"Kärlekens smärta"

 

 

Idag hade jag bildterapi. Den här gången skulle jag måla min familj och min relation till dem, och den blev så mycket mer än vad jag tänkt. När jag satte penseln mot papperet visste jag inte vad jag målade, och när den var klar så fanns det så många känslor och så många olika meningar. Det var intressant men också överväldigande att diskutera den senare.

 

Vi är ju väldigt släktkära, både på mammas och pappas sida. Det är kanske först nu som jag kan se två eller fler sidor i familjelivet. Mitt svartvita tänkande är mer nyanserat och rättvist, kan jag tycka. Framför allt är jag rättvis mot mig själv och förstår att allt inte handlar om mig och att allt inte beror på mig.

 

Jag och Mary har peppat inför morgondagens utgång genom att spela SingStar. Hon spöar mig för det mesta, blä! Två vädurar, lika inställda på att vinna. Jag försökte fuska genom att putta på Mary när hon sjöng men inte ens det hjälpte. BOOO!

 

 

 

Spänningarna i min kropp ger sig inte. Det känns som att någon knutit ihop mina axlar med mina öron, klassiskt stressymptom.

Ibland hatar jag mina katter. De kan ligga och må så jävla bra, Mischa hånflinar åt mig i sömnen, om han inte gäspar och sträcker på sig. Och hunden är inte bättre, Puffen jagar brevbäraren i sömnen där han ligger helt utslagen på golvet.

Jag antar att Mary hatar mig en smula också när hon stiger upp för att gå till jobbet på morgonen. Jag sover tungt på neuroleptika.

Imorgon är det Club Greyscale och förfest hemma hos mig. Det kommer bli hur kul som helst! Jag ska försöka städa undan idag, döda den sista disken och dammsuga soffan. Wish me luck!

FY FAN VAD VI ÄR BRA!

 

 

Idag är det ett halvår sedan jag skadade mig sist.

Jag har på sätt och vis bävat inför den här dagen. Det känns så definitivt, det känns verkligen som att mitt liv med självskadorna är över. Missförstå mig rätt, jag är så glad över att mina ärr bleknar för var dag som går och jag är stolt över att jag klarat mig såhär långt, men förut så försvarade jag mitt självskadebeteende som om det vore mitt barn.

Varför? Jo, för att det hjälpte mig igenom svåra stunder. Utifrån ser självskadebeteende ut som ett problem, men för mig så var det en lösning. Jag skulle aldrig skada mig själv om det inte vore för att det är det bästa sättet för mig att hantera ångest.

När jag slog i botten för sex månader sedan och bestämde mig för att sluta skada mig så var jag otroligt rädd. Hur skulle jag nu hantera min ångest och mitt humör? Det har varit jobbigt, men samtidigt skönt att inte längre vara bunden av att behöva skada mig själv. Jag står kluven inför mitt självskadebeteende. Det har varit en tröst och hjälp, men också stjälpt.

När jag kom hem från psyket för ungefär fem månader sedan så bestämde jag mig för att göra det svårt för mitt självskademonster att vinna. Jag kastade alla rakblad för att jag skulle hinna tänka två gånger innan jag hittat något annat att skada mig med. Sedan berättade jag för alla att jag bestämt mig för att sluta med självskadorna för att få en hållhake på mig själv - oj vad jag skulle få skämmas om jag började skada mig igen efter att jag klargjort att jag inte ska pyssla med sådant mer.

Det mest avgörande till att jag lyckats hittills är Mary samt att jag fortfarande är skrämd efter min senaste självskada. Det fick mig att inse hur allvarligt läget var. Jag kan inte heller ha ett förhållande så länge jag sitter och kramar mina rakblad, det skulle inte fungera.

Ett trick som jag nämnde ovan var att göra mig av med skiten. Förut hade jag alltid kvar något rakblad "ifall att", men eftersom jag nu lagt av med det så slängde jag allt utom rakhyveln i duschen. När jag haft självskadeimpulser som jag inte har kunnat hantera så har jag faktiskt lyft luren och ringt mina terapeuter eller någon annan för att rida ut impulsen.

För att vara ärlig så saknar jag det fortfarande. Det var mitt sätt att kontrollera mina känslor och reglera min ångest. Det har varit en stor hjälp. Nu har jag fått söka nya vägar för att klara mig och allt känns så väldigt nytt. Varje dag är en seger, och ett halvår...

