GOTT NYTT ÅR, KÄRA LÄSARE!

 

Undertecknat Saari

 

 

 

En ytterst underlig bild på Åke och Mary.

 

 

Så har min flickvän fått möta min löjliga familj. Det har varit några fina dagar och vi hann till och med att hälsa på min mormor och farmor. Maari, min andra hälft, var inte det minsta diskret när det gällde att hon ville komma över och träffa och titta på kvinnan som tar fram de goda sidorna hos mig under de senaste månaderna, medan andra var lite mer diskreta. Det var roligt att de jag älskar fick mötas, jag trivdes med så mycket kärlek omkring mig.

 

Vi tog tåget till Umeå idag, imorgon är det nyårsfest hos Mary och det blir en skitbra fest med superfina människor! Jag peppar järnet nu. Planerar kläder, planerar vad jag ska ta med mig, planerar frisyr och smink. Det blir rött, svart och guld! Det nya året blir kärlekens år, champagne och kyssar, vänner och kattungar.

 

Jag inreder min lägenhet i mitt huvud. Tidigare idag var vi och tittade på möbler, jag kan knappt vänta tills jag får börja inreda min nya lägenhet. Jag har beställt en säng och jag funderar på en soffa, dessutom köpte jag en underbar tavla av miss Marilyn Monroe.

 

Men ändå... lite skraj är jag. Nytt område, vad gör jag om jag får ångest som jag inte klarar av, och vad händer med Sasha när jag flyttar? Jag vet att jag någon gång kommer dippa, även om saker går bra nu så kan det vända. Jag känner mig själv tillräckligt bra för att inte lita på mitt humör, eller på... det där Onämnbara. Nu måste jag själv ta kontakt med psykiatrin när det blir svårt, jag har nästan bara blivit inlagd på tvång de senaste två åren och om inte de på mitt boende satt stopp för mig så vet jag inte vad som skulle ha hänt.

 

Ändå känner jag att jag har så mycket positivt i mitt liv nu, sådant som gör att jag vill kämpa även när det är svårt. De stora prövningarna har inte kommit än, men det har inte varit helt lätt alla gånger sedan jag sist var inlagd i höst. Jag inser mina begränsningar, men ibland finns det faktiskt saker som jag inte kan hjälpa, ibland blir det bara fel och man går sönder, och då kommer jag vara själv. Nu måste jag ta ansvar över mig själv på ett helt annat sätt, men enbart för att jag själv vill det. Jag är redo att gå vidare, jag är redo att tampas med mina problem på egen mark, jag måste släppa mitt förakt och istället använda psykiatrin istället för att vända mig bort från dem.

 

Men ändå - problemet är ju när jag får en "knäpp" och bestämmer mig för att jag minsann inte behöver hjälp av någon och allt går utför. Men mitt boende har utsluss, jag får stöd av dem, och jag har flickvän, vänner och familj. Vad jag måste koncentrera mig på är att vårda mina sårbarheter.

 

Det kändes underbart att köpa en alldeles ny och fräsch säng idag, det känns skönt att investera i möbler och inredning med hög kvalitet, nu bygger jag långsiktigt. Min nya lägenhet och kissemissarna väntar på att jag ska komma hem!

 

 

 

In the happyland <3

 

 

 

Igår var jag, Mary och mamma i stan och shoppade. Jag önskar att jag varit trevligare och orkat mer än jag gjorde, alltid ska andras planer grusas för att Saari inte orkar, får ångest eller ont i ryggen och så vidare. Jag hatar verkligen att mitt humör och min energi tycks vara totalt okontrollerbar. Så förlåt, alla som råkat ut för en Saari som blir gnällkärring eller grinig 5-åring.

MEN. Stort men. Vi åkte och tittade på en lägenhet som jag anmält intresse för hos Bostaden, och vi blev visade av tjejen som knappt ens hade bott där under den tid hon haft lägenheten. Det var ingen liten hall vi steg in i, för lägenheten har varit handikappanpassad (men är det knappast numera). Det var fräscha tapeter och jag blev fullkomligt kär i vardagsrummet som var stort och luftigt, hela lägenheten är lite mer än dubbelt så stor som den jag har på kvinnoboendet för bara 5-600kr extra i månaden. El tillkommer. Några minus var att duschen inte var direkt estetiskt byggd och att köket kunde varit bättre utrustat, men det kan jag leva med.

Jag kände efter, visualiserade mig hur det vore att bo där. Tänkte fram möbler, bokhyllor, det stora klätterträdet som jag ska ge Mischa och eventuellt Amina. Tänkte på hur jag skulle ta emot besök av vänner och av Mary och hennes Puff, på de nya möblerna jag skulle behöva köpa, att det skulle bli ett eget riktigt hem. Jag älskar mitt boende, men jag vill gå vidare nu. Jag tror att det är dags.

Så jag bestämde att jag skulle låta ödet avgöra. Jag hade för mig att jag låg på tredje eller fjärde plats för att få lägenheten, men det visade sig när vi kom hem att jag låg på andra. Och idag - vinnarmailet. Det känns så skönt! Ödet vill ha mig där.

Idag har jag mått väldigt bra. Jag slocknade tydligen på mindre än en minut igår, jag var så trött. Mamma väckte oss på förmiddagen och jag önskade att jag fått sova vidare, men såklart fick vi stiga upp för att vi planerat en utflykt.

Mamma, Åke, Mary, Maari och jag åkte till Häggströms modehus och kollade på kläder. Till skillnad från igår så gick det superbra för min del och tillslut avbröt Mary mig med att påpeka att det nu var hon som blivit gnällig 5-åring. Vi åkte hem och nu har jag en lite större garderob. Det gillas.

Fast bäst var att spendera tid med människor som jag älskar.

Vi åt finmiddag, pappa fyller nämligen år idag. 61 starka år.

Imorgon ska jag och Mary in till stan igen, vi tar en buss på eftermiddagen. Jag sitter och funderar på flyttlådor och sådant, jag kan verkligen se framför mig att jag packar låda efter låda med böcker och porslin. Men jag vet också att jag måste ta det lugnt. Jag kan i princip flytta in när jag vill, men jag har planerat det till slutet av januari med mina föräldrar. Packandet kan jag sköta själv, men såklart i godan ro och inte under stress, men det blir en riktig kraftansträngning när mamma och pappa ska hjälpa mig flytta alla stora saker från en lägenhet till en annan.

