Gott nytt år! Inom de närmaste dagarna ska jag skriva om året som varit, min personliga nyårskrönika. Håll ögonen öppna, om ni är intresserade det vill säga.

Jag har sovit gott, varit ute med Puffen, druckit kaffe och snart ska vi ta tag i städandet här. Jag vill att det ska vara så fint som möjligt för min brors skull, jag hoppas att festen blir en hit. Hur skulle den inte kunna bli det? Det blir god mat, god dryck och gott sällskap.

Jag har inga särskilda förväntningar för det nya året. Förra året skulle bli ett bra år, bestämde jag och Mary, men istället tog den svängar som jag aldrig kunde ana. Det har varit mycket död och sjukdom, samtidigt som jag funnit trygghet i en människa och fått smaka på lycka. Jag tar ingenting för givet längre, jag tänker mest på Malins död... Livet är skört. Och jag tänker på min fästmö och allt vi fått gå igenom. Jag tar inte henne för givet heller.

Förra nyårsafton verkade spegla stora delar av 2011. På tolvslaget låg och jag kramade Mary i sängen, hon grät. Sedan gick vi ut till de andra, dansade till musiken och log igenom tårarna. På något vis känns det som att vi fått göra det hela året - le genom tårarna.

Idag ska vi packa ihop oss och åka hem. Det var härligt att vara i föräldrahemmet, men vardagen kallar. Jag hade med mig mer packning än vad jag kunde bära, och nu när jag ska återvända hem så har jag ännu mer saker. Det blir lite som att flytta.

Förutom kläder och julklappar såi ska vi ta med oss utdragsskiva till köksbordet, dukar, stolar och en del köksattiraljer eftersom Åkes födelsedagsfest/nyårsfest kommer vara hemma hos oss. Vi var nyss och köpte mat och nu håller jag på att bygga ihop en playlist till festen.

Jag får så många fina kommentarer. Jag blir väldigt rörd men kan inte låta bli att undra, vad har jag gjort för att förtjäna dessa fina ord från fina människor? Vad har jag gjort som gör att vissa sitter och hejjar på att jag ska få må bra, att vissa till och med ser upp till mig? Jag är ju bara Saari, lika stark och svag som vem som helst. Så är det faktiskt - jag är inte superkvinnan. Jag är vem som helst. När ni berömmer mig så tycker jag att ni ska berömma er själva också, speciellt ni som slåss för ert liv eller håller på att bygga en stabil tillvaro. Det är ni värd, ni får en applåd från mig!

Kram på er alla

 

 

 

 

ÄNTLIGEN. Alla är samlade. Flickvännerna har anlänt.

Idag ska vi till min moster. Åke och Teresa ska leka i backen och jag och Mary ska sitta och tjöta med moster.

Jag har inte så mycket att skriva, saker lunkar på och jag är så jävla kär att det är sanslöst.

 

 

Stort grattis till min bror Åke som fyller 30 år idag!

 

Tidigt på morgonen kom Teresa, och nu väntar jag på att Mary ska anlända. Jag saknar mitt hjärta. Jag är trött som en gnu och ska vila lite, då går tiden kanske lite fortare. Ikväll blir det tårta och presentöppning. Jag ska bara skaffa mig lite extra energi så att jag orkar.

 

 

 

Sofia och Emmelie!

 

 

Idag hade jag det (nästan) årliga julhemvändarfikat med två av mina äldsta vänner. Tänk vad tiden går... Och vi växer upp utan att märka det. Jag känner mig inte som 24. Vi kunde gå i högstadiet fortfarande, vi är samma personer fast med fler erfarenhet, goda och dåliga. Det är roligt att fortfarande ha viss kontakt även om det inte är så ofta!

 

Imorgon kommer Teresa och Mary och jag längtar. Seriöst, man ska inte vara ifrån den man älskar såhär länge, en vecka och en dag. Alldeles för mycket!

 

 

 

Morris och jag.

 

Igår var vi hos moster på middag. Det blev INTE julmat, tack och lov. Det räcker med ett julbord samt resterna som man får äta upp i mellandagarna. Det var trevligt, här ovan ser ni mig mysa mer Morris.

 

Idag är det 1 år och 3 månader sedan min sista självskada. Att jag fortfarande håller koll beror inte på att jag tänker på det aktivt, utan för att mitt liv förändrades den 26:e oktober 2010. Ni som läst min egen berättelse vet varför datumet etsat fast sig hos mig.

 

Jag får färre och färre självskadeimpulser, de jag har blir också svagare. Det är inte samma kamp som innan. Jag vill inte förstöra och förgöra mig själv, och jag vill inte heller försätta min omgivning i total oro över mig. Det är viljan samt lite missbrukstänk som gjort att jag fixat det - jag får en impuls eller har mycket tankar om självskador, men jag väljer bort alternativet att skada mig för stunden. På så vis har jag lyckats skjuta på ett eventuellt återfall ända till hit.

 

De första skadefria månaderna vågade jag inte räkna. Jag har aldrig varit bra på det, det har triggat mig mer än hjälpt mig. Sedan, när jag stod på två ben igen, började jag fira varje månad som gick. Efter ett tag tyckte jag inte att det behövde firas, jag la hellre ned min tankeverksamhet på datumet då jag och mary blev tillsammans. Det blev ingen New York-resa när jag varit skadefri i ett år, bara skadefriheten och att jag återtagit kontrollen i mitt liv var en nog så stor belöning. Utan den kontrollen skulle jag inte haft samboskap och pälsklädda barn.

 

Jag känner att jag vill lägga in en kommentar angående mina ärr; de bleknar och trots texturen ser det se riktigt bra ut.

 

Jag kunde inte sova igår. Jag låg vaken och tänkte på hur lycklig jag var. Saknade Mary. Brorsan hade just stövlat in på natten och kramat mig, sagt att jag var fantastisk. Under hela kvällen igår så fick jag beröm till den grad att jag blev röd om kinderna och otroligt generad. Fast det var skönt att höra. Alla behöver bekräftelse, kanske speciellt jag.

Nu väntar både jag och Åke på att våra älskade som kommer om ett par dagar, men tills dess kan man ju gosa med katterna...

Morris och jag.

 

 

 

Igårnatt, efter den katolska midnattsmässan på TV, skulle jag i säng. Jag skulle krypa ner i sängen men hittar inte min kudde. Jag kom att tänka på att Åke flyttat sängen under kvällen och gick in och frågade honom var min kudde var. "I sängen", svarade han.

Jag gick tillbaka och så låg den där. Jag la mig tillrätta och började skriva i min dagbok, så knackar pappa på dörren.
"Var hittade du kudden?"
"Den låg på golvet", ljög jag. Jag ville ju inte erkänna att jag letat efter något som låg rakt framför näsan på mig.
"Är du säker?" frågar han.
"NEJ", utbrister jag, "Jag måste ha missat den på något sätt men jag vill ju inte tappa ansiktet!"

Det visar sig att pappa gömt min kudde, och när jag var in till min brors rum och frågade om den hade han lagt tillbaka den. Han frågade vad jag egentligen tänkte när kudden plötsligt var tillbaka, om jag trott att jag höll på att bli galen. Ärligt talat så funderade jag på om jag missat den på grund av att jag druckit alkohol tidigare på kvällen, men jag hade ju bara druckit två öl.

Pappa går aldrig att lita på. Han tycker att han är så otroligt rolig och ibland är han också det. Betoning på IBLAND.

Jag älskar min favoritgubbe, trots allt!

