Gammal bild, men jag känner mig så sliten och liten idag.

Jag krälade ur sängen vid 11 idag. Blä, allt kändes verkligen segt och jobbigt. Två timmar senare hade jag avancerat till köket för att värma en färdigrätt och berättade att jag går under av stress på grund av att jag har så få julklappar köpta. Jag trodde att dagen skulle innebära mig sängliggandes med ångest över de där förbaskade julklapparna som jag så gärna vill orka köpa, men som tur var så kände sig en ur personalen väldigt peppad på att fara på stan.

Jag hoppade på tåget, trots att jag satt i nattlinne. Nu eller aldrig. Vi fick skjuts till stan och jag har uträttat ett under i princip. Nästan alla julklappar är färdiga nu och det känns så bra, dessutom unnade jag mig lite smycken för att jag varit skadefri så länge. Jag hittar inte dagboken där jag har datumet, men sist var i oktober om jag inte har fel. Det börjar bli väldigt länge sedan.

När jag kom hem drack jag varm choklad med grädde och åt en liten lussebulle, mycket mysigt och välförtjänt.

Egentligen skulle jag börja med julklapparna i november för att ha hela december på mig att få den där julklänslan alla prata om, men ödet ville inte det utan satte mig bakom låsta dörrar och snodde min energi.

Men det är inte dan före julafton än, även om jag har några julklappar kvar så har jag ändå lite mer tid på mig.

Imorgon har jag samtal med mina terapeuter. Jag orkar ärligt talat inte komma ut till behandlingscentret för att ha samtal, inte innan vi haft minnesstunden för Carro på onsdag i alla fall. Jag blir rädd för behandlingscentret på samma sätt som jag blev rädd för ettan när Johanna tog livet av sig. Deras andetag sitter i väggarna, tomheten skulle få mig att vilja vända ut och in på mig själv. Jag vet inte, det känns bara så fel, jag måste få säga mitt farväl först.

Minnesstunden för Carro äger rum på sjukhuskyrkan 17.00 onsdagen den 15/12. Alla, oavsett koppling till Carro, är välkomna.