I eftermiddags hade vi vår minnesstund för Carro. Det både gräts och skrattade, och det var en jättefin minnesstund. Maria hade valt ut ett så fint foto på Carro, jag tog med mig en ram och en blomma och Mikaela tog med sig sin dator så att vi kunde lyssna på musik. Det var skönt att vi hjälptes åt så mycket, och delade sorgen. Det kändes också som att Carro var där och knöt oss samman.

Jag önskar bara att jag kunde gråta. När alla hade gått satt jag med en ångestklump i magen. När jag kom hem kände jag att jag behövde vara själv och smälta det hela.

Det är svårt att ta ett farväl när det blir på det här sättet. Vi pratade en del om Johanna också, man stöter på olika fantastiska människor genom psykvården men det finns ett pris att betala; det är inte alla som klarar sig. Precis som att alla med cancer inte klarar sig.

Ändå trodde jag att Carro skulle överleva oss alla. En person som spenderat flera år med att försöka dö och samtidigt att försöka överleva, som nu ändå kommit in på rätt spår. En person som växt och börjat göra sig redo för ett bättre liv. En person som berört så många. En person som varit med om så mycket men som varit en riktig överlevare.

Det går inte att göra ogjort, det vet jag, men det betyder inte att jag accepterar det. Det är nog det som är problemet, jag är inte villig att acceptera vad som hänt.

Var hon än är så hoppas jag att hon funnit frid. Och vi som är kvar här måste lära oss att vi inte kan leka med våra liv på det sätt som många gör, vi måste inse hur mycket ett liv är även om vi inte tycker om oss själva så mycket. Ett liv är ändå ett liv. Det är viktigt.

Vila i frid, Carro.