Själva grejjen med julafton är att den alltid är sig lik. Den här julen var inte mer annorlunda än någon annan, riktigt trevlig. Det är ganska vilsamt.

Innan gästerna kom så slumrade jag framför TV:n, jag var enormt trött. Jag hade varit uppe hyfsat tidigt eftersom min bror kom hem på julaftonsmorgon. Klart årets bästa julklapp! Har jag tur så träffar jag honom tre gånger per år.

Julen fortsätter, ikväll ska moster bjuda oss på middag. Det är mat överallt, mat och ljus och skratt och lite bråk.

Längtar till den 28:e när Mary kommer, samt Åkes flickvän Teresa. Det blir fullt hus, men jag vet att det kommer bli kul.

Bild från förra julen. GOD JUL ALLA FINA LÄSARE, VÄNNER, BEKANTA OCH SLÄKT!

Scrappat av Malin.

 

 

Ju mer julen närmar sig, desto mer har jag börjat tänka på Malins familj. Det blir första julen utan Malin för dem, och även för mig och alla andra som Malin hade kontakt med. Mina tankar går till hennes familj, det är inte lätt när någon fattas.

 

Sedan hon dog i maj så har jag fått uppleva saker som jag skulle vilja berätta för henne. Saker som hon skulle varit delaktig i. Jag har många gånger tagit upp mobilen för att ringa henne. Tomrummet är så stort efter henne.

 

När Mary friade till mig så ville jag ringa Malin först av alla. Jag ville skrika åt min bästa vän att något fantastiskt hänt. Jag är glad att hon gav sin välsignelse när jag blev tillsammans med Mary, och jag minns att hon med retsam röst sa "You're gonna marry her". Och så blev det, jag ska gifta mig med henne.

 

Malin borde vara här hos oss. Hon fattas mig. Jag har inte utforskat sorgens totala djup än, för det är så långt ner att det skulle förgöra mig. Jag saknar henne jämt, jag är glad att jag kan sörja tillsammans med Mary för annars skulle jag bli galen.

 

Åh vad jag ångrar mig, Malin. Jag sa att jag kunde dö för dig, men att jag inte kunde leva för dig. Du sa att om jag dog så skulle du dö. Om jag bara fick göra om och göra rätt, säga rätt saker och mena dem. Jag är ledsen för allt jag fått dig att gå igenom och jag är säker på att du skulle vara så glad för min skull. Det var en av dina största positiva kvalitéer, att du kunde glädjas när det gick bra för andra. Du ville verkligen att dina vänner skulle ha det bäst. Nu när du är död så älskar alla dig, men jag är glad att jag fick älska dig när du levde och att du visste att du var mer än min bästa vän, och jag visste att jag betydde lika mycket för dig. Jag vill bara inte att det ska vara över, jag saknar dig!

 

På julafton får du ett alldeles eget ljus, jag ska skåla med dig och hoppas att du fortfarande finns någonstans, att vi får återförenas en dag. Tills dess ska jag leva mitt liv med de levande, även om jag saknar dig så att det gör ont.

 

 

 

Jag sover och sover och får aldrig nog. Det måste bero på att jag är lite krasslig och att huvudet tagit jullov. Jag kunde visserligen inte somna igår kväll, men det har sina orsaker. Punkt.

Ikväll ska alla detaljer fixas, och imorgon kommer min bror hem. Som jag saknat honom! Han bor alldeles för långt borta, han borde bo här och ingen annanstans... men det finns inga jobb här, alldeles för små möjligheter.

Jag trodde att jag skulle få ihop ett vettigt blogginlägg, men jag är så trött att jag ser i kors och har svårt att skriva sammanhängande. Jag återkommer när jag vaknat ordentligt.

Nu brinner min gamla jacka. Jackan som varit med om det mesta, jackan som mamma tvättat bort blodfläckar från, som följde med mig till tågspåret och till kajen, som har åkt polisbil fler gånger än vad jag kan minnas. Pappa fick äran att kasta in den i spisen. Nu brinner mitt förflutna upp och jag blickar framåt med en ny jacka som jag inte tänker låta fläckas ner av blod, en jacka som inte kommer få följa med på idiotiska strapatser. Det är slutet av en era och nu tar en ny vid.

Tack för alla fina kommentarer!

 

 

Min kropp har tagit seriöst jullov. Om det inte vore för att jag skulle förlora så många soltimmar så skulle jag sova bra mycket längre än vad jag gör. Det är skönt, det enda som stör är en förkylning som satt sig i halsen.

 

Idag ska jag försöka slå rekord i att göra ingenting, förutom att ge mamma en hjälpande hand med att städa.

 

Fint som snus.

 

 

 

THE dress!

 

 

Idag har jag och mamma fixat dragkedjan till den här superfina klänningen som jag ska ha i jul och på nyår. Den är så fin! Jag känner mig fin i den!

 

Igår kom jag hem till det hus jag växte upp i. Det var skönt att komma hem. Nu har min kropp och mitt psyke tagit jullov, jag är hemskt trött och avslappnad. Jag har slagit in de flesta paketen och lagt de under granen.

 

Svante gillar granen lite för mycket. Han rev ner den idag och pappa skrek på kattrackaren. Då var 8kg Svante inte så kaxig, när bäst-husse är riktigt arg.

 

Väntar på att Maari ska komma över på en kuppe. Hon är min kusin, men mer som min syster. Saari Maari! Utan Maari, ingen Saari. Mitt nick kommer från en svunnen tid då vi växte upp på samma gata. Många tror att jag är finne, men det är jag inte. Mitt nick har en lång historia, jag kanske drar den någon annan gång - men inte nu. Nu ska jag fortsätta pyssla på med klappar.

 

 

 

THE dress!

 

 

 

 

 

Jag pratade med min fellow bipolära sambo om det här med hypomani. Hur vet man om man är riktigt glad, eller om man håller på att bli speedad? Det är så jobbigt att behöva stanna upp och tänka "Går jag över gränsen nu?" så fort man mår bra. För jag mår bra! Min läkare sa att man kan börja prata om (hypo)mani när man varit väldigt väldigt uppåt så länge att det börjar slita på en.

 

Men nej, den här gången är jag nog bara glad. Det är inte långt till skratten, men tyvärr måste jag ju se upp. Så ser mitt liv ut och kommer fortsätta att se ut tills jag dör antar jag. Det är lite drygt.

 

Fast just nu orkar jag inte vara bitter, jag njuter av att leva och må väl!

 

 

 

Här kommer en julhälsning från mig till er :)

 

 

 

Vi sitter hemma och lyssnar på olika versioner av Fairytale of New York, det doftar kanel och äpple hemma och julmyset liksom smyger sig på. Jag packar inför imorgon då jag åker till föräldrahemmet. Julklappar och kläder. Fattas bara lite glögg liksom.

Det var hemskt trevligt att träffa min läkare idag. Jag var på bra humör och han var som han alltid brukar vara - lite lätt efter i schemat men tar sig ändå tid. Jag skulle inte vilja byta läkare, för förutom hans kompetens så känns det att han verkligen bryr sig. Vi samtalade och skrattade, när jag gick fick jag dessutom en kram!

Jag har verkligen tur. Jag säger det jämt, men det är någonting man bör komma ihåg. Han får mig att känna mig som en jämlik. Inte bara en patient utan en människa, precis lika mänsklig som honom.

