- Jag måste få veta allt du kan berätta för mig om Carro, jag sover illa på nätterna för jag grubblar över allting som jag inte vet. Så snälla, säg allt du får säga som inte bryter mot tystnadsplikten.
- Då kan jag inte säga någonting.
- Kan du inte ens bekräfta att hon är död?
- Jo, DET kan jag göra.

Jag blir tokig. Carro, vad gjorde du? Vad tog du för tabletter? Vad triggade överdosen, i vilken stund tog du den? Vad hade hänt veckorna innan, jag hörde att du tog en överdos bara ett par veckor innan denna men sa att du ville leva? Var det meningen att du skulle dö eller var det för att dämpa ångest? Carro? Svara mig!

Mitt liv flyter på otroligt bra, men det är här jag fastnar om nätterna när jag är ensam. Jag ser hennes ansikte, kommer ihåg hennes tjocka hår och hennes uppspärrade ögon. Ser framför mig hur hon ligger orörlig på en sjukhussäng. Jag vet inte om jag håller på att bli galen, jag kan bara inte släppa det här. Ibland ser jag andras ansikten ligga i en sjukhussäng. Jag är så rädd att det här ska hända någon som verkligen står mig nära. Det kunde ha varit vem som helst, det kunde ha varit jag.

Vi måste vara rädda om oss själva. Man blir inte räddad varje gång.