På sjukhuset sticker lysrören i ögonen och maten smakar gummi. Jag antar att det är nödvändigt att jag är här just nu.

Jag orkar inte se på TV, det sticker också i ögonen och jag får inte sammanhang i bild, ljud och rörelse. Patienterna är galna eller ledsna eller sjuka. Jag håller mig mycket för mig själv, skriver i min dagbok och så skriver jag en hel del brev. Breven postar jag genom personalen. Jag tycker att det är rofyllt att skriva, och att skriva brev känns som att vara i samtal med den jag skriver till. Jag känner närvaron. Jag behöver den närvaron. Jag har tusen och åter tusen historier för på en dag hinner det hända mycket här, men jag försöker att inte skriva om det i breven. Det är inte särskilt intressant egentligen. Såklart är det mycket makabert, men jag är så trött på galna människor. Jag vill ha en zon som är hyfsat fri.

Jag antar att bara det är ett bevis på att jag kommit en bit på vägen. Det är inte så glamouröst. Det är svettdoft, fett hår, finnig hy och illamående. Såklart kan jag förstå varför människor romantiserar detta liv, för annars skulle det ju vara ännu svårare att stå ut med det. Men misär är misär, även om man skriver det i skrivstil med o:n över bokstäverna.

Nu dör mina batterier snart. Ja ni vet, inga strömkablar.