Om jag fick en krona för varje gång någon påstår att jag är klok så skulle jag vara rik. Jag vet inte, det kanske stämmer. Ibland kan jag resonera ganska rationellt med mig själv och med andra, även i affekt, men ändå inte alltid. Jag kan i alla fall se att jag utvecklats och vuxit, men jag längtar till den dagen då jag inte behöver fundera mer, då jag inte behöver reflektera över vad jag är bra på och mindre bra på.

Jag har hämtat ut recept och imorgon kommer min ApoDos, så jag har alla mediciner jag behöver jul och nyår. Bitarna faller på plats och jag kan slappna av - nästan. Hittade en kattspya när jag kom hem och jag hoppas att det bara är en tillfällighet och att ingen blir sjuk. Det vore fruktansvärt, skulle förstöra hela storhelgen, förstöra mitt goda humör.

Nu ska jag gå och pussa lite på min sambo.

 

 

Läkarsamtal, receptutskrivning, sedan har jag rott det i land. Jag hatar att ha tid mitt på dagen, det här med måltidshållning blir rubbat. Snart blir det på med hörlurarna och iväg till sjukhuset, men först frunch.

 

 

 

Jag längtar efter jul. Det är samma gamla tugg, samma gamla rutiner, samma ritualer, samma TV-program och Jonas Gardells "Mormor gråter". Jag håller på att packa, planera, placera. Jag hoppas att kunna sammanstråla med gamla vänner. Min bror kommer hem. Mary hälsar på under mellandagarna. Det trista är att jag kommer vara ifrån min sambo så klart, men å andra sidan är hon bara en tågresa eller en biltur bort. Mina djur kommer jag sakna, men jag får ju träffa Svante.

Jag längtar efter att komma hem till den där självklara julen utan dramatik, någonting som alltid varit bra under hela mitt liv. Visserligen brukar jag bryta ihop efter nyår på grund av all stress, men jag hade mitt sammanbrott innan december och känner mig ganska lugn nu. Samlad. Förväntansfull.

Förutom den självklara packningen av kläder så kommer gitarren få följa med hem, jag ska passa på att skriva ut låtar eftersom jag inte har någon skrivare. Jag ska gosa med Svante. Jag ska slå in julklappar och födelsedagspresenter. Det går bra nu.

Imorgon ska jag träffa min läkare och se till att jag har alla recept och alla mediciner jag behöver över julen. Det vidrigaste vore om det blev något strul med dem och jag skulle behöva ringa akutpsyk, för de är verkligen värdelösa. När vi var i Stockholm så krisade det och de skrev ut rätt medicin men i fel mängd, jag hade bara tur som fick tag i min ordinarie läkare som fixade problemet. Låt inget sådant störa i jul.

På nyår ska vi fira min bror som blir 30 år gammal. Vi får se var och hur sedan, det löser sig. Roligt kommer det definitivt bli.

Jag är jättetrött och vill bara krypa ihop bredvid Mary i vår säng och somna med armen om henne, men jag måste hålla ögonlocken öppna ett tag till. Min läkares ordination är att inte gå i säng för tidigt eftersom det stör rytmen. Jag har aldrig i hela mitt liv fått det rådet från en läkare! Innan jag blev tillsammans med Mary så brukade jag vara vaken till 02-tiden ungefär, hon har blivit min sovklocka och jag hennes matklocka, och jag mår mycket bättre.

Kärlek och gos här hemma, dessutom har jag typ tråkigt vilket inte händer ofta. Som sagt, det är en lyx.

Över och ut.

Morning!

 

 

Nu börjar det dra ihop sig. Julklappar är fixade, dreadsen är isatta, jag ska åka hem till föräldrahemmet på tisdag och på måndag ska jag träffa min läkare och se till att jag får recept så att jag klarar mig över julhelgen. Jag är inte stressad för en gångs skulll! Jag är ganska i fas med saker och ting för första gången någonsin.

 

Sitter och glor på musikhjälpen och funderar på att bidra med en slant. Varför inte, liksom.

 

Snart kommer Lynn och det ska bli fint att träffa henne. Bäst att käka lunch innan.

 

Ganska nöjd med tillvaron.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessutom, upptäckte vad fina mina armar börjar bli!

Idag sitter jag bakfull men glad och pysslar med julklappar och albumet med bilder på Mary. Jag kan såklart inte visa upp någon av julklapparna med risk av att personerna som ska få dem kanske halkar in på min blogg, men jag tänkte visa lite ur Marys album:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dreadhead igen!!!

 

 

Igår flätade Mary in dreadsen, det gick av bara farten. Ungefär två och en halv timma bara. Vi sträck-tittade på United States of Tara och groggade. Eller ja, Mary drack en grogg och jag drack... tillräckligt. Så idag mår jag som jag förtjänar. Jag är ändå på bra humör för nu är jag snygg i håret och Mary är världens bästa.

 

Jag väckte henne för en stund sedan och hela familjen samlades i sängen. Så mysigt. Tre kattsingar och en Puff, och vi två förståss.

Sov illa, drömde skumt, men jag minns att jag hade simträning. Jag saknar att simma. När jag tar ut håret så måste jag ta itu med det, kanske simma två dagar i veckan.

Idag ska jag pyssla lite, jag har en idé till en julklapp till min käraste Maari. Ska scrapbooka lite i albumet med bilder jag tagit på Mary. Det finns just nu tre sessioner som jag framkallat och klistrat in, hon är vacker! Men först och främst ska jag ta hand om bakfyllan.

Nu har jag varit på stan, det gick faktiskt ganska smärtfritt. Annars brukar jag ha väldigt svårt för det. När jag införskaffat alla julklappar och presenter så styrde jag stegen mot systemet eftersom Blossas glögg lockade, men när jag kom dit stannade jag och vände. Fredag. Det var kvavt, luktade hemskt och var tjugo meters kö till varje kassa. Nä, jag tänkte inte förstöra den här dagen med att tvinga mig dit.

Konstnärsshoppen är nog det bästa som hänt Umeå. Jag blev så otroligt inspirerad av att gå dit. Vad jag ska pyssla ihop är hemligt...

Tänk att jag skulle bli intresserad av att pyssla, jag som inte har något tålamod. Det är så avslappnande och roligt, Mary har öppnat en helt ny värld för mig och det är roligt att skriva in "kreativt arbete" i mitt schema för dagen. Jag är glad att jag hittat tillbaka och upptäckt nya roliga saker.

För vad är ett liv utan just liv? Jag vill inte slösa mer tid.

Mina dreads.

Nu har beställningarna kommit med julklappar till nära och kära samt lite presenter till mig själv. Bland annat gummisnoddar, Mary ska fläta i mina dreads under helgen! De flesta verkar tycka att jag ska låta bli, men jag tycker så mycket om mina dreads. Så länge jag är bekväm i det så får folk tycka vad de vill.

Snart kommer sambon hem och vi ska åka in till stan för att köpa julklappar och sådant. Det är svårt, vissa människor vet jag inte vad jag ska köpa till, medan andra är så enkla att det kan råka bli en, två, tre presenter till en person.

Det börjar redan skymma och jag hatar det. Hatar mörkret, förbannar det. Nu har snön smält bort så det lilla ljus det gav är försvunnet.

Ett år sedan med mina gitarrer.

Tack alla ni som lämnat kommentarer, det känns genant att få positiv respons och det är inte någon låtsad blygsamhet utan jag kan bara inte ta in att vissa säger att jag hjälpt dem eller att jag skriver bra. Det är faktiskt svårare att ta än den negativa kritiken. Jag undrar vad jag gjort för att förtjäna så fina ord.

