystnaden deprimerade mig. Det var inte tystnadens tystnad. Det var min egen tystnad."

"Jag vet inte om Hilda kunde läsa, men hon gjorde häpnadsväckande hattar."

"Ingenting gör en till så såta vänner som att kräkas tillsammans."

"Jag var upptagen av att tänka på hur enormt tjock han var och hur olyckligt det måste vara för en man och en ung man i synnerhet att vara fet, för vilken kvinna kunde uthärda att luta sig över den där tjocka magen och kyssa honom, att jag inte omedelbart insåg att det som den här gossen sagt till mig var en förolämpning, Innan jag räknat ut att han måste vara ganska nöjd med sin person och hade kommit på en bitande anmärkning om att bara en mor kan älska en fet man, var han försvunnen."

"Efteråt berättade Buddy för mig att kvinnan hade fått någon medicin som skulle få henne att glömma att hon hade haft ont och att när hon klagade och stönade visste hon inte riktigt vad hon gjorde för att hon befann sig i någon sorts dvala.

Jag tyckte att det lät precis som den sorts medicin man kunde vänta att en man skulle uppfinna. Här vad en kvinna med hemska smärtor, och det var tydligt och klart att hon kände alltihop för annars skulle hon inte stöna så där, och den kvinnan skulle åka raka vägen hem och börja på en ny baby, därför att medicinen skulle få henne att glömma hur ont det verkligen hade gjort, medan hela tiden, i hennes undermedvetna, den där långa, blinda dörr- och fönsterlösa korridoren av smärta låg och väntade på att öppna sig och åter stänga henne inne."

"Sedan bara stod han där framför mig och jag glodde stint på honom. Det enda jag kom att tänka på var kalkonhals och kalkonkrås och jag kände mig mycket deprimerad."

"Problemet var att jag hatade tanken att överhuvudtaget arbeta för män. Jag ville diktera mina egna spännande brev."

"Mamma sade att jag måste ha sovit, det var omöjligt att inte sova på hela den tiden, men om jag hade sovit var det med vidöppna ögon, för jag hade följt väckarklockans gröna sekundvisare och minutvisare och timvisare på deras självlysande färd i cirklar och halvcirklar varje natt i sju nätter utan att förlora en sekund, eller en minut eller en timma."

"Anledningen till att jag inte tvättat kläder eller håret var att det verkade så dumt."

"Jag tänkte att det skönaste i världen måste vara skugga, skuggans otaliga rörliga former och återvändsgränder. Det fanns skugga i byrålådor och garderober och resväskor, och skugga under hus och träd och stenar, och skugga längst inne i folks ögon och leenden, och skugga, miltals av skugga på jordens nattsida"

"Luften i glaskupan pressade sig samman runtom mig och jag kunde inte röra mig."

"För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn, är världen själv den onda drömmen.
En ond dröm.
Jag kom ihåg allting.
Jag kom ihåg liken och Doreen och berättelsen om fikonträdet och Marcos diamant och sjömännen på Allmänningen och doktor Gordons skelögda sjuksköterska och de sönderslagna termometrarna och negern med sina två sorters bönor och de nio kilona jag gick upp av insulinet och klippan som buktade ut mellan himmel och hav som en grå skalle.
Kanske skulle glömskan som ett slags snö, fördunkla och täcka över dem.
Men de var en del av mig. De var mitt landskap."