Januari brukar vara min svagaste punkt rent psykiskt. Nu känner jag mig själv tillräckligt väl för att veta att jag måste ta det lugnt för att inte bli sjuk. Det är nog det jag oroar mig mycket för när det kommer till den nya lägenheten, att bo helt ensam känns inte särskilt jobbigt och inte heller att ta hand om två katter - det kommer gå utmärkt - men när min ordinarie läkare är sjuk och jag är rädd för den här hemskt mörka vintern så blir jag orolig. Jag vet bara att statistiken säger att jag varje vinter lyckats bli inlagd på slutenvård och det tänker jag göra allt för att slippa. Det enda jag kan göra är egentligen att undvika stress i samband med flytten och få boendestödet att funka och alla papper inskickade.

Men först; nyårsafton. Jag ska fira den hos Mary med människor jag tycker om och längtar efter att träffa. Jag ska ta med mig min gitarr och så ska det eventuellt spelas Chocolate Russian Roulette, Singstar och Hur fan visste du det? Fast jag tror att alla kommer att sitta och leka med var sin katt och slåss om vem som ska få leka med kattungarna. Anyhow så blir det kalas!

Det känns som att 2011 kan bli ett riktigt bra år.

Imorgon: Hämta my special lady, gå på stan och shoppa, förmodligen fika chai-latte, dumpa julklappar på Hera och kika på en lägenhet. Dessutom fyller ju min bror år och han ska bjuda på trerätters middag.

Jag hoppas att han tycker om min födelsedagspresent, jag kan då i alla fall säga att jag älskar den och helst skulle vilja behålla den! Det tar nästan emot att ge bort den, men jag kan ju inte heller låta brorsan gå utan att känna till bandets musik (för paketet avslöjar att det är en skiva).

Idag: Har PMS och är onödigt elak, förlåt alla omkring mig. FÖRLÅT mamma, pappa och brorsan. Mormor har varit här på middag och vi hamnade i djupa diskussioner runt matbordet. Det känns skönt att prata om minnen och hur vi ser på saker nu jämfört med då.

Svante latar sig, vill ha mat och gos men han är en katt på 7kg, han ser inte ut att må bra, eller snarare så mår han kanske lite FÖR bra. Ungefär som jag, äter gott men rör mig för lite. Jag latar mig inte, jag är faktiskt helt enkelt för trött. Jag blir inte människa innan kl 16.00, nog för att vem som helst kan vara morgontrött men det känns väldigt extremt att må skit tills dagen nästan är slut. Kanske är PMS:en som spökar.

En natt till, sedan får jag somna med hennes hand i min igen.

Favorit i repris.

 

 

Idag är det två månader sedan min senaste självskada, nästan två månder sedan jag bestämde mig för att försöka sluta vara självdestruktiv. Det känns som två år, det är tungt men jag har lyckats hittills. Jag tänker fortsätta kämpa.

 

Egentligen skulle vi på mellandagsrea först på tisdag, men Media Markt har ju 20% rea på allt idag och igår så jag övertalade min bror att köra in till stan idag. Vi plockade upp Mary och det var fanimej det bästa med idag. Jag sitter här och saknar henne nu när vi kommit hem.

 

Vi körde vilse ett tag, ett ganska långt tag faktiskt, Mary fick lov att agera GPS, med varierande framgång. Tillslut hittade vi rätt i alla fall.

 

På Media Markt var det ofantligt mycket människor, ändå hörde jag att det varit mycket värre igår. Herregud. En stund blev det mörkt, någonting gick sönder. Hur länge stod vi i kö efter att vi trängts, 20 minuter, 30 minuter? Jag hade tagit en tablett i förskott och det var nog ett smart drag. Annars skulle jag inte pallat det.

 

Det blev nya hörlurar, en samlingsskiva med Skinny Puppy, Skönheten och Odjuret plus en kamera. Jag skulle köpa en iPod Nano men utan framgång. De var så små nu, och fanns inte överallt heller. Jag blev osäker och det blev inget köp.

 

Vi var en sväng på stan också, vi åt hamburgare och sedan letade vi iPods och annat. Jag köpte ett USB-minne och Chocolate Russian Roulette. Den ryska rouletten ska vi spela på nyår, en chokladpralin innehåller chili.

 

Sedan for vi hemåt, släppte av Mary och jag ville inte släppa egentligen, men på tisdag ska vi in till stan igen och då får jag ta med henne hem, hålla om henne hur mycket jag vill! Jag förstår vad människor menar med att "hjärtat tar ett skutt" när man tänker på en person, plötsligt betyder alla kärlekslåtar på radion någonting.

 

Brorsan tyckte att vi var söta. Jag tycker att i alla fall Mary är söt. Snygg till och med. Alla bilder på oss ser så vettiga ut, som om hon är en saknad pusselbit.

 

Nu ska jag sluta vara öppet sliskigt kär och istället bära med mig känslan till matbordet, för mamma har lagat lasagne som är min favoriträtt för att fira två självskadefria månader. Må det bli många fler!

 

 

 

Julaftonens outfit!

 

 

Igår firade vi jul ungefär exakt som vi alltid firat, med undantag för att mamma jobbade och att vi för en gångs skull var i fas med allt vi skulle göra. Vi har till och med haft tid att bara hänga och slänga lite. Det händer ALDRIG. Christmas miracle?

 

Jag har suttit och gått igenom alla knasiga bilder från julen och insett att jag haft det riktigt fint, men jag var tvungen att snabbt ringa till Mary innan Karl-Bertil Jonssons jul och skrika att jag saknade henne! Det var så fint att se min kusin och hennes kille hålla handen, jag ville också göra det med min fina.

 

 

 

Snusleendet, jättecharmigt.

 

 

För en gångs skull så åt vi oss inte kräk-mätta utan det blev lagomt med mat. Vi drog ut på julklappsöppningen tills jag blev "övervänt" precis som ett litet barn. I år hade jag faktiskt haft råd att köpa julklappar jag var ganska nöjd med, dels ville jag öppna mina klappar men också kika vad alla andra hade fått och prata lite om de julklappar jag gett olika personer.

 

Jag och brorsa delade ut julklappar och jag skulle kunne skriva en lista på mina julklappar men de är faktiskt för många för att jag ska komma ihåg alla på rak arm. Jag antar att det är då min får lov att inse att man är väldigt bortskämd.

 

 

 

Den här julklappen var i alla fall ett täcke och en kudde!

 

 

Allt som allt så var det en väldigit fin kväll. Dessutom känns det verkligen inte som att det roliga är över - på söndag firar jag 2 månaders självskadefrihet och har övertalat min bror att åka in till stan med mig där jag ska belöna mig själv med lite nödvändig elektronik och förhoppningsvis får träffa Mary. På tisdag ska mamma och jag in på mellandagsrea och plocka upp Mary, kolla på en lägenhet jag sökt och så följer Mary med mig hem till Nordmaling. På nyår ska vi fira hemma hos henne. Mellan jul och nyår så fylller båda Åke och pappa år. Massor av firande i år!

 

 

 

God fortsättning!

 

 

 

Ungefär såhär ser jag ut idag.