Nu sitter jag och eggar Oasis låt Live Forever för att överraska min boendestödjare. Och för att den är skitbra och inte svår. Nog för att Fmaj7 inte är en picknick för mig, men det går alltid att fuska.

Malin Frimodig har lämnat sitt capo här och jag älskar det. Det är också fusk. En dag ska jag lära mig spela gitarr på riktigt, men att kunna grunderna räcker för nu.

Fun facts: Min familj och släkt är väldigt musikaliska. Jag har otroligt talangfulla kusiner som kan hantera de flesta instrument hyfsat och som är specialiserat på åtminstone ett instrument. Jag växte upp till musik och det är den finaste gåvan jag fått från min barndom. Själv så är jag ganska okej på trummor (jag spelade ju ändå från andraklass till nionde, men är ruskigt ringrostig), okej på sång, knagglig på gitarr men har egentligen inte så svårt att lära mig spela när jag väl lägger manken till. Jag antar att det är det som kallas att vara musikalisk. Mitt föräldrahem är som en musikal där vi brister ut i sång lite nu och då. Det är fint.

Bjussar på en bild med pappas dansband Monte Carlo. Det är okej, man får skratta!

Edit: Det är inget skämt!

Trots att jag hade en seg start på dagen så har den artat sig ganska bra. Vardagsmat med lite extra städande. När boendestödet var det redan städat och tvätten låg i maskinerna.

"Spelar du gitarr" undrar mitt boendestöd.
"Ja, litegrann" säger jag. "Spelar du något?"
"Nej" säger han.

Sedan spelar han Hotel California och Live Forever. Men kom igen, jag kan inte spela Hotel California ens, jag kan inte växla mellan barreackord och "vanliga" ackord. Å andra sidan sa han att det var typ de enda låtarna han kunde, men kan man ta alla de ackorden kan man lära sig nya låtar ganska snabbt. Det vet jag av erfarenhet.

Jag har börjat spela lite mer nu efter kreativitetstorkan som hösten bestod av. Internet är en bra lärare, jag rekommenderar http://ultimate-guitar.com/ för alla som vill lära sig spela på egen hand. Det finns många låtar som är förenklade om man är nybörjare, alltså flera versioner av samma låt men olika detaljerat. Du hör också vad som passar eller inte passar.

Nu ska jag sätta mig med min nylonsträngade brud och plinka lite. Sedan ska jag försöka göra målningen jag håller på med lite bättre, om hon nu går att rädda...

Behöver jag säga att Betnér igår var hysteriskt roligt? Fullsmockat med folk och god stämning. Finns ingen som Betnér.

När han dör, då blir han GENI förstår ni! Fast han får göra lite fler shower innan dess tycker jag.

Hej kära bloggläsare. Såhär ser jag ut idag.

 

 

Eye makeup.

 

 

Ikväll blir det Betnér på folkets hus. Han har kommit att bli min favoritkomiker, en vettig människa som är härligt cynisk.

Problemet är bara att jag totalt glömt bort när vi skulle se honom. Igår tog Mary fram biljetterna, det stod den 14:e på dem så vi hade som tur var inte missat honom, men samtidigt har jag inte fått förbereda mig mentalt på detta. Om jag inte går så kommer jag hata mig själv, om jag går exponerar jag mig för en av mina största rädslor, men det ska ju vara roligt!

Igår låg jag i sängen och skrev dagbok. Jag fick för många år sedan en bok som heter "Sluta oroa dig - börja leva" som har en formel för att man ska stilla sin oro och ångest.

1. Föreställ dig det värsta som kan hända. För mig skulle det vara att kräkas och känna mig fast i publikhavet, risk att jag får panikångest.

2. Bli vän med tanken på att det värsta kommer att ske. Alltså tänker jag att det värsta kommer att hända, jag kommer kräkas eller få panik. Okej, det är vad som händer.

3. När du accepterat att det värsta kommer hända, gör det bästa av situationen. Jag är lugn för att jag vet vad som kommer att hända, och kan då styra mina tankar och handlingar på ett vettigt sätt.

Så det är knepet. Jag måste också påminna mig själv om hur hysteriskt roligt det kommer att bli, det här är livet, det här är guldkant på tillvaron. Det är spännande och kommer definitivt bli ett minne för livet. Efter att ha sett hans inspelade shower så är jag helt såld på hans humor. Runar, dvärgar, Lina sitta poppen... Haha.

Jag har tråkigt. Det är underbart! Inga känslostormar, rastlös men inte rotlös. Jag avundas människor som har tråkigt med jämna mellanrum, jag vill också ha den lyxen. Men ikväll är en riktigt tråkig kväll, tristessen är underbar!

Jag bygger på en målning, det går framåt tror jag. Mary som kan det här med proportioner har hjälpt mig vilket jag är tacksam för. Kill your darlings gäller alltid, men jag vill inte ge upp riktigt än. Jag kan bättre, vill jag tro.

Det är samma gamla tugg. Det gör ingenting, jag trivs med det. Jag trodde aldrig att jag skulle längta efter ett inrutat liv, trodde aldrig att jag skulle vilja bli en Svensson (med knorr). Hur kul är det att leva ett stormigt liv där man inte har någon kontroll? Hur kul är det att gå hemma och göra ingenting?

Jag har emellertid skrivtorka. Jag hittar inte inspirationen. Göra saker med händerna, som att pyssla, är mycket enklare än att försöka skriva en novell. Jag vill så gärna hitta tillbaka till skrivandet, för jag vet att jag kan uttrycka mig via skrift på ett sätt som är intressant. Det händer bara inte så ofta, men det finns där. Gömd bakom sjukdom och mediciner, tror jag.

Jag ska fortsätta med målandet ikväll, jag kan inte sabba det mer.

Jag vaknade 05.40, halvslumrade till 07 då jag steg upp och såg luciamorgon på tvåan. Med lussebulle, varm choklad och en Puff samt två katter omkring mig var det riktigt mysigt. Sedan jag gick jag tillbaka till sängen och sov bort alldeles för många timmar.

Jag avskyr att vakna mitt på dan och inse att det blir mörkt när som helst. Dagen är död innan den fötts. Jag är så trött, rent utav sömnig.

Ändå har jag det ganska bra. Kan inte klaga. Och mysteriet med julkortet är löst! Det var mina boendestödjare, men eftersom jag är så dålig på namn så kopplade jag bara inte. Usch, jag hann bli sjukt paranoid. Okej att folk skriver och säger att de sett mig på stan, men okända som skickar julkort... Haha. Lite hybris eller?

Peppar upp mig med Alice in Videoland. NÅGONTING måste jag skapa idag, på ett eller annat sätt. Det känns tungt när jag är så trött och trög. Jag vill sätta upp något form av mål - kanske måla lite, eller läsa, fylla ut tomrummet.

Först måste jag ta mig ur soffan. Så over and out för nu.

 

 

Det damp ner ett julkort till mig idag vilket är jättekul, men jag kan för mitt liv inte komma på vilka dessa personer är! Det står helt stilla i huvudet. Är det några som följer min blogg måntro?

 

 

 

 

 

Hur kunde du se mig i mörkret
Hur fann du mitt riktiga jag?
Under mina ärr
Bakom mina blå

De dolde mig väl
Men du såg
Jag kände
Två blev ett

Delar på mörkret
En kärlek så stark
Jag lyfter dig mot solen
Med den styrka du mig gav

Du är min lycka
Du är min skatt
Jag kan inte förstå
Att du mig fann

 

 

Jag har spenderat lite tid med Daisy samt petat lite på ett själporträtt jag gör som bara blir fulare by the minute. Spelar och sjunger Wish You Were Here av Avril. Bränner kanelrökelser. Matar katterna med blötmat.