Det är helt otroligt.

Jesus Christ Superstar har spelats nästan varje dag här hemma. Vi diskuterar huruvida Judas kom till himlen eller ej. Han var bara en bricka i spelet, utan honom hade Jesus inte dött för våra synder.

Jag fick höra att trots allt jag gått igenom och vem jag är nu fortfarande har en tro på Gud. Jag sa att det ör skillnad på tro och religion, och jag är hemskt intresserad av religion i allmänhet. Så långt som när det kommer till tro så tror jag inte på en Gud, inte en treenighet utan en kraft. Jag är sådär tråkig som Magnus Betnér säger, här i Sverige tror vi inte på Gud utan vi tror på "något". Jag tror på energier och själar, och mer behöver jag inte berätta. Sådant är väldigt privat för mig.

Jag tycker att det är svårt att koppla ihop tro med religion. Alla religiösa krig här i världen har ingenting med tron att göra egentligen. Jag såg på ett avsnitt om 60-talets familjen Kennedy igår och då skulle en svart man bli den första svarta att gå på college (om jag minns rätt) men en gudfruktig mobb ville stoppa honom. Att först be Gud välsigna alla och sedan slåss för att en svart man inte ska få gå i skolan är totala motsatser.

Jesus kanske inte funnits, och om han en gång fanns så verkade han åtminstone vara en väldigt klok kille. Jag förstår inte hur Kristdemokraterna kan tro att deras politik är rätt - om Jesus fick rösta skulle han säkerligen vara kommunist.

En ganska bra fråga att ställa sig är, what would Jesus do? Som sagt, figuren Jesus enligt den kristna tron var ju faktiskt väldigt snäll och rättvis.

Hur som helst. Idag har jag lyssnat igenom fler skivor, legat på soffan och tagit det lugnt. Jag behöver lugnet, jag saknar att ha tråkigt. Jag tror tamejfan att jag sovit kring 12 timmar per natt här i föräldrahemmet, och även sovit någon stund på dagen. Ja, det är ett bevis på hur trött jag är.

Jag känner dock att jag är påväg tillbaka. Redo att ta itu med allt igen. Det första jag måste göra imorgon när jag kommer hem är att betala räkningar.

Det värsta med att ha besök av min bror är att han alltid åker hem. Det är otroligt jobbigt. Jag har inte vågat resa ner och hälsa på honom än. Därför passar jag på att träffa honom så mycket som möjligt när han är hemma.

Jag drar efter andan, andas in och andas ut. Mer orkar jag inte tänka på just nu.


Saknar dig, Mary

Påskfärger! En gammal bild, men såhär ser mitt smink ut idag.

 

 

Jag är hemma i Nordmaling och när jag la huvudet på kudden igår på den ganska så obekväma bäddsoffan så somnade jag fort och sov tungt. Jag håller på att gå in i helg-mode, kanske är det någonting med luften, någonting med att plockas upp från stan och hamna i hem-hemmet. Mary och Puffen är med och det går faktiskt bra för katten Svante, även om han blev väldigt förskräckt igår. Samtidigt såg han lite irriterad ut över att Puffen inte ägnade honom ens en blick.

 

Ikväll kommer lite släkt och så antar jag att jag ska se Die Hard 4 en chans lite senare. Jag är hemskt trött, fast på ett bra sätt. Även om mamma är som ett yrväder så kan jag ta det ganska lugnt. Jag ska bara äta choklad och lyssna på Jesus Christ Superstar och sova.

 

Glad påsk, vänner!

 

 

Det luktar kaffe, lägenheten är hyfsat ren och städad och jag har hämtat ut medicinen mot öronskabb som mina katter dragit på sig. Sådana här gånger känns det som att saker kommer att lösa sig.

Nu sjunker jag in i lugnet med lite mindless TV; Jerry Springer. Som en riktig housewife tänkte jag ha middagen klar vid 19.

Jag tänker fråga mina terpeuter om det kanske är dags att avskriva borderline-diagnosen. Jag har problem och symptom, men inte på långa vägar så stora symptom som för bara några år sedan. Mina föräldrar och jag fick en aha-känsla när jag fick min borderlinediagnos 2006, det förklarade så mycket... men nu är jag så annorlunda. Jag har lärt mig av mina framsteg och mina misstag, min impulsivitet känns mer kopplat till mina hypomanier och jag vill helst säga att jag är spontan och inte impulsiv. Impulsiv har en så negativ klang.