 

 

Skinkan är griljerad, klapparna inslagna, granen är klädd. Jajjemen, det vankas jul.

 

Stackars Svante. Åh, katten är så understimulerad, han går inte ut för att det är så sjukt kallt och istället leker han med julgranen och julklapparna, vilket han inte får. Vi ska strax iväg till mormor och sedan till moster där vi ska fira jul, vi får väl se om  granen är vält när vi kommer hem.

 

Jag får helt enkelt se till att leka med honom lite när jag får tid. Nu ska jag i sann julstress-anda skynda mig eftersom vi snart ska äta tomtegröt hos mormor!

 

God jul på er!

 

 

 

 

 

Nej, det kan jag faktiskt inte. Heh. Fråga CrazyGirl, hon fixade den till mig!

Puss söt!

 

 

Jag vet inte riktigt vad du menar med hög halsringning, men jag föredrar att ha lite mer urringat faktiskt. Bland annat för att jag inte ska känna det som att jag kvävs lika mycket när jag får panikångest.

Jag har bränt mig i ett (eller några...) återfall kring den tiden då jag blev inlagd sist. Inget att bry sig om, det är i det förflutna.

Kram på dig Saara!

Jag lider av sviterna från Carros död. Jag kan inte låta bli att föreställa mig hur det hela gick till, från det att hon tog tabletterna till det att personalen kom in i hennes lägenhet och gav mun mot mun-metoden. Jag tror inte att jag någonsin kommer förstå. Var hon inte odödlig?

Igår fick jag veta att min läkare har blivit sjukskriven i ett halvår. Idag ringde jag behandlingscentret jag tillhör och frågade vad som hänt. Han hade fått en hjärtinfarkt på torsdagkväll.

Jag la på, gick och speglade mig, la på smink och kände hur något tog över mitt huvud. Samma torsdag hade jag träffat honom och vi hade pratat om hans tillstånd. Jag minns att jag kom hem till mig där Mary väntade, skrattade och sa att vi mest pratat om doktorns hälsa den här gången.

Jag vet att det finns ett ord för det, när man tror att någonting beror på saker man gjort eller sagt eller bara tänkt. När det inte känns som en slump. Magiskt tänkande, jag vet att det finns en benämning på det jag känner inom psykiatrin. Ändå var det så verkligt och jag ringde än en gång till behandlingscentret.

Min terapeut sa till mig att det absolut inte var mitt fel. Mary sa att det inte kunde vara mitt fel. Jag vill tro dem, men det känns inte så. Jag försöker övertala mig själv att det inte har någonting med mig att göra, men hur ska jag egentligen kunna tänka på annat sätt?

Vi skulle ha familjesamtal i januari, men det kommer inte bli av. Det känns skrämmande att jag just fått en ny diagnos som ingen riktigt förstår, jag vill göra mina föräldrar delaktiga i min vård men nu måste vi vänta ett halvår.

Jag är livrädd för att en annan läkare ska svepa in och ändra på min medicinering. Jag vet ju inte hur jag skulle reagera. Jag höll Marys händer igår och bad henne stå ut om det skulle bli så, snälla stå ut med mig. Jag har världens bästa flickvän och vi kan få saker att funka, men petar någon i min medicinering så kan det bli en belastning för oss båda.

Det där tidsfönstret som man pratar om inom DBT. Jag tar och förminskar det till julafton, sedan ökar jag till nyår. En dag i taget.

För jul är bra och fint och trevligt. Jag ser verkligen fram emot det. Ikväll kommer min bror, det är det bästa med julen! Den förlorade sonen kommer tillbaka.

Mischa aka Aslan.

 

 

Tala och Mischa aka Aslan.

 

 

I think I just died and gone to heaven.

När jag var liten så läste alltid läraren lite ur en julbok varje dag. Vi fick var sitt ljus att tända på våra bänkar. Jag satt där och mös, sög på känslan av lugnet som spred sig i klassrummet.

Dessutom följde jag julkalendern slaviskt, både den på radio och den på TV. Med åren blev julkalendrarna sämre, eller var det jag som blev äldre? I högstadiet var den där stunden varje dag då vi fick lyssna till julsagor och tända ljus långt borta. Ändå lyckades jag känna att jag gick i väntans tider, inte efter Jesus utan för den dag då min mormor, min familj och min mosters familj skulle träffas och ha trevligt.

Nu går tiden för fort. Julstämning finns det något som heter, men har jag tur brukar det kännas lite mysigt på själva julafton. Jag är otroligt stresskänslig men slarvig så jag är ofta ute i sista minuten med att köpa julklappar.

Själva julafton älskar jag. Jag har till skillnad från så många andra jag känner alltid haft bra julaftnar med god stämning, god mat, Karl-Bertil Jonssons jul och julklappar. Det bästa är att vi på mammas släkt träffas och har trevligt.

Jag har en choklad-julkalender med Hello Kitty där det står "Best Christmas Ever", men jag glömmer att ta en choklad varje dag. Plötslig var det fjärde advent och julkänslan är långt borta.

Jag fick lov att inse att idag, efter att jag slagit in alla julklappar, faktiskt är klar så när som på en halv julklapp som är på vift. Jag tror inte att jag vågar slappna av, jag strular ju alltid till det. Jag har en check-lista och jag måste som sagt inse att jag faktiskt är ganska så färdig.

Kanske kan jag slappna av lite. Ta saker som det kommer. Men jag är van att stressa och på julafton brukar jag somna till Kalle Anka. Hur som helst så känner jag mig nöjd med julklapparna jag köpt, jag älskar att ge bort saker.

Nu ska jag kräla isäng och göra en för mig tidig kväll. Jag behöver all sömn jag kan få.

Done and done!

 

 

 

Allt var så ordnat, jag skulle färga håret idag och slå in paket, göra en lista på julklappar jag köpt och inte köpt och kompletteringshandla imorgon. Men nej, istället sov jag. Jag har sovit mer eller mindre hela dagen och nu sitter jag och väntar på en acceptabel tid för att gå isäng.

Allt blir framskjutet. Jag färgar håret imorgon, skriver listan och slår in julklappar, på onsdag kompletteringshandlar jag och på onsdag kväll kommer min bror hem så då får jag skjuts till föräldrahemmet.

Det funkar, men jag gillar inte att vara ute i sista minuten. Det sliter jävligt mycket och jag är otroligt stresskänslig. Dagen innan förra julen var grotesk. Jag gick omkring som en maskin och slog in paket trots att jag inte ens visste vad jag hette om någon hade frågat mig. Jag känner inte för att ha det så igen.

Som tur är så verkar i alla fall de flesta julklapparna vara färdiga. Men idag... jag kan inte tänka, jag förstår inte hur jag kopplar ihop hjärnan med händerna och skriver tankar som förvinner i samma stund som de kommer.