 

Jag är så glad att Mischa äter. Ändå är jag orolig. Jag ska ringa veterinären imorgon och berätta hur det har gått och fråga hur jag ska fortskrida. Han verkar ha återhämtat sig, men jag ger honom ändå små portioner av den öppnade burken med näringsrik blötmat. Det är lika bra. De sa faktiskt aldrig hur länge jag skulle fortsätta ge honom det, men nu äter han som sagt på egen hand, även torrfoder.

 

Du skrämde mig verkligen där, Mischa.

 

Nu vill jag fortsätta, gå vidare från den horribla veckan som var. Jag har återgått till att försöka jobba med någonting kreativt varje dag och göra riktig mat, sova och göra det bekvämt för mig. Göra mina måsten. Hålla rent hemma. Då trivs jag som bäst.

 

Jag kräver egentligen inte så mycket. Bara ett rullande schema med en liten guldkant här och var.

 

 

 

 

Idag var det på vippen att jag inte tog mig till läkaren. Jag kan inte släppa min fobi, den är en riktig bitch just nu. Man trodde ju att all exponering under den senaste tiden skulle göra det enklare, men jag är bara mer orolig.

När jag väl kommit till min läkare så diskuterade vi min emetofobi och vad man kan göra åt den. Tydligen så brukar man behandla det genom att visa filmer när människor kräks och då passar ju Rizzoli & Isles perfekt egentligen. Detective Frost kräks mer ofta än sällan när han möter ett lik, det är en början.

Jag kan inte lova någonting. Inga träffar, ingenting. Jag kan bara försöka och göra mitt allra bästa. Tugga Primperan och hoppas på det bästa.

Nu tillåter jag Mary att komma i närheten av mig. Har jag inte blivit sjuk än så borde jag ha klarat mig. Och egentligen, vad vore bättre mot min kräkfobi än att bli sjuk? Det är lätt att säga nu när jag mår bra i magen, för börjar jag må illa så vill jag nästan bara dö.

Oh well, jag ska inte tjata så mycket om min emetofobi, men som ni märker så upptar det så mycket av min tankeverksamhet.

Efter att jag varit hos läkaren så åkte jag till ICA och handlade lite. Jag har satt glitter i granen, nu fattas bara en stjärna. Mitt boendestöd kom på eftermiddagen och satt av tiden medan jag betalade räkningar. Nu är jag underbart fri, allt är betalat. Dessutom håller jag på att få ihop alla julklappar, jag kommer förhoppningsvis slippa sist-minuten-shoppa.

Kära jultomten, i jul önskar jag mig hälsa och glädje till alla jag känner. Inga sjukdomar, inga dödsfall, en garanti att ingen kommer må dåligt eller försvinna. Då blir jag lycklig. Snälla tomten?

Nervös är nog rätt ord. Nervös inför allt, inför min fobi, inför min katts liv, inför att finnas. Nervös. Men ändå okej.

Vi sitter på var sin sida av soffan och har sett den där pingvinfilmen med Jim Carrey, sådär lagomt rolig och lätt-tittat. Söndag ska snart bli måndag och då måste jag ut och upp till sjukhuset för att träffa min läkare. Ärligt talat, jag måste verkligen söka hjälp för min fobi. Jag måste få någon sorts behandling. Min läkare har också en släng av emetofobi så han förstår verkligen.

Jag ska bara ta mig dit. Jag skulle kunna gå, jag väger latheten mot kräkfobin. Buss eller långpromenad? Jag behöver egentligen båda, motion och även träna bort kräkfobin. Jag kanske gör två flugor på smällen och går dit, åker hem. Vi får se.

Det ska bli så mysigt att krypa ner i en renbäddad säng och få sova. Ja, jag får sova numera och det visserligen syntetisk sömn men ändå sömn. Jag drömde en mardröm om att Mischa hade diarré igårnatt, hoppas att Jane Blund ger mig bättre drömmar inatt.

Skulle inte klarat mig utan min Mary, tror jag. Klarat det skulle jag nog kanske gjort, men mycket sämre. Hon är så bra för mig, trots att hon kaskadkräktes igår. Hon får mig ändå att skratta. Och det är bra att jag utsätts för min fobi, men tack gud för lugnande mediciner! Tack, verkligen.

Min mamma skulle vara stolt över mig. Vi har sanerat i stort sätt hela lägenheten. Saker som blivit kräkts på ligger på uteplatsen, toaletten är skrubbad (av Mary eftersom... ja, ni vet), det är plockat och dammsugat och golven är torkade. Jag har sanerat mig själv genom en lång dusch och min hud doftar jordgubbe/kokos, i lägenheten luktar det kanel.

På en söndag. Ja, mamma skulle vara stolt.

Jag är tom. Fortfarande med nerverna på utsidan, men ändå tom. Jag har uppbådat så mycket ork jag kunnat den senaste veckan. Jag vill sjukskriva mig fram till jul och bara ligga i en mjuk omfamning, utan oro, trygg i att allt är okej. Men livet fungerar inte på det viset. Jag måste resa mig och bita i det sura äpplet.

Mitt humör, förutom oron och ångesten, är emellertid ganska bra. Eller vad man ska säga. Det studsar i alla fall inte så hemskt mycket och det är inte långt till skratt trots allt. Det tackar jag för.

Mischa har börjat äta själv och har inte kräkts. Igår bajsade han fina klumpar. Vågar jag andas ut? Nej. Men han verkar fixa det här. Han kämpar emot som det djur han är när det är dags för att spruta i mat och vätska i hans mun och det är ett gott tecken och värt alla sår och rispor jag får.

Skräm inte mamma sådär, hon har ett så nervöst hjärta.

Idag ska jag leka desperat hemmafru. Städa bort allt som har med smuts och spya att göra, diska, dammsuga, torka bord, byta handdukar, använda Ajax och torka golven. Sedan ska jag ta en lång och välgörande dusch. USCH.

Jag har önskat mig skjuts till och från kemtvätten i tidig julklapp, för alla mattor och sängöverkastet måste verkligen tvättas. Det är äckligt här, jag kan nästan se bakterierna röra sig.

Jag är inte sjuk - inte än i alla fall. Det känns som att det vore en enorm slump att så många mått illa och kaskadkräkts omkring mig, kanske var det alkoholen som triggade det men ändå... Så jag är livrädd för att bli sjuk. För en kräkfobiker är det som att sitta med en pistol mot huvudet.

Mischa har inte kräkts idag, men i torsdags och igår fick jag torka många spyor och även diarré. Marielle kräktes visst innan hon la sig igår, Olivia som var här igår kräktes på morgonsidan och Mary har kräkts hela halva dagen. När en slutar börjar en annan.

EN EMETOFOBS MARDRÖM. Jag vet inte om Mary är magsjuk eller om det är baksmällan from hell, men om hon är sjuk så är jag - ursäkta svengelskan - FUCKED.

Fast kan jag ha mer ångest än jag redan har? Mischa har inte kräkts idag, jag ger honom blötmaten tillsammans med vatten genom att spruta det i munnen på honom varannan timme. Jag kan inte göra mer än så. Jag håller ett vakande öga på honom och känner att jag inte orkar mer sjukdom, han måste bara bli frisk, det finns inget annat alternativ!