Jag har sett det hända, sett människor tillfriskna. Jag trodde, precis som alla andra med borderline, att jag är ett hopplöst fall. "Det blir bättre med åldern" säger läkarna, man måste bara hålla sig vid liv tills dess (vilket läkare verkar ha svårt att förstå). Nu så vågar jag tro att jag kan bli en av de som tillfrisknar från BPS. Och gudarna ska veta att jag kämpar för att få må bra.

Dåligt ljus, men detta är dagens alster.

 

 

Idag hade jag bildterapi med Marika, vi fortsatte på min saga där jag är en superhjälte med gadgets och allt. Som alla superhjältar, så får man gåvor inför sin quest. Ovan är Mary Jane Angel där hjärtan strömmar mellan oss. Hon ger mig extraliv, fyller mina hjärtan som i Zelda.

 

 

Every night I empty my heart, but by morning it’s full again...

Jag vill skrika, jag vill slå mig fri, jag vill ta reda på vem jag är omedicinerad men såklart förstår jag att det inte går att göra just nu.

Läkaren jag träffade idag verkade snäll, jag tyckte faktiskt om honom. I-M var med och hade förmodligen värmt upp honom innan jag kom dit, uppdaterat honom om mitt mående. Han gick på lite för hårt i början bara, lämnade mig lätt mållös. Vad som står i min journal stämmer inte med min uppfattning. Hur som helst...

Det blev en kompromiss. Jag känner mig olycklig över att läkaren tycker att Seroquel är den enda lösningen (om jag inte vill ta Zyprexa, Haldol, Cisordinol osv - vilket jag inte ville), men jag gick med på att äta 900mg Seroquel Depot. Han hade en poäng i att det inte var länge sedan jag mådde sämre. Det känns som en evighet sedan jag styckade min trasiga stereo, men det är bara ett par månader sedan.

Den sänkning av medicinen som jag gjort på egen hand har gjort att jag har mer tillgång till mina känslor, framför allt har jag hittat ett skratt som känns... frigjort, annorlunda.

Jag fick applåder för att jag själv söket hjälp när det krisat, att jag mognat och de sa att man nu skulle kunna göra planerade inläggningar i framtiden när/om jag kommer justera mediciner nu när jag är medgörlig.

Vintern är avklarad. Jag kan knappt förstå det själv. Saker har gått oväntat bra. Allt är nytt och annorlunda och läskigt men skönt. Trots frustrationen angående medicinering och lite galenskap här och var...

Jag har exploderat i skrift, skrivit och deletat, skrivit, deletat. Jag är verkligen full av skit.

En solbild trots att det är grått ute idag.

 

 

Jag tänkte citera Charlie Sheen, that looney bastard: “If you borrowed my brain for five seconds, you’d be like, ‘Dude! Can’t handle it, unplug this bastard!’ "It fires in a way that’s maybe not from, uh… this terrestrial realm.”

Igår svängde jag totalt och skrattade hela kvällen, sedan när jag skulle sova så låg jag där och började skriva böcker i mitt huvud, tänka på vad jag skulle göra idag, funderade på att gå upp för att sätta igång datorn och skriva men istället så resonerade jag med mig själv om hur dåligt jag mår om jag inte sover som jag ska och att jag skulle avsluta dagen nu. Impuls efter impuls, resonemang och förnuft. Det var krig i hjärnan och jag låg på spänn.

Jag har en playlist som jag brukar spela varje kväll, blandade låtar som är lugna och trevliga. Förut när jag hörde viskningar så såg jag till att dränka dem i musiken, men nu när jag är "röstfri" så har jag det bara som avslappning. Igår var det som att jag snedtände på musiken, jag låg istället och lyssnade aktivt och tänkte, låt efter låt, "jag ÄLSKAR den här låten!"

Men jag somnade, inte alltför sent. När jag väl somnat så sover jag oftast som klubbad på grund av medicineringen. Igår gick jag ner i dos på Seroquelen till 1000mg, 600mg depot och 400mg vanliga. Det är kanske därför jag liksom börjat känna lite mer igen... känner lite mer glädje, har närmare till tårarna än förr. Det är skönt. Jag tror inte att jag behöver en så hög dos som jag haft.