Allt är värdelöst när jag inte sovit tillräckligt. Idag blev en totalt tom dag. Jag tog fram gitarren men orkade inte sjunga eller spela rätt.

Jag minns inget. Jag fick ringa upp brorsan och fråga när han skulle komma hem fast jag ringt och frågat samma sak en dag tidigare. Jag frågar Mary om jag får bjuda in Olivia och hennes karl på nyårsfesten och hon sa att jag redan frågat och att jag fick det. Jösses. Snälla huvudet, börja fungera igen. Annars trappar jag ut medicinen...

Saari ungefär ett år sedan.

 

 

Jag har aldrig kunnat vara någon annan än mig själv. Därför antar jag att jag sett som lite galen från barnsben, att släktingar skrattar och tycker att det är charmigt när jag kommer med mina kommentarer eller när jag avviker från normen. Pojkflicka som jag var så skrämde jag tjejerna med mitt beteende. Jag tyckte att pojkarna var roligare att umgås med, fast där var jag tvungen att bekräfta min rätt att vara med dem just för att jag är tjej. Det var inte lätt.

 

Jag är Sara som tog över ordförandeskapet i feministgruppen i högstadiet, Sara som inte sitter tyst när en lite mer konservativ släkt pratar politik utan yttrar sina åsikter (ärligt talat är jag dock less på att bli kallad VPK;are), Sara som inte riktigt kunde göra som hon blev tillsagd och som bara inte kunde hålla käften.

 

Det är någonting jag är stolt över, men det har inte varit rätt. Det där med att vara sig själv är svårt i en värld som denna. Jag citerar E.E Cummings: To be nobody but yourself in a world which is doing its best, night and day, to make you everybody else means to fight the hardest battle which any human being can fight; and never stop fighting.

Men jag slutade kämpa. Det var skolan som tryckte ner mig. Någonstans i högstadiet började min resa till att bli en grå mus. I gymnasiet var jag mitt pratsamma jag i ett par veckor tills jag insåg att jag bara försatte mig i en dålig situation, jag blev mer mobbad än någonsin. Ingen orkar det, och jag vet att det är många som inte orkar. Ändå kunde jag inte dölja den jag var, jag bara dämpade mig själv till den grad att jag började att tvivla på mig själv.

 

Nu, post-skolan, så har jag trots mitt mående fått veta vilka personer vars åsikter betyder någonting och fått mycket bekräftelse på att det är okej att vara jag, att jag faktiskt är en bra person. Jag har speciellt mitt boende att tacka för där människor i alla åldrar har varit min spegel när jag klätt mig och sminkat mig annorlunda, där jag fått vara mig själv fullt ut både på insidan och utsidan.

 

Bildterapin i fredags har fått mig att tänka på allt detta. Min skyddsaura av vänner som låter mig vara den jag är, som känner mig och som accepterar och uppskattar mig. Jag önskar att jag haft allt det här tidigare, men jag är tacksam att jag har det nu. Jag älskar er som stärker mig idag!

 

Vara sig själv, det är svårt men samtidigt väldigt lätt. Vi är alla den vi är, oavsett om vi visar det utåt eller ej, men jag hoppas på en framtid där ingen behöver gömma sig bakom en mask. För det funkar inte att inte vara den man är, det kanske går ett tag men inte i längden. Jag önskar att jag var unik när jag säger att jag fick ändra på mig för att i så stor utsträckning som möjligt undvika mobbing, men jag tror att de flesta har samma problem som jag haft fast i olika utsträckning och i olika situationer. Antingen så lägger man sig ner eller så slåss man med en låtsasattityd fast man liksom alla andra oftast är osäker på sig själv. Det finns olika taktiker att hantera mobbing.

 

Bilden längst upp, det är jag. Har någon ett problem med det, problem med att jag inte är arbetsför, problem med att jag har en flickvän trots att jag själv är kvinna eller att jag säger som jag vill och försöker ha civilkurage nog att säga ifrån när andra är invaliderande och orättvisa - ja då är det deras problem. Jag har äntligen insett att jag kan leva mitt liv som jag vill utifrån den jag är.

 

Jag kan inte säga att jag tycker om mig själv så mycket, det är svårt när man blivit intalad så länge att man inte duger, men jag börjar komma närmre det, som till exempel genom att skriva det här inlägget.

 

Thanks for making me a fighter.

 

 

 

 

"Nu ska jag kicka ångestrumpa och äta upp min mat"

- Mary

 

 

 

 

 

Varje fredag har jag bild med en ur personalen på Hera som dessutom utbildar sig till bildterapeut. Vi klickar, respekterar varandra, jag tycker faktiskt att det är synd att hon arbetar med mig för det känns som att vi skulle kunna bli goda vänner.

 

Hur som helst, det är skönt att varje fredageftermiddag kladda på papper utifrån ett tema som vi bestämmer tillsammans. Jag är inte särskilt duktig, men ibland får jag idéer. Att skriva, det är egentligen den lilla talang jag kanske har, men jag har insett att allt i livet inte handlar om att vara bäst. Min bildterapi handlar om utlopp.

 

Igår lyssnade vi på Birthday Massacre och VNV Nation samtidigt som jag gick lös på färgerna. ALLTID återkommande färger är svart och rött. Det är det som jag är jag. Jag vill ha lite mer grönt och gult i mitt liv, men jag är på gång.

 

Förra veckan var jag på julkonsert och träffade en av mina fastrar hon frågade hur det var, för hon har hört att det inte varit så bra alls. Jag svarade att det varit jobbigt men att det är bra nu. För ja, nu är det bättre än någonsin faktiskt, trots att det fortfarande kommer massor av hinder att ta sig över. Igår under bilden så målade jag mina fysiska demoner, mobbarna, och en Saari som grät blod, men som fått en aura av kärlek som håller mina plågoandar från det förflutna borta.

 

Marika som jag gör det här tillsammans med frågade mycket vad olika saker betydde. Jag svarar så gott jag kan. Saken är den att jag vet att jag kan skriva, men många gånger är ord otillräckliga för att förklara vissa saker. Och inte ens bild räcker jämt, men de kan komplettera varandra. Jag brukar få skriva någonting till varje bild.

 

Nu är jag hos Mary och har varit här sedan igårkväll. Det tryggaste stället jag vet... Min tillflyktsort. Ibland får jag extrema känslor, ungefär som en urladdning i ett åskväder eller när man får morfin intravenöst, en så plotslig stark kärlek som gör att jag måste le, ja nästan skratta. Jag älskar henne och när jag säger det så känner jag mig mer ärlig än jag någonsin varit i hela mitt liv.