WOW, nu måste jag minska tidsfönstret. Tuggar på läppen och undrar hur jag ska klara av att vara mamma i framtiden. Okej, vi är inte riktigt där, jag behöver inte ta på mig den extra oron.

Som tur är så har Mary inte kräkts upp sin humor, vi har kunnat skratta en del också. Det behövs när det är så svårt.

Jag har plockat och diskat en del, vill att allt som någon rört ska vara rent, jag ska städa toaletten och fan att jag inte snott ett munskydd från sjukhuset, jag vet inte vad jag ska lägga mattan och överkastet som blev nedspytt av Mischa och soffan går inte att rädda helt och hållet men vi har gjort vad vi kunnat.

Jag vill bara sova och drömma om att Mischa aldrig blev sjuk. Det har slitit ut mig totalt, rivit ut mitt hjärta och stampat på det.

Och så den jävla emetofobin.

INGET MER KRÄKANDE NU, TACK!

Mischa har återhämtat sig mirakulöst. Jag tänker inte ropa hej än, han kan lika gärna börja kräkas igen, men han kurrar, gosar, leker och har ätit av sin vanliga mat. Jag ger honom ändå den blötmat vi fick med från veterinären och hoppas på det bästa.

Gårdagen kunde blivit trevlig, men jag var så hemskt orolig att jag inte kunde tänka på annat. Jag blev rent sjuk jag också. Jag är fortfarande spänd och rädd. Inte som igår, men jag håller två extra ögon på honom.

Det räcker liksom med tragedier nu. Blir frisk, Mischa.

Jag har ringt runt till veterinärer, de enda som svarade var Röbäcks veterinärer. De rådde mig att åka in akut.

Vad gör jag? Ringer en vän med bil, som tyvärr jobbade, så jag var tvungen att ringa mamma som fick åka långt för att hjälpa mig att ta Mischa till veterinären. Jag är otroligt tacksam.

Jag har varit så nervös, mitt mammahjärta darrade i väntrummet och min lille kille fick på grund av smittrisk ligga i bilen tills det blev vår tur.

Han har fått kontrast, blivit röntgad, fått vätska via dropp och B-vitaminspruta. Preliminär diagnos är magsjuka, de hittade ingenting på röntgen. Vi ska ge honom mat i små doser, börja vid 22 ikväll och varannan timma imorgon. Och be för att han slutar kräkas.

Det kostade skjortan, men jag var inte förvånad. Han är ung och han är värd det. Han är ju min lilla kille, mitt barn.

Nu ska jag minska mitt tidsfönster. Jag kan inte göra någonting just nu, lika bra att slappna av. Jag tror att jag ska vila lite innan festen börjar. Ha roligt ikväll.

Min lilla kille har kräkts och förmodligen haft diarré. Jag vaknade till hans kväljningar och torkade upp efter honom, nu verkar han lite tärd. Jag sitter och väntar på att veterinären ska ringa upp, jag vill verkligen rådfråga dem om detta. Han är lite mer loj idag nämligen - inte så som Svante var när han var sjuk, utan bara lite trött. Men det ÄR ju tröttsamt att kräkas så ofta som han har gjort. Jag kan inte förstå vad han kan ha fått i sig som gör att han mår så dåligt att han måste kräkas, det enda vettiga svaret är att det handlar om hårbollar. Första spyan som vi upptäckte igår var i princip bara hår, sedan kan de ju ha fastnat i halsen och irritera. Jag tänker dock inte chansa, jag vill prata med en veterinär.

Ikväll ska vi ha fest och det känns inte så roligt när kissekotten är sjuk. Min lilla kotte... Som tur är så blir vi ett litet sällskap, lagomt.

Om de bara kunde tala.

 

 

Nu har vi även prövat Blossas äppelglögg, den var ruggigt god den också. Mys.

Fattas bara ljus, glitter och stjärna.

 

 

Det gick bra att handla. Jag hade visserligen preparerat mig och hade boendestöd samt Mary-stöd, och så kändes det väldigt bra att ha det gjort. Jag planerar att vara bakis på lördag så det känns bra att ha lussebullar och kaffe hemma.

 

Mischa har kräkts fyra gånger idag. Han verkar må bra, är precis som han alltid är. Gosig, social och han kurrar så fort man petar på honom. Jag ska hålla koll på hur han äter, men det handlar förmodligen om att han fått i sig så mycket hår. Katterna tvättar ju inte vara sig själva utan även varandra. Men mitt lilla mammahjärta är lite orolig ändå.

 

Imorgon ska jag städa och förbereda för fest. Det ska bli roligt att ha över folk, och spännande att se vem som vinner Idol. Jag hejjar faktiskt på Robin, dels för att han är en grym sångare och dels för att jag faktiskt vill att Amanda la Fondell ska få göra sin egen grej. Robin känns mer formbar, medan Amanda redan är färdig.

 

Vi får la se.

 

 

 

Jag är officiellt äcklad, arg och mållös.

Upp och hoppa klockan 09.00. Alldeles lagom. Möttes av kattspyor och mina modersinstinkter drog igång. Jag klarar faktiskt djurspyor ganska bra numera.

När jag var ute med Puffen träffade vi hans BFF Petter. Visst, Puffen kaxade sig och skällde men när han fattade att Petter bara ville lukta i rumpan och vara snäll så blev han lite lugnare. Sedan blev han beundrad av Petters matte, sådant tycker han om.

Jag är trött idag och fasar inför att gå och handla. Jag hatar det. Preparerar med Primperan och funderar på vad jag ska göra till lunch. Spännande, eller hur?

Nä, mitt huvud har inte vaknat än. Jag behöver kaffe.

 

 

Jag förstår mig inte på mig själv. Saker är mer än bra, omgivningen är perfekt och underbar men jag kan ändå inte styra över mitt humör. Det åkte ner i eftermiddag av ingen orsak alls, och jag får ångest fast jag inte vet varför. Är det så många knutar inom mig? Hur mycket har jag att arbeta med egentligen? Jag är rädd för mig själv på sätt och vis, för jag kan aldrig förutspå hur en dag kommer att se ut. Det svänger, jag gör allt för att hålla det på plats.

 

Men som Alex alltid säger, om det alltid vore solsken skulle livet vara en öken. Jag uppskattar verkligen fenomenet att må bra, och jag mår bättre och bättre om man tittar långsiktigt. En dipp är bara en dipp, jämfört med ett mer eller mindre ständigt mörker.

 

Önskar bara att jag inte började må rent fysiskt illa. Jag kämpar hårt mot kräkfobin, idag har varit en dålig dag när det kommer till min emetofobi. Förmodligen har jag bara ätit dåligt och känner efter alldeles för mycket. Sådant betyder så mycket mer än vad man tror.

Jag ska börja köpa nötter på lösvikt och göra egna påsar som jag kan ta med mig överallt, eftersom kosthållningen har mycket att göra med mitt illamående. Dessutom är det mer sunt att få i sig något litet med jämna mellanrum. Problemet är att nötter på lösvikt innebär att någon kan ha hostat på det... Nä, det kanske blir dyra nötmixer i färdiga påsar ändå. Jag har också Primperan utskrivet att ta vid behov mot illamåendet, det är en tröst.

Det känns som att vintern kommer bli lång. Vinterkräksjukan väntar runt hörnet, det innebär att jag tvättar sönder mina händer tills de är alldeles nariga, undviker sociala situationer och gömmer mig hemma vid TV:n med en plastpåse. Och mår illa, fast jag egentligen kanske bara känner efter för mycket (som sagt).

