Livet är svart, vitt, rött, blekgrönt, turkost, cerice, silver, smutsgult, beige, grått och så vidare.

Det vore enklare om det vore svart eller vitt. Det ena eller det andra. Men oj, vilka svåra skiftningar det finns... Och har man det tufft, då är allting superbra eller fruktansvärt dåligt.

Jag kan inte kalla mig stabil ännu. Jag vågar inte göra det, fast det gått så bra. Jag vet att det kan vändas lika snabbt som en enkrona.

Idag satt jag hos Lynn och hennes pojkvän tillsammans med Mary och jag undrade hur jag kunde ha en sådant tur. Hur kan jag ha vänner som jag kan prata om precis allt med, hur kan jag ha en så fantastisk flickvän som får min mage att pirra, som får mig att älska henne mer om mer när jag trodde att det inte gick att älska en människa mer.

Samtidigt, min ångest sätter käppar i hjulet för mig. Och mitt känslospektra är så omfattande. Jag kan känna mig lycklig och otroligt bekymrad och ångestfylld samtidigt. Det känns underligt. Och när jag var inlagd, innan jag och Mary blev ihop, så var jag deprimerad men ändå förälskad. Det kändes sannerligen konstigt. Men det går, och det kanske är det som är tjusningen med livet, det är kanske det normala sättet att känna som kommer kunna göra att jag klarar svårigheterna eftersom allt inte är genomruttet och inte heller totalt fantastiskt.

Ikväll åkte vi på mitt boende på julkonsert där min mamma sjöng. Det var jättetrevligt, äntligen fick jag en riktig mamma-kram och jag fick sitta med min pappa och mormor under konserten. Min faster kom fram till mig och kramade mig, sa att det inte verkar som att jag haft det så bra i hösten men jag försäkrade henne om att det är mycket bättre nu - för det är det.

Jag gratulerade de som jag kände för en bra julkonsert och sedan åkte vi hem. Jag saknar verkligen att sjunga i kör, jag har alltid sjungit i kör från barnsben tills gymnasiet. Vi var en så bra sånggrupp med duktiga sångerskor som var fina vänner. Vi lät riktigt bra, kompletterade varandra bra. Jag saknar det. Jag saknar att komma och sjunga och skapa musik tillsammans i en grupp där jag var lika accepterad som någon annan.

På torsdag firar jag och Mary en månad sedan vi blev officiellt tillsammans! Hon kommer hit på midddag och jag funderar för fullt på vad jag ska hitta på. Det är... underbart.

Jag ska leta igen datumet då jag skadade mig sist, och fira för varje månad jag varit skadefri. Unna min någonting fint. Till att börja med så ska jag ju ta mig an en kisse, Mischa, och skämma bort den lilla skiten ordentligt.

Vad som helst kan hända, när som helst. Även mig, verkar det som. Så mycket positivt har kommit på sistone att jag tror att jag drömmer och jag vill inte vakna.