En ytterst underlig bild på Åke och Mary.

Så har min flickvän fått möta min löjliga familj. Det har varit några fina dagar och vi hann till och med att hälsa på min mormor och farmor. Maari, min andra hälft, var inte det minsta diskret när det gällde att hon ville komma över och träffa och titta på kvinnan som tar fram de goda sidorna hos mig under de senaste månaderna, medan andra var lite mer diskreta. Det var roligt att de jag älskar fick mötas, jag trivdes med så mycket kärlek omkring mig.

Vi tog tåget till Umeå idag, imorgon är det nyårsfest hos Mary och det blir en skitbra fest med superfina människor! Jag peppar järnet nu. Planerar kläder, planerar vad jag ska ta med mig, planerar frisyr och smink. Det blir rött, svart och guld! Det nya året blir kärlekens år, champagne och kyssar, vänner och kattungar.

Jag inreder min lägenhet i mitt huvud. Tidigare idag var vi och tittade på möbler, jag kan knappt vänta tills jag får börja inreda min nya lägenhet. Jag har beställt en säng och jag funderar på en soffa, dessutom köpte jag en underbar tavla av miss Marilyn Monroe.

Men ändå... lite skraj är jag. Nytt område, vad gör jag om jag får ångest som jag inte klarar av, och vad händer med Sasha när jag flyttar? Jag vet att jag någon gång kommer dippa, även om saker går bra nu så kan det vända. Jag känner mig själv tillräckligt bra för att inte lita på mitt humör, eller på... det där Onämnbara. Nu måste jag själv ta kontakt med psykiatrin när det blir svårt, jag har nästan bara blivit inlagd på tvång de senaste två åren och om inte de på mitt boende satt stopp för mig så vet jag inte vad som skulle ha hänt.

Ändå känner jag att jag har så mycket positivt i mitt liv nu, sådant som gör att jag vill kämpa även när det är svårt. De stora prövningarna har inte kommit än, men det har inte varit helt lätt alla gånger sedan jag sist var inlagd i höst. Jag inser mina begränsningar, men ibland finns det faktiskt saker som jag inte kan hjälpa, ibland blir det bara fel och man går sönder, och då kommer jag vara själv. Nu måste jag ta ansvar över mig själv på ett helt annat sätt, men enbart för att jag själv vill det. Jag är redo att gå vidare, jag är redo att tampas med mina problem på egen mark, jag måste släppa mitt förakt och istället använda psykiatrin istället för att vända mig bort från dem.

Men ändå - problemet är ju när jag får en "knäpp" och bestämmer mig för att jag minsann inte behöver hjälp av någon och allt går utför. Men mitt boende har utsluss, jag får stöd av dem, och jag har flickvän, vänner och familj. Vad jag måste koncentrera mig på är att vårda mina sårbarheter.

Det kändes underbart att köpa en alldeles ny och fräsch säng idag, det känns skönt att investera i möbler och inredning med hög kvalitet, nu bygger jag långsiktigt. Min nya lägenhet och kissemissarna väntar på att jag ska komma hem!

In the happyland <3