Granen fick kläder. Fattas dock en del glitter.

 

 

Jag har haft ledigt idag. Det vill säga, inget speciellt att göra. Det är skönt för veckan började med ett BANG, så många saker som skulle göras och bussar att åka med, usch. Jag har agerat housewife och städat lite medan Mary varit på möte. Vi lyckas hålla det ganska rent här hemma även när jag inte har boendestöd och det är ju målet, fast än så länge behöver jag dem fortfarande.

 

Jag har nyckeln, jag ska bara hitta rätt dörr. Jag kan, jag vill, jag måste. Jag känner mig onaturligt neutral med en touch av optimism. Det känns som att jag kan övervinna hindren om jag bara lägger manken till.

 

Nu vräker det ner snö. Jag har prompt bestämt mig för att jag ska hitta den där känslan man hade när man i fjärdeklass satt med var sitt ljus på bänken och fröken läste julsagor. Jag behöver det nu i mörkret. Famlar efter känslan och hittar små bitar här och där. Det är tillräckligt för att jag ska orka.

 

Jag skrev ett arbete till engelskan en gång för länge sedan som är någon sorts julsaga, som ni hittar HÄR.

 

Avslutar med en mysbild, såhär ser det ut varje kväll när vi går och lägger oss. Jag har hittat hem

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har jag smakat både en kall och en varm variant av årets Blossa-glögg. Kall var den god, smakade mycket russin, men värmt var den gudomlig! Det blir till att köpa minst en till av den här, hehe.

 

Peppar för övrigt för Idol-finalen på fredag, då ska jag sluka white russians och umgås med bra folk.

 

 

 

Ja, alla minns väl Björn Gustafssons underbara möte med glöggen:

 

Jag och Mary var på stan idag och stannade bland annat av vid bolaget och köpte bland annat årets glögg med kaffesmak. Det MÅSTE ju bara bli en hit. Vi ska provsmaka ikväll, mums.

 

 

 

Dagarna fylls med liv, men lite mer än vad jag orkar. Jag är inte van vid att ha så mycket att göra på dagarna, jag har bara klarat av ett göromål om dagen förut, men ibland så måste man verkligen bita ihop trots att energin tryter.

 

Idag har jag haft samtal med samtliga terapeuter (två från mitt förra behandlingscenter och en från TIPS) och vi ska fasa ut mina träffar med mina soon to be förra terapeuter och fasa in min nya. Jag gillar min nya terapeut, han verkar vara en trevlig människa som kan sin sak.

 

Sedan åkte jag ner på stan med Mary, hon handlade gardiner åt en vän och sedan gick vi som sagt på bolaget, skyndade oss iväg till bussen för att hinna åka på övergången.

 

Så trött, hur orkade jag egentligen springa runt i Stockholm varje dag när vi var där i en vecka? Jag fixar knappt Umeås gator, i alla fall just nu.

 

Dagen är inte slut än. Katterna behöver mat och jag tänkte köpa en vit julgran på Rusta. Men imorgon, då ska jag sova...

 

Dagens doft: Kanelrökelse.

 

 

 

Fick ett underligt ryck och drog fram min kära kitschiga adventsljusstake, aka "krimskrams" enligt fästmön!

 

 

 

Jag snabbade mig till mötet med min läkare idag, men han var sen. Jag var jättestressad, för jag skulle träffa mitt boendestöd och åka ner på stan. Vi hade 20 minuter då jag rabblade upp recept jag behövde och berättade i korthet om vad som hänt sedan sist och fick en ny läkartid.

Både jag och Mary har sovit dåligt, och vi fick otippat nog rådet att INTE lägga oss i tid. Det vill säga, stanna uppe till 23 åtminstone. Vi är så sömntörstiga bara... kvällarna blir långa. Sömnkvaliteten är ungefär nästan noll. Svårt att somna, uppvaknande under natten. Mary steg upp vid löjliga 5 i morse för att hon inte kunde somna om och that's fucked up, Daisy! Nä, med lite hjälp av sömnmediciner och diverse så ska vi nog få rätsida på det hela.

På stan var det inte så mycket folk, men jag har en lite sämre dag och orkade inte så mycket. Jag köpte en leksak till Moa, en Captain Oates till mig och Mary (ni vet serien OC där Seth och Summer har var sin häst, Captain Oates och Princess Sparkle), lite saker på konstnärsshoppen och så besökte vi collectors point. Vidare gick vi till Apoteket och Åhléns, fast det var för att unna mig själv någonting.

Jag har i alla fall en del presenter köpta och det känns skönt. Imorgon får vi se om vi orkar ta en runda på stan, till bolaget ska vi i alla fall och Indiska. Om vi orkar.

Det är ganska jobbigt att inte kunna planera saker när humöret inte alltid vill spela med. Det lever sitt eget liv, och vissa dagar har jag det så svårt med emetofobin att jag knappt kan gå ut med Puffen. Det är jättejobbigt. Måste avboka med vänner jag stämt träff med och usch vad jobbig jag är.

Som alla verkar noterat så är det snö ute. Jag gillar det! Men snälla, låt oss vara kvitt den på valborgsmässoafton i alla fall?

Hur mycket jag än älskar att sova, så var det mysigt att vakna tidigt och se dagen gry - med snö på marken! Kramas med Mary innan hon ska till Vågen, känna lugnet.

Jag har tagit fram lite julpynt, och idag ska jag kanske köpa en julgran. En vit vill vi ha. Sedan får vi se om katterna river ner den ständigt eller om den faktiskt får stå ett tag.

Det fattas bara pepparkakor och lussebullar så kanske det blir lite julstämning i hjärtat.

Du har väl tänt dina jolgransjuice?

Eftersom mormor knappast kommer kolla min blogg så kan jag lägga upp den här som eventuellt blir hennes julklapp. Ignore the feet.

Har jobbat lite på projektet som jag startade när Malin dog. Jag arbetar långsamt, det är sorgbearbetning för mig att sitta med penseln. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli klar med den här.

 

 

 

Jag sa till Mary att jag inte visste hur jag skulle ta mig från soffan till staffliet, hon studsar upp och ställer sig där, säger att jag får en kyss om jag kommer dit. Vips stod jag där med ;)

Videoblogg där jag visar lite av vad jag målat på sista tiden, samt Malin CrazyGirls helgedom. Sisters of Mercy i bakgrunden och en snygg tjej i soffan.

Det var länge sedan jag skrev om min viktminskning, mest för att jag inte riktigt försökt gå ner i vikt aktivt. Det har varit så mycket annat samtidigt. Jag dock det alltid nära i tankarna, när jag går ut med hunden eller går till bussen så försöker jag ta längre och snabbare kliv, jag försöker äta regelbundet men är inte så fixerad vid vikten.

Seroquel är rena giftet om man som jag har lätt för att gå upp i vikt. Jag har varit nere på -20kg från min maxvikt, men gick sedan upp till -11kg. Nu är jag nere på -20kg igen och tänkte ta mig över den magiska spärren där jag inte varit på flera år.

Jag vill inte bli smal. Jag vill må bättre rent fysiskt och orka lika mycket som andra. Jag tror inte att jag skulle vara särskilt snygg om jag inte hade lite att ta i heller. Hur som helst så är jag i en riskzon när det gäller min hälsa och det är det viktigaste. Mitt utseende finner jag oftast acceptans för, eftersom jag inte kan göra så mycket åt det och inte göra något som drastiskt ändrar på det.