 

Man blir galen av kärlek tror jag, men det är väl inget fel i det? Nu ska jag sluta umgås med datorn och ge henne en kyss.

 

 

 

 

 

Hur gick det till? Jag vet inte riktigt. Jag trodde aldrig på det där "när man minst anar det" men åh så fel jag hade.

 

En månad officiellt, en underbar månad. Jag vågade aldrig tro att hon skulle komma tillbaka efter varje besök på psyket där en kärlek tog form, men hon orkade och hon gav mig styrka. Vi dejtade länge och när vi blev officiellt tillsammans gick vi båda in i relationen med hjärta och själ.

 

Nu är det långt borta, de där dejterna när jag var inlagd på psyket, det är i det förflutna. När jag ser framåt så ser jag ljus och hennes ansikte. Hon är som tryggheten personifierad och jag är så glad att vi fann varandra tillslut. Att älska och att älskas är mer än vad jag någonsin bett om.

 

En månad och många fler

 

 

 

 

 

I eftermiddags hade vi vår minnesstund för Carro. Det både gräts och skrattade, och det var en jättefin minnesstund. Maria hade valt ut ett så fint foto på Carro, jag tog med mig en ram och en blomma och Mikaela tog med sig sin dator så att vi kunde lyssna på musik. Det var skönt att vi hjälptes åt så mycket, och delade sorgen. Det kändes också som att Carro var där och knöt oss samman.

 

Jag önskar bara att jag kunde gråta. När alla hade gått satt jag med en ångestklump i magen. När jag kom hem kände jag att jag behövde vara själv och smälta det hela.

 

Det är svårt att ta ett farväl när det blir på det här sättet. Vi pratade en del om Johanna också, man stöter på olika fantastiska människor genom psykvården men det finns ett pris att betala; det är inte alla som klarar sig. Precis som att alla med cancer inte klarar sig.

 

 

 

 

 

Ändå trodde jag att Carro skulle överleva oss alla. En person som spenderat flera år med att försöka dö och samtidigt att försöka överleva, som nu ändå kommit in på rätt spår. En person som växt och börjat göra sig redo för ett bättre liv. En person som berört så många. En person som varit med om så mycket men som varit en riktig överlevare.

 

Det går inte att göra ogjort, det vet jag, men det betyder inte att jag accepterar det. Det är nog det som är problemet, jag är inte villig att acceptera vad som hänt.

 

Var hon än är så hoppas jag att hon funnit frid. Och vi som är kvar här måste lära oss att vi inte kan leka med våra liv på det sätt som många gör, vi måste inse hur mycket ett liv är även om vi inte tycker om oss själva så mycket. Ett liv är ändå ett liv. Det är viktigt.

 

 

Vila i frid, Carro.

 

 

 

Jag hittade den dagbok jag skrev i under tiden jag var inlagd i höst. Den 26;e oktober 2010 var sista gången jag skadade mig, en erfarenhet som fick mig att inse vad jag egentligen höll på med. Det är snart två månader sedan.

Snart två månader skadefri. Det blir min julklapp till mig själv, mina föräldrar och alla omkring mig som vet hur kämpigt det varit. Jag vill visa att jag menar allvar med att göra mitt yttersta för att inte skada mig mer. Det är inte bara mig själv jag skadar när jag skär mig eller bränner mig. Ibland behöver jag påminna mig själv om varför jag valt att sluta skada mig, såklart, men det har gått rätt bra än så länge.

För självskadeimpulser har jag nästan för jämnan. Det blir så när man har flera år av självdestruktivitet bakom sig, som reaktion till starka känslor (även positiva faktiskt) så är det första man tänker på att man kan fixa sig själv genom att skada sig. Vilken paradox egentligen. Jag förväntar mig inte att folk ska förstå.

Jag längtar efter läkta, blekta ärr.

Gammal bild, men jag känner mig så sliten och liten idag.

 

 

Jag krälade ur sängen vid 11 idag. Blä, allt kändes verkligen segt och jobbigt. Två timmar senare hade jag avancerat till köket för att värma en färdigrätt och berättade att jag går under av stress på grund av att jag har så få julklappar köpta. Jag trodde att dagen skulle innebära mig sängliggandes med ångest över de där förbaskade julklapparna som jag så gärna vill orka köpa, men som tur var så kände sig en ur personalen väldigt peppad på att fara på stan.

 

Jag hoppade på tåget, trots att jag satt i nattlinne. Nu eller aldrig. Vi fick skjuts till stan och jag har uträttat ett under i princip. Nästan alla julklappar är färdiga nu och det känns så bra, dessutom unnade jag mig lite smycken för att jag varit skadefri så länge. Jag hittar inte dagboken där jag har datumet, men sist var i oktober om jag inte har fel. Det börjar bli väldigt länge sedan.

 

När jag kom hem drack jag varm choklad med grädde och åt en liten lussebulle, mycket mysigt och välförtjänt.

 

Egentligen skulle jag börja med julklapparna i november för att ha hela december på mig att få den där julklänslan alla prata om, men ödet ville inte det utan satte mig bakom låsta dörrar och snodde min energi.

 

Men det är inte dan före julafton än, även om jag har några julklappar kvar så har jag ändå lite mer tid på mig.

 

Imorgon har jag samtal med mina terapeuter. Jag orkar ärligt talat inte komma ut till behandlingscentret för att ha samtal, inte innan vi haft minnesstunden för Carro på onsdag i alla fall. Jag blir rädd för behandlingscentret på samma sätt som jag blev rädd för ettan när Johanna tog livet av sig. Deras andetag sitter i väggarna, tomheten skulle få mig att vilja vända ut och in på mig själv. Jag vet inte, det känns bara så fel, jag måste få säga mitt farväl först.

 

Minnesstunden för Carro äger rum på sjukhuskyrkan 17.00 onsdagen den 15/12. Alla, oavsett koppling till Carro, är välkomna.

 

 

 

Kattungarna. Den beiga är min min min!

Nu börjar tiden tryta. Jag var beredd att flytta från mitt boende i januari, men jag har inte hittat någon lägenhet. Jag söker och söker men det är hemskt svårt att hitta någon som passar. Jag är inte superkräsen, man får helt enkelt ta vad man kan få, men jag ska ändå be mitt boende om att höra sig för hos de privata hyresvärderna de känner.

Jag har ju tingat Mischa, eller kanske var det han(!) som valde mig. Hur som helst - det är kört. Han är min och han äger mig. Men har jag ingenstans att bo så blir det lite problem. Han kanske vänjer sig med så många andra djur i sin närhet och mår dåligt om han får vara med mamma och alla andra djur en månad eller två för länge. Jag vill verkligen ha Mischa, men jag vill ju att han ska må som en prins i en tårta så att säga. Jag vill ha honom när han är leveransfärdig i januari.