I morgon ska jag träffa en läkare och diskutera medicinering. Jag vill absolut inte gå upp mer i vikt och jag vill inte vara trött alltjämt. Det måste finnas något alternativ!

Jag har inte hämtat min plånbok än och det är nog lika bra, annars skulle jag säkert åka ner på stan och shoppa för mycket.

Blablablabla, ord och meningar och ångestriden glädje. Jätteskumt.

 

 

Jag är trött. Newsflash!

 

Idag kom mitt boendestöd och jag hade inte mer enerergi än att fylla på dosetten och dammsuga. Allt känns så långdraget.

 

Jag önskar att jag kunde läsa fortare än vad jag gör. Jag orkar inte riktigt måla längre, inte heller skriva, men böckerna släpper jag aldrig och det spelar ingen roll hur trögt det går. Jag tvingar mig själv att läsa och att skriva någon anteckning per dag.

 

Fast idag har jag ändå lyckats ta mig en bit framåt gällande alla måsten! Jag har hittat min plånbok som varit på vift och jag har beställt hem papper som ska bifogas till försäkringskassan. Jag antar att jag får vara nöjd med det. Ibland måste man sänka ribban.

 

Nu ska jag läsa lite mer i Kokain. Äntligen har jag tagit mig ur Colombias djungler och deras gerillakrig, det är inte direkt lätt att läsa om den sörjan. Boken är en present jag fått av Mary, precis vad jag önskade mig!

 

 

 

 

 

Oftare och oftare får jag den där förlamande ångesten. Jag hatar den, för det är som en vaken sömnparalys. Jag sitter eller ligger i soffan och nästan krampar i ångest. Jag håller ut, biter ihop. Förr eller senare drar jag mig upp, sminkar mig, fixar håret, tar av mig nattlinnet och sätter på mig fina kläder och försöker le tappert.

 

Det är himmel eller helvete. Jag gillar inte läget. Ljusgrått vad väldigt bra, jag saknar det. Allt är så nytt för mig, så det är inte konstigt att jag tappar kontrollen på mina känslor när jag möter en ny dag varje morgon där allt är förändrat. Jag är först och främst hemma i en alldeles egen lägenhet, jag har katter, jag är inte på sjukhuset eller något behandlingscenter, jag har tvingat mig själv att stå på egna ben och jag är förälskad i henne och förbittrad över min problematik. Inget är som det var förut, livet är definitivt bättre men det är ändå stora förändringar som jag måste förhålla till mig. Saker förändras, jag hänger inte med. Nödstopp?

 

I helgen har jag inte gjort någonting. Jag tryckte på den där nödstopp-knappen. På helgen går det ändå inte att göra något, jag kan inte fixa kopior på papper jag behöver skicka in till FK, ingenting är öppet, jag är trött och sover istället. Inatt sov vi 12 timmar! Helt sinnessjukt! Sedan sov jag en timme på soffan.

 

Söndagsångest, men det är okej. Det går. Jag är inte paralyserad idag. Det är helt okej.

 

Nästa vecka har jag en läkartid. Tydligen får man en sådan automagiskt när man börjar sänka sina mediciner på egen hand, utan en läkares översikt. Jag måste ut till centret. Jag hoppas på att det finns någon annan medicin för mig, istället för Seroquelen. Den har hjälpt rätt bra, men den har biverkningar som jag tvingas stå ut med och jag äter hästdoser - det kan inte vara nyttigt.

 

 

PS. Låsta bloggen uppdaterad.

 

 

Vem kunde tro, att JAG och får vara med HENNE i vårsolen, vara ett förälskat par på våren, ett sånt där äckligt och drygt par som går hand i hand genom stan. Tänk att JAG är på andra sidan nu och lapar sol och stjäl kyssar.

 

 

Jag har varit... upplevelsefri, röstfri, ganska länge nu. Jag är arg på psykiatrin och på mitt eget huvud. För att inte tala om min kropp, men det är sekundärt. Huvudet måste ju finnas på plats.

Nästa vecka har jag en läkartid, eftersom jag blivit så less på min medicinering. Jag har börjat sänkt Seroquelen på egen hand, och jag ska träffa en läkare nästa vecka för att diskutera mina alternativ.

