Jag saknar mina föräldrar, jag saknar min bror, jag saknar min katt! Jag saknar mina vänner, jag saknar ett eget jag. Jag knarkar trygghet och får aldrig nog.

Mina tankar rinner som sirap i huvudet och jag orkar inte tänka klart tankarna. har försökt skriva ihop något vettigt men inte ens i skrivandet finns det någon logik eller känsla för sammanhang.

Vet liksom inte alls vad jag ska göra. Jag ser på TV och läser men för det mesta försöker jag komma på vad jag tänkte på. Tar inte en ton eller ett ackord, lyssnar på musik men det går inte in.

Det är inte roligt. Det är inte tråkigt. Det är bara jobbigt.

Åh, som jag längtar efter att ha tråkigt. Bara sådär dötrist när man vill göra någonting men inte kommer på någonting. Jag är alltid fylld av saker, samma saker om och om igen.

Jag har tittat lite i gamla dagböcker, men där står det inte någonting intressant. Jag står rent känslomässigt på samma platform som för sex, sju år sedan. Det känns väldigt tråkigt att allt redan då var svårt och tungt och att jag bara ältar och ältar om och om igen. Jag tar mig ingenstans.

Jag måste ta beslut själv, annars blir inga beslut tagna. Så är det ju för de flesta så kallade vuxna människor. Jag måste själv besluta om jag ska borsta tänderna eller inte, om jag ska gå ut med soporna eller om jag ska välja att lägga in mig eller inte. Alla uppräknade exempel är svåra, men mest det sista. Jag kan inte bestämma mig. Ingen kommer plocka in mig och ingen kommer heller stå ivägen ifall jag vänder mig till slutenvården. Men beslutet är mitt och jag kan inte ta det. Jag vill såklart vara hemma, men jag ifrågasätter ständigt min duglighet. Allt blir lidande, en lägenhet som faller isär och maträtter som aldrig blir lagande. Jag kan inte ta hand om mig själv men jag är inte villig att låsa in mig för den sakens skull.

Jag ser slutenvård som ett alternativ eftersom det gör det enklare att vara kvar hemma. Tanken på sängarna, rumskamraterna och att man inte får gå ut när man vill gör att jag vill fortsätta vara hemma, men vet att jag ändå kan fly till låsta avdelningen om jag verkligen tappar greppet. Å andra sidan vet jag att de inte kan hjälpa mig där och att känslan inom mig fortfarande skulle vara densamma var jag än är, och å tredje sidan kommer jag VERKLIGEN inte ha vettet att vända mig till slutenvården när jag väl tappar greppet. Jag gjorde det förra söndagen, och såklart så skrev jag ut mig dagen efter, men nu idag vet jag att jag borde ha stannat. Det är lätt att vara efterklok.

Något som stör mig är känslan av att mina terapeuter inte förstår omfattningen av mitt mående just nu. Jag tror inte heller att jag får rätt terapi och är osäker på om jag har rätt diagnos, övertygad om att jag får fel bemötande.

Dagens i-landsproblem, eh?

Jag behöver en kram.