Det är synd att jag inte har kvar min tjockis in crime, Malin. Vi brukade peppa varandra eftersom vi båda är tjockisar, hon vet verkligen hur det är att vara kraftigt överviktig. Eller, hon visste... det här med om hon är eller var är svårt att skriva om, för hon jag vill att hon fortfarande ÄR fast hon egentligen VAR. Om ni förstår vad jag menar? Hon är den enda som vet/visste hur mycket jag väger. Jag vågar inte berätta för någon annan.

Det som stör mig mest med att vara överviktig är att alla snygga kläder är för små. Det är så irriterande, jag skulle vilja ha en egen stil men det är så svårt att hitta de där perfekta plaggen när man är så stor som jag är. Jag sitter och dregglar på olika nätaffärer och önskar kläderna större, snarare än att önska mig mindre.

Fil till frukost, en Modifast-shake till middag... Och kaffe. Det går inte, ska det vara så svårt att laga mat? Att äta? Två riktiga mål mat om dagen borde jag ju kunna få till... Vi är ju två om det, men det känns som att jag borde vara ett bättre dragplåster när min sambo har det svårt.

Vi har i alla fall bestämt att det blir fest nästa fredag - Idol-final! Det är på tiden att socialisera sig lite, och vad är inte bättre än att hålla en fest? Jag ska göra white russians, lyxa till det lite. Fast bara om jag ätit mina mål mat på dagen, för annars skulle det säkert bara bli fel med alkohol inblandat.

Jag har börjat beställa hem julklappar, och på måndag ska jag och boendestödet botanisera nere i centrum. Jag vägrar julstress, det ska vara roligt och inte ett stressmoment. Jag ska köpa en vit gran, vi får väl se om katterna låter den stå kvar eller om de kommer riva den gång på gång.

Jag ska ägna mig åt lite diskande nu, såhär på lördagskvällen. Helger betyder nästan ingenting numera, jag längtar till vardagarna för att jag behöver strukturen. Helgen brukar gå åt till att sova igen de timmar man missat under veckan (fast jag vet att förlorade timmar är förlorade för gott, men det känns bra att sova länge).

Nä, på måndag blir det ändring. Jag måste få bukt med sömnen och maten, annars är jag på väg mot botten igen.


Ps. Låst blogg.

Musiknostalgin slår mig. Hanson, Machinae Supremacy, Instant Remedy, Meshuggah, Karmakanic. Bra skit. Jag undrar om jag har bredast musiksmak i Sverige?

Det här med sömnen igen... Igår såg jag till att knocka mig själv. Jag vaknade faktiskt utvilad på morgonsidan, trots att jag vaknade vid fyra tillfällen under natten. Jag får ta mer Theralen antar jag, jag känner mig inte bakis på den idag trots att jag tog den igår efter ett långt uppehåll.

Hur som helst så missade jag min läkartid igår. Jag hade glömt bort den, och jag var hur som helst alldeles för slut för att kunna ta mig dit. Nu har jag en tid på måndag istället. Jag är glad att han tar sig tid, jag misstänker att han tar tid från sin lunch för min skull. Det var inte riktigt mitt fel att jag missade tiden heller, eftersom jag glömt tiden och faktiskt bett I-M att höra av sig om den. Hon ringde mig igår och berättade att jag missat den - tack I-M.

I alla fall. Det som behöver diskuteras är min sömn, för jag vill inte bli tokig igen. Jag vill också diskutera en hög med saker som jag inte riktigt vill lägga ut i min blogg. Jag skriver väldigt personligt, men jag utlämnar inte mig själv. Jag har lärt mig den hårda vägen att det är som att fälla krokben för sig själv.

Idag kommer Marielle förbi, och sedan lär det bli en del Rizzoli & Isles också.

Jag och Mary har en deal, och det är att vi ska gå skilda vägar innan någon av oss kommer till det här läget:

 

 

 

Det här måste ha varit den jobbigaste natten på länge. Jag somnade och vaknade tusen gånger, drömde livligt, kände aldrig att jag riktigt sov. Mary sov minst lika illa, om inte sämre.

Det är mörkret. Det signalerar på eftermiddagen att det är natt, det är svårt för kroppen att veta när man faktiskt ska sova.

Dessutom har djuren varit odrägliga. Det var visserligen mysigt att ha alla i sängen, en riktig kurr-fest, men Mischa och Tala ska absolut ligga på mig och det störde sömnen. Att Puffen börjat skälla mitt i natten hjälpte inte heller.

Jag måste konsultera min läkare om sömnmediciner, för det här går inte. Jag ställde in en träff med Malin Frimodig idag för att jag helt enkelt inte är människa efter nattens vridande och vändande och är inget vidare sällskap.

Nu: Borsta tänderna och ta en cigg.

Jag märker att jag inte hänger med, att jag är seg, att jag inte kopplat och ibland inte heller hör fast jag lyssnar. Medicinerna sätter vadd i öronen, jag skyddas mot röster som andra inte hör men tappar så mycket annat på kuppen.

Jag äter för många mediciner, jag vill sluta med dem, men jag vet att det vore dumdristigt. Jag har gjort det så många gånger förr, för att sedan bli dålig och börja om med samma medicinkarusell. Det går bra ett tag, men sedan blir jag rent utsagt dum. Jag gick från Seroquel till Abilify, vidare till en hypomani och efter det någon form av psykos för att slutligen börja med Seroquel i stor dos igen. Bensodiazepinerna gör mig inte heller till den skarpaste kniven i lådan. Allt det här gör att jag saknar en bit av mig själv, mitt intellekt, min humor... Allt.



Vanmakt!

 

 

And all I ever wanted was for you to know
Everything I'd do,

I'd give my heart and soul
I can hardly breathe

I need to feel you here with me

When you're gone
The pieces of my heart are missing you
And when you're gone
The face I came to know is missing too

And when you're gone
The words I need to hear to always get me through
The day and make it ok

I miss you

 

 

PS. Låsta bloggen uppad.

Somnade sent, vaknade relativt tidigt trots att jag gått upp två gånger inatt och tagit extra sömnmedicin. Sömnen är inte riktigt som den ska just nu, det är det klassiska vintersyndromet - man är supertrött från eftermiddag till kväll för att det är så mörkt, sedan när man gå i säng så säger det bara DING och så är man väldigt vaken. Min kropp vet inte riktigt när det är dags att sova.

Det har varit en mysig morgon. Jag vaknade med Mary, vi gjorde kaffe och tog fram lussebullarna och mitt adventsljus. Jag har laddat ner Tomtar på loftet, det blir min julkalender. Vi har inte pyntat eller så, men vi funderar på att köpa en vit julgran (som katterna säkert kan ha jätteskoj med).

Peppar mig själv med Alice in Videoland och funderar på hur jag ska styra upp dagen. Idag kommer städnazisterna (boendestödet) vid 14, och vi har tvättid kl 13. Först och främst ska jag plocka och dammsuga, ett rum i taget. BUSY HANDS ARE HAPPY HANDS, right? Jag mår så mycket bättre när det är städat och jag kan tända rökelser, ljus och bara luta mig tillbaka.

Jag har börjat måla lite smått. Det blir inte som jag vill ha det bara... Och jag måste köpa färg. Och penslar. Jag vill verkligen komma igång igen, förverkliga visioner.

Wilma sitter och petar på mig, säger att jag ska se henne, men nu måste Puffen faktiskt få gå ut.