Det hela handlar nog om att jag känner mig övermedicinerad på grund av en diagnos byggd på vad psykiatrin ser som symptom, utan att få göra någon utredning. Jag respekterar min numera sjukskrivna läkare men jag...

... antar att jag inte vill vara sjuk, sjukskriven och medicinerad. Anar jag en viss bitterhet? JAJJEMEN.

Det är bara så svårt att acceptera. Jag förstår att jag inte kan sitta och tjura som ett litet barn, för att gå vidare måste jag bara acceptera situationen, men jag skulle i alla fall vilja ha mer klarhet kring min diagnos. En klarhet som inte går att googla fram, en klarhet som handlar om mig och som jag kan förstå mig på. Hur ska jag bli bättre när jag inte har en klarhet om vad som är problemet och vad som är lösningen?

Känner mig vilsen.

Vill passa på att tacka för alla kommentarer och diskussionen i mitt senaste inlägg om mitt självskadebeteende och vården. Det är intressant att läsa era åsikter, erfarenheter och resonemang. Skönt att få respons när jag faktiskt skriver om något så väldigt personligt. Tack!

Igår var vi på Moa-terapi hos Marys bror, och jag kan väl sammanfatta det med något som Mary brukar säga; Hon charmar brallorna av vem som helst. Jag gillar inte barn, men jag älskar Moa!

 

 

 

När jag fick diagnoserna GAD, senare borderline och slutligen bipolär II så kände jag direkt att "aha, nu förstår jag". Jag förstod varför jag var som jag var, jag kunde applicera diagnoserna på mig själv och känna att de stämde översens med mina symptom.

Därför hade jag en flik under headern som hetter "Diagnoser", där jag beskrev dem utifrån mitt perspektiv.

Nu har jag tagit bort den delen. Det finns fortfarande en kategori angående mina diagnoser, men min nuvarande diagnos, bipolärt schizoaffektivt syndrom, är svårare för mig att förstå och därför varken kan eller vill jag skriva en text om det. Jag har läst på wikipedia (eftersom det knappt finns någon annan information om sjukdomen), men det är svårt för mig att applicera den informationen på mitt liv. Jag har helt enkelt inte koll på om diagnosen verkligen stämmer och vad som är mina symptom. Det är en tung diagnos och jag känner mig inte lättad utan bara förvirrad.

Så tills vidare har jag inget att säga.

There's more to me than you think.

I mina papper har det länge stått borderline personlighetsstörning. Det är en intensiv sjukdom som ofta blir bättre med åren, men de år då störningen är som svårast gör att livet verkar så långt och tufft. Jag har inte träffat en enda borderline-person som tror att de någonsin kommer att tillfriskna, ändå säger statistiken att 75% av de drabbade tillfriskar fullständigt, medan resten kan tillfriskna till viss del och en liten del tillfrisknar inte.

Jag är känd inom psykiatrin som självskadare, och självskadebeteendet ingår i diagnoskriterierna för borderline. Ibland har jag hamnat på slutenvården för att jag skadat mig, eller för att jag uttryckt att jag inte kommer klara mig hemma utan att skada mig. När jag sökt hjälp har vården velat se till mina sår, men liksom missat det faktum att jag skadat mig för att jag mått dåligt. Ibland har jag lust att fråga om de ska ta fram en tumstock för att mäta hur jag mår genom mina sår.

Man kan absolut inte mäta mående i sår. Sedan ett par år tillbaka har jag helt enkelt vägrat akutpsyk att se mina ärr eller eventuella sår eftersom det inte är det som det handlar om. Det är ungefär som när en kille pratar med en kvinnas bröst istället för att se henne i ansiktet. Jag får nästan peka på mig själv och säga att JAG har ångest och att de borde fråga MIG om hur JAG mår och inte om skadorna. Självklart måste de ta hand om eventuella skador, men ifall man skadat sig verkar vara en väldigt viktig del för vilken vård man kommer få på akutpsykiatrin och även inom slutenvården. Tyvärr handlar det mer om bestraffningar och att till exempel ta saker ifrån en människa ifall man skadat sig. Det har aldrig funkat på mig.

Det finns ett tillfälle som dyker upp när jag funderar på vilka bemötanden jag fått. Jag minns att jag var på slutenvården och satt i korridoren. Min ångest var svår och jag bad om hjälp. Jag fick en tablett, men ingen tog sig tid att prata med mig.