Jag pratade med en av de som jobbar på mitt boende och på skoj fast med lite allvar i rösten berättade jag om mitt dilemma med Mischa och att jag visste att det var djurförbud där jag bor men att ingen just nu är allergisk och att det bara handlar om en eller två månader innan jag hittat något annat. Att jag skulle städa min lägenhet NOGA när jag flyttade. Hon sa "Hm" och sa att hon faktiskt skulle kolla upp om det gick. Det är mer än vad jag begär.

Det vore definitivt superbra för min hälsa att få Mischa, den lill underbara saken som stulit mitt hjärta med sin underbara nuna.

Livet är svart, vitt, rött, blekgrönt, turkost, cerice, silver, smutsgult, beige, grått och så vidare.

Det vore enklare om det vore svart eller vitt. Det ena eller det andra. Men oj, vilka svåra skiftningar det finns... Och har man det tufft, då är allting superbra eller fruktansvärt dåligt.

Jag kan inte kalla mig stabil ännu. Jag vågar inte göra det, fast det gått så bra. Jag vet att det kan vändas lika snabbt som en enkrona.

Idag satt jag hos Lynn och hennes pojkvän tillsammans med Mary och jag undrade hur jag kunde ha en sådant tur. Hur kan jag ha vänner som jag kan prata om precis allt med, hur kan jag ha en så fantastisk flickvän som får min mage att pirra, som får mig att älska henne mer om mer när jag trodde att det inte gick att älska en människa mer.

Samtidigt, min ångest sätter käppar i hjulet för mig. Och mitt känslospektra är så omfattande. Jag kan känna mig lycklig och otroligt bekymrad och ångestfylld samtidigt. Det känns underligt. Och när jag var inlagd, innan jag och Mary blev ihop, så var jag deprimerad men ändå förälskad. Det kändes sannerligen konstigt. Men det går, och det kanske är det som är tjusningen med livet, det är kanske det normala sättet att känna som kommer kunna göra att jag klarar svårigheterna eftersom allt inte är genomruttet och inte heller totalt fantastiskt.

Ikväll åkte vi på mitt boende på julkonsert där min mamma sjöng. Det var jättetrevligt, äntligen fick jag en riktig mamma-kram och jag fick sitta med min pappa och mormor under konserten. Min faster kom fram till mig och kramade mig, sa att det inte verkar som att jag haft det så bra i hösten men jag försäkrade henne om att det är mycket bättre nu - för det är det.

Jag gratulerade de som jag kände för en bra julkonsert och sedan åkte vi hem. Jag saknar verkligen att sjunga i kör, jag har alltid sjungit i kör från barnsben tills gymnasiet. Vi var en så bra sånggrupp med duktiga sångerskor som var fina vänner. Vi lät riktigt bra, kompletterade varandra bra. Jag saknar det. Jag saknar att komma och sjunga och skapa musik tillsammans i en grupp där jag var lika accepterad som någon annan.

På torsdag firar jag och Mary en månad sedan vi blev officiellt tillsammans! Hon kommer hit på midddag och jag funderar för fullt på vad jag ska hitta på. Det är... underbart.

Jag ska leta igen datumet då jag skadade mig sist, och fira för varje månad jag varit skadefri. Unna min någonting fint. Till att börja med så ska jag ju ta mig an en kisse, Mischa, och skämma bort den lilla skiten ordentligt.

Vad som helst kan hända, när som helst. Även mig, verkar det som. Så mycket positivt har kommit på sistone att jag tror att jag drömmer och jag vill inte vakna.

Igår trivdes jag. Vi var ett fint gäng på fyra brudar uppdelat i team Jay och team Minnah. Jag höll på Minnah, hon gjorde segerlåten bäst och den typ av massproducerade musik som de ska spotta ut innan jul känns inte som hans grej. Men damn, han fick mig både att rysa och nästan gråta. Like a Prayer gjorde han ännu bättre den här gången trots att han inte hade kilt på sig...

Kvällens smink. Guldigt och enkelt.

 

 

Kvällens smink. Guldigt och enkelt.

 

 

Jag har just kommit tillbaka från Scharinska villan där jag har bild varje fredag numera. Äntligen har vi dragit igång projektet, min handledare är en blivande bildterapeut som jobbar här på kvinnoboendet. Jag triv så bra med henne så jag vågar visa lite känsla. Jag är apkass på att måla men det är skönt, befriande på något vis. Jag försvann i djup koncentration i två timmar, och det var väldigt skönt.

Jay eller Minnah? Jay eller Minnah? Jag har ingen aning. Jay måste få göra sin egen grej och jag tycker att det är hemskt trist om han skulle få göra den där färdigsydda Idol-skivan, å andra sidan så är han ju faktiskt bäst i tävlingen enligt mig. Minnah är hemskt duktig hon med, så jag vet inte riktigt... Det går ju alltid bättre för tvåan för att de brukar få skivkontrakt ändå och dessutom får göra det som de är bäst på.

Jag är säker på att Jay tar sig vidare på ett eller annat sätt, han har en röst som skulle fungera världen över och med de kontakter som juryn har så tror jag att han kommer kunna göra storverk.

Vi är ett glatt gäng som ska se på Idol-finalen hos Mary, det kommer bli skön stämning tror jag och det kommer vara komplett kaos med alla de fyra kattungarna.

Min Mischa visar sig vara en liten kille tror Mary. Jag älskar gulröda katter och har tingat Mischa sedan tidigare, jag tror att detta är ett tecken på att Mischa vill hem till mig! Jag måste bara skaffa mig ett riktigt hem först. Varje dag jagar jag lägenheter på Bostaden. Jag vill verkligen vidare nu.

Ser fram emot en helg min älskade flickvän. Hm, det smakar gott när jag säger det högt. Älskade flickvän.

Jag är för kär för mitt eget bästa tror jag!

Idag har jag som vanligt varit otroligt seg, men det fick sin förklaring när jag kom till mitt vårplaneringsmöte. Jag har fått min dos Seroquel höjd med 300mg istället för 100mg. AHA. Det var därför jag i lördags somnade till båda filmerna som jag och Mary såg på i lördags och att jag dessutom tog en powernap på 40 minuter emellan och ändå kunde sova på natten. Inte konstigt att jag känt mig drogad.

Saker verkar lösa sig, måste jag säga. Jag kan inte lova någon att jag inte kommer må dåligt och bli sjuk igen, men jag tänker göra mitt yttersta för att få saker att funka. Jag måste flytta från mitt boende till en egen lägenhet där jag ska få boendestöd, och jag söker lägenheter som ligger i närheten av sjukhuset. Let's face it; jag kommer behöva ta mig dit när det krisar, vilket det kommer göra förr eller senare (men mycket senare, hoppas jag). Jag vill gå på dagbehandling på ett behandlingscenter, och jag vill bli kattmamma. Jag vill försöka.

