Mischa har inte kräkts idag, men i torsdags och igår fick jag torka många spyor och även diarré. Marielle kräktes visst innan hon la sig igår, Olivia som var här igår kräktes på morgonsidan och Mary har kräkts hela halva dagen. När en slutar börjar en annan.

EN EMETOFOBS MARDRÖM. Jag vet inte om Mary är magsjuk eller om det är baksmällan from hell, men om hon är sjuk så är jag - ursäkta svengelskan - FUCKED.

Fast kan jag ha mer ångest än jag redan har? Mischa har inte kräkts idag, jag ger honom blötmaten tillsammans med vatten genom att spruta det i munnen på honom varannan timme. Jag kan inte göra mer än så. Jag håller ett vakande öga på honom och känner att jag inte orkar mer sjukdom, han måste bara bli frisk, det finns inget annat alternativ!

WOW, nu måste jag minska tidsfönstret. Tuggar på läppen och undrar hur jag ska klara av att vara mamma i framtiden. Okej, vi är inte riktigt där, jag behöver inte ta på mig den extra oron.

Som tur är så har Mary inte kräkts upp sin humor, vi har kunnat skratta en del också. Det behövs när det är så svårt.

Jag har plockat och diskat en del, vill att allt som någon rört ska vara rent, jag ska städa toaletten och fan att jag inte snott ett munskydd från sjukhuset, jag vet inte vad jag ska lägga mattan och överkastet som blev nedspytt av Mischa och soffan går inte att rädda helt och hållet men vi har gjort vad vi kunnat.

Jag vill bara sova och drömma om att Mischa aldrig blev sjuk. Det har slitit ut mig totalt, rivit ut mitt hjärta och stampat på det.

Och så den jävla emetofobin.

INGET MER KRÄKANDE NU, TACK!