Jag skadade mig för att lätta ångesten.

- Lilla gumman, åh, lilla vännen, babblar två skötare och jag får gå in till omläggningsrummet. Det behöver sys. Allt jag undrar är varför de inte kunde "lilla-gumma"-mig innan? Kunde de inte pratat med mig när de visste att jag mådde dåligt? Jag visste inte hur jag skulle ta kontakt, det sitter djupt inne att be om hjälp och när jag väl gör det så får jag ingen. Därför gör jag mig själv en björntjänst och gör illa mig.

Kirurgjouren kommer och bestämmer att det behöver sys. De kommer upp och lämnar mig med kliande stygn. De säger sällan någonting och det tycker jag om. Inga värderingar, inga frågor om varför utan vill bara veta vilket verktyg jag använt mig av. De är som blanka ansikten som bara komma och sätter ihop huden igen. Det enda jag brukar säga till dem, utöver att svara på deras enkla frågor om med vad och hur länge sedan jag gjorde det, är att jag vill ha så få stygn som möjligt, att de tejpar det som går. Jag hatar stygn, jag hatar lokalbedövning nästan lika mycket som jag hatar att sys utan.

Ibland har jag blivit ledd till akuten. Där är det en annan femma, eftersom jag verkligen känner att jag tar upp tid när de kan hjälpa människor som är sjuka "på riktigt".  Numera ber jag automatiskt om ursäkt när jag kommer dit, fast jag inte borde behöva göra det. Såklart prioriteras jag inte före en bilolycka till exempel, men även om skadan är självförvållad så kommer det från ett mående som jag inte har kontroll över, en sjukdom, en störning.

Jag har blivit utskälld förut. Det hela är lite luddigt eftersom jag hade tagit min nattmedicin, men jag minns att de var sarkastiska och skällde ut mig.

Då började jag gråta.

Och då började de be om ursäkt.

Det betedde sig som svart och sedan vitt. Jag blev sydd och de var snälla. Jag vet varför de skällde på mig - de hade träffat mig förut när jag kom in efter en liten överdos, och då var jag en besvärlig patient som inte kunde lämnas själv. Jag har inga klara minnen, men de behandlade mig hårdhänt för någonting som jag gjort men faktiskt inte minns.

Jag antar att vissa människor har svårt att förstå att man inte skär sig för att det är roligt, eller för att man har tråkigt. Vid ett annat tillfälle på akuten satt jag och bad om ursäkt om och om igen till personen som suturerade mig, men han stoppade mig och sa att han visste att jag mådde dåligt precis som vilken annan person kan göra, och att han förstod att jag inte direkt haft roligt vid tillfället då jag skadat mig.

Att bemöta en person med självskadebeteende är svårt, men jag vet hur jag själv vill bli bemött. Exempelvis så blev mitt självskadar-jag blir nöjd när en personal frågade om jag använt en motorsåg, den ena delen av mig log för att jag gjort någonting rätt för en gångs skull medan mitt vanliga jag tyckte att det var en otroligt opassande kommentar. Såren ska man ta hand om, men inte värdera det på det sättet. Jag har sett reaktioner hos människor, men bett dem att inte flämta till eller på något vis visa att det tycker att det är brutalt. Det matar bara mitt självskadar-jag.

Ärr väcker alltid uppmärksamhet, på ett eller annat sätt. Det blir ett första intryck som kanske både väcker ilska eller medlidande hos andra. Själv vill jag ha varken eller, jag har träffat människor som gett mig deras mailadresser för att de vill hjälpa mig, och jag har träffat människor som varit ohövliga på grund av att jag är "en såndär".

För vissa verkar det underligt nog vara en sorts status, andra tror att eftersom man har ett självskadebeteende gemensamt också kan bli vänner. Problemet är att man inte nödvändigtvis måste vara särskilt lika eller dela intressen enbart för att man har självskadebeteende och kontakt med psykiatrin gemensamt.

På fester brukar dessa människor dyka upp, ofta unga tjejer som bekänner sitt självskadebeteende för mig. Efter man diskuterat det finns det emellertid sällan någonting mer att prata om som man har gemensamt. Det är trist att de mår dåligt, men samtidigt