Läkaren: Sara, det är inget fysiskt fel med dig. Din kropp är frisk.

Ja, det vet jag egentligen. När man sitter sådär på möte och försöker sätta allting i perspektiv så förstår jag ju det också. Tänk att ångest har en så stark effekt. Jag är visserligen känd hypokondriker, men jag har varit jävligt dålig.

Hon ville att jag skulle räkna upp mina psykiska symptom. Det gjorde mig totalt perplex, för vad är psykiska symptom och vad är fullt normalt? Jag kunde beskriva ångesten åtminstone, för den är inte av denna värld. Jag sa att jag antagligen också känner mig deprimerad och orkeslös. Och sömnproblemen. Benita, från Hera, föreslog att spöket jag talat om ibland kunde vara en vanföreställning. Då blev jag arg! Fullt friska människor tror på spöken, andar, Gud, satan. Jag vet inte hur läkaren tolkade det, men jag har svårt att tro att en psykläkare tror på spöken, och om hon/han gör det så tror jag inte att de tror på patienter som tror på spöken.

Och så var det de udda perceptionerna. Vi bestämde att jag ska höja dosen på Seroquel för att det ska hjälpa, men i samma sekund som jag accepterade det så blev jag arg på mig själv och ändrade mig. Totalt personliga skäl som jag inte vill ta upp här, men jag insåg att jag nu är så illa däran att jag faktiskt till och med skulle överväga lobotomi.

Jag ställde frågan: Vad är det för fel på mig? Helt ärligt, vad är det för fel? Min terapeut Ola svarade, men hans svar sa ingenting. Han upprepade bara vad jag sagt. Typiskt honom att slappt gå fram till problemet och säga "Såhär kan det vara, å andra sidan såhär, å tredje sidan så kan det vara såhär, kanske såhär" och det svaret säger ingenting. CUT TO THE CHASE. Jag blir less på deras mjäkiga stil. Summan är, om jag förstår dem rätt, att de inte har någon aning och att de inte bryr sig tillräckligt för att ta reda på det.

Jag ska fika med Ola imorgon och han kommer säga att jag gör det jättebra och att jag ska fortsätta kämpa. Spare me the crap.

Jag vågade inte fråga någonting som Malin tyckte var viktigt. När jag har dagslång ångest så kan jag inte äta, så jag funderar på att börja dricka näringsdrycker istället för att äta ingenting när jag blir illamående. Jag försöker fortfarande gå ner i vikt, och det hjälper inte att jag passar på att äta när jag mår bättre men stänger käften helt när jag mår dåligt. Dessutom mår man bättre om man får i sig näring regelbundet. Men som tjockis känns det dumt att be om näringsdrycker. Fast kanske borde jag lyssna på min Malin.

Jag har varit över hela stan idag och jag skulle inte orkat utan Benita. Vi var inte bara på TBC, utan även på sjukhuset för att hämta medicin först på tvåan och sedan på apoteket, och innan dess lånade jag böcker och handlade mat för lånade pengar.

Böckerna var det absolut bästa idag. Det känns som att jag är mindre ensam med en bok i händerna.

Nu ljuger jag. Det bästa idag var att jag pratade med Alexandra. Det är en jättesöt tjej som jag lärde känna på bilddagboken, som frågade mig om jag ville prata i telefon idag. Jag var modig och sa ja! Förstår inte att jag vågade. Men hon är så klok, så mogen och så rolig, trots att det var nervöst så var det glädjefyllt och hennes röst och ord var lugnande.

Summan är att jag haft en mycket bättre dag än på länge.