Det äckliga är att sjukdomen verkar bli värre ju mer insikt jag får. Den låter mig inte vara trots att jag är färdig med den och redo att gå vidare. Den har bitit sig fast och leder mig in på villovägar. Och på dessa villovägar är jag helt övertygad om att det är rätt väg. Därför tappar jag ibland kontakten med verkligheten.

Tydligen ligger min borderline-diagnos kvar trots att jag fått diagnosen schizoaffektiv. Vi ska planera in ett möte med mina föräldrar så att de blir informerade om vad det är, och får ställa sina frågor. Själv är jag minst lika lost som de. Jag vet vad bipolär schizoaffektivt syndrom är av vad jag läst på nätet, men jag vet inte hur man appicerar det på mig. Vad är det med mig som gör att diagnosen är korrekt för mig? Jag får helt enkelt lita på min läkare... så gott det går.

Men oavsett stämpel, så är jag ju Sara. Samma samma Sara. Ingenting har egentligen ändrats, utom min medicinering och framtida behandling. Det kanske blir bra, jag vet inte. Men nu känner jag mig ändå hoppfull. En av mina bästa vänner, Lynn, hade en läkare som klokt nog sa att "det är inte meningen att jag ska tro dig, det är meningen att jag ska förstå dig". Jag försöker tänka så när jag pratar med min läkare.

Jag vill bara att dagen ska ta slut så att det kommer en ny underbar helg. Jag måste städa här hemma, betala räkningar, skriva en lista på vilka jag ska köpa julklappar till och vilka som jag redan har och få någon slags ordning i huvudet. Det är inte konstigt att jag är så vimsig när jag ställdes upp på så hög dos medicin från en dag till en annan.

I helgen blir det Idol-final hos Mary med trevligt sällskap, på lördag ska jag få träffa Marys brorsdotter och jag hoppas att jag kan hinna träffa Lynn också. På söndagkväll ska vi eventuellt på julkonsert så jag får se mamma sjunga.

Är det normalt att sitta och sakna någon man egentligen nyss varit hos? Är det normalt att längta så mycket att man inte kan vänta? För så känns det. Och det känns olidlig och alldeles underbart.

... och ringde istället polisen. Gjorde en anmälan och sa att jag var villig att driva den till domstol. Det låter kanske dramatiskt, men det är vad som sas. Det kommer att ta några månader och vid det laget är bloggen kanske borta, men jag har tagit skärmdumpar och gjort textdokument av kommentarerna som kommit så bevis finns. Enligt telefonisten lät det som en lagöverträdelse, det den här personen gjort.

Jag kommer inte kommentera varken här eller på bloggen ifråga eftersom det nu är i polisens händer och att de får ta hand om det tills de behöver mig igen. Under tiden är jag tyst. Ville bara skriva att polisanmälan är gjord.

Mary med sin Tala.

 

 

Jag har sovit en natt hos Mary och haft det mysigt. Det verkar som att vi inte kan äta utan att se på OC tillsammans, vad ska vi göra när serien tar slut? Åh, i-landsproblem, jag älskar er!

 

Vi har sett filmer och bara myst. Det blev lite dramatik när djuren rök ihop, eller snarare när Puffen sa ifrån till katterna. Puffen har inte varit den mest populära killen vill jag lova, men det verkar ha löst sig på ett bra sätt. Han kan mycket väl ha varit understimulerad och till och med en Puff som bott med katter hela sitt liv i Sverige blir trött ibland.

 

För katterna hänger bokstavligt talat i gardinerna nu. Och man måste ha byxor, helst jeans eller något annat lite tjockare för att katterna klättrar upp på benen (oavsett om man står stilla eller går).

 

Men det är underbart. Underbara Mary, katter, ja till och med Puffen som skött sig bra idag... Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna henne, jag vet knappt hur det gick till, men nu är vi här. Vi två, tillsammans.

 

 

Kylskåpspoesi hos Mary som jag gillar <3

 

 

 

 

 

Jag väntar på de utlovade personuppgifterna på personen som driver en blogg för att kränka personer med borderline personlighetsstörning, jag har tagit kontakt med några av de andra som blivit uthängda och kränkta och kommer ringa polisen och anmäla detta.

 

Jag som trodde att mobbingen slutade i skolan, men jag antar att det alltid kommer finnas mobbare där ute.

 

Till er som blivit kränkta - var den du är, du har all rätt i världen att lägga upp bilder och skriva texter utan att bli kränkt. Vissa säger att man får skylla sig själv som lägger ut saker på internet som kan användas emot dem, vilket är helt sant, men jag tycker inte att man ska kuvas bara för att det finns människor som inte är tillräckligt mogna för att låta människor leva sina liv ifred.

 

Vi får inte låta mobbarna sätta reglerna!

 

 

 

 

 

Dagens länk: http://luppbrittaaset.blogspot.com/

Jag råkade snubbla över den här bloggen idag och jag skrev en kommentar, för att jag tyckte att det var hemskt att folk blir uthängda och förlöjliga för att de har psykiska problem.

Nu har jag blivit ärad med ett eget inlägg med en bild på mig från i somras där jag ligger och läser i båten. Väldigt spännande. Otroligt spektakulärt; en person som ligger och läser men som råkar ha ärr på armarna. Totalt nervkittlande, medryckande, fängslande, intressant, spänningsfyllt, roligt, äckligt, fruktansvärt. Eller?

Herregud, även personer med psykisk ohälsa läser böcker i kortärmat ibland. Kan du inte göra bättre, du som för den där bloggen? Jag känner mig inte kränkt så jag antar att du har misslyckats. Däremot tycker jag att det du gör är fruktansvärt fel och att du är sjukare än någon annan som du hängt ut i din blogg.

Det finns människor där ute som gillar att gotta sig i andras olycka. Jag vet inte hur sådana människor fungerar, det är för mig ett mysterium, men jag vill bara ha en sak klargjort:

Följer du min blogg för att jag har ärr på armarna, eller för att jag är psykiskt sjuk och njuter du av nya bilder eller texter angående självskador, ärr och ångest så skickar jag gladeligen bilder på mina ärr - sedan kan du sluta följa min blogg och sitta i din ensamhet och stirra dig blind på ärren.

Vackra.

 

 

Helgen kunde definitivt varit värre. Trots all skit som hänt så står jag stark bredvid henne, hand i hand. Jag är glad att hon finns för mig och jag hoppas att hon känner att jag finns för henne.

 

Jag låter bilderna (och bildtexterna) tala för helgens aktiviteter.

 

 

 

Kattungarna lekte och slogs, "min" Mischa är en riktig slagskämpe!

 

 

Två söta nosar.

 

 

Fyra små kissar har paltkoma <3

 

 

CAT-ATTACK!

 

 

Mary avslöjade att hon är publicerad poet (1996) och jag skrev av hennes dikter i min dagbok. Katterna tyckte att det var väldigt spännande, och de bet i kanterna på dagboken.

 

 

Du är trygghet.

 

 

 

Sagt och gjort, jag tog med mig hyrfilmer, pizza och annat smått och gott till Mary. När vi åt såg vi som vanligt OC, sedan såg vi Idol och hurrade när Olle åkte ut (för jag har förvandlat Mary till ett Idol-freak) och avslutade kvällen med att se filmen May som är sjukt skruvad.

Det är mycket tankar, vi har det båda tufft på olika sätt just nu, och kanske är det därför som det är bra att jag är här, att vi är tillsammans nu. Hon får mig att tänka på annat, att skratta, och så pratar vi ju allvar också men försöker göra saker som vi båda mår bra av.

Jag är trygg här med henne. Inatt sov jag dåligt, men det gjorde inget, för jag sov ju bredvid Mary, räknade hennes andetag och drev in och ur sömnen.

Hon har blivit min trygga tillflyktsort.

Läser på wikipedia om schizoaffektivt syndrom. Jag förstår ingenting egentligen. Jag förstår inte hur det fungerar i praktiken, vad som är mina problem, vilka diagnoskriterier jag uppfyller, vad det är som gjort att jag hamnat där.

Men egentligen har ingenting förändrats. Det är en ny diagnos och tyngre än vad jag haft tidigare, jag vet inte om jag känner att den överensstämmer med mina problem, men jag är ju jag ändå. Jag är Sara med allt vad det innebär.

Jag ska inte stirra mig blind på diagnosen, men nu när jag mår relativt bra trots omständigheterna så tänkte jag passa på att försöka samla information om den. Som vi alla vet så är ju inte wikipedia optimalt. Den enda som faktiskt kan ge mig svaren är min läkare.

Nästa vecka ska vi ha vårdmöte och ta reda på hur min framtida behandling ska se ut.

I helgen flyr jag från allt, flyr hem till Mary och bara myser. Vi har båda känslostormar som står oss upp i halsen, men det är okej, för jag vet att hon finns där för mig och att jag finns där för henne. Vi ska ta hand om våra sårbareheter (DBT-skadade, hehe) och bara mysa.

Så får världen fortsätta snurra om den vill, men nu tar vi en paus från verkligheten en stund.

Idag ska jag träffa min läkare. Sist så avslutade han samtalet med att säga att vi ska gå igenom en ny eventuell diagnos för mig och jag är otroligt nervös. Jag vet inte vad det skulle handla om. Jag hoppas bara att det blir rätt, så att jag kan få rätt hjälp. Hittills har jag inte varit ett dugg hjälpt egentligen.

Det här inlägget kommer att uppdateras efter att jag träffat min läkare klockan 16.00. Kanske är det inte så dramatiskt som jag får det att låta, men det känns hemskt att eventuellt få en till stämpel i journalen. Fast jag antar att det är okej så länge det stämmer...

Håll till godo.

---

Klockan är strax efter 20 nu. Jag är hemma efter två timmar inne hos min läkare och jag har ringt några samtal sedan jag kom hem. Jag känner mig lite lätt skakad, dels för att jag fick veta lite detaljer kring Carros död och för att jag förmodligen har en ny diagnos; bipolär schizoaffektiv.

Jag trodde jag skulle kunna skriva mer, men det kan jag inte. Jag känner mig förvirrad angående min diagnos, jag ska göra en magnetröntgen för att utesluta fysisk sjukdom. Jag vet inte vad jag ska känna, vad jag ska tycka. Det var svårt att höra, ändå är jag inte förvånad för jag har blivit "kallad" det förut. Vad som händer framöver har jag ingen aning om.

Och Carro. För i helvete, kan du inte börja andas igen? Snälla?


PS: Låst blogg.

Kattungelycka!

 

 

Maria föll pladask, tror jag minsann. Men vem skulle inte göra det!?

 

 

I förrgår tog jag med mig Maria till Mary för att titta på kattungarna. På en vecka har det hänt så mycket! Istället för att vingla omkring i hennes sovrum är de nu precis överallt. När vi steg in hos Mary kom alla småttingar springandes mot oss från alla håll. De är så nyfikna på livet, nyfikna på människor, utforskar världen inuti Marys lägenhet. Snart hänger de i gardinerna.

 

 

 

Mary med alla småkottarna.

 

Små personligheter har utvecklats. Det är mest fart på Tala, och Mischa älskar verkligen att klättra. I förrgår när jag satt tätt intill Mary med fyra sovande kattungar i knät så trodde jag att jag dött och kommit till himlen! Kan det bli bättre?

 

 

 

Puffen gillar inte att kattungarna tar all uppmärksamhet, så han får lite one on one-gos också.

 

Och jag är helt körd. Det finns ingen återvändo, jag är totalt förälskad och fast. Den där underbara människan stal mitt hjärta. Det är hemskt läskigt, för jag får ibland borderline-problem och blir rädd för att hon verkligen har mitt hjärta i sin hand, jag har bara vågat göra mig så sårbar en gång förut och det är inte lätt. Men som sagt, det finns inget annat att göra. Jag är otroligt väldigt jättekär.

 

 

 

Kattungarna och Mary och jag <3

 

 

The best damn thing

 

 

 

- Jag måste få veta allt du kan berätta för mig om Carro, jag sover illa på nätterna för jag grubblar över allting som jag inte vet. Så snälla, säg allt du får säga som inte bryter mot tystnadsplikten.
- Då kan jag inte säga någonting.
- Kan du inte ens bekräfta att hon är död?
- Jo, DET kan jag göra.

Jag blir tokig. Carro, vad gjorde du? Vad tog du för tabletter? Vad triggade överdosen, i vilken stund tog du den? Vad hade hänt veckorna innan, jag hörde att du tog en överdos bara ett par veckor innan denna men sa att du ville leva? Var det meningen att du skulle dö eller var det för att dämpa ångest? Carro? Svara mig!

Mitt liv flyter på otroligt bra, men det är här jag fastnar om nätterna när jag är ensam. Jag ser hennes ansikte, kommer ihåg hennes tjocka hår och hennes uppspärrade ögon. Ser framför mig hur hon ligger orörlig på en sjukhussäng. Jag vet inte om jag håller på att bli galen, jag kan bara inte släppa det här. Ibland ser jag andras ansikten ligga i en sjukhussäng. Jag är så rädd att det här ska hända någon som verkligen står mig nära. Det kunde ha varit vem som helst, det kunde ha varit jag.

Vi måste vara rädda om oss själva. Man blir inte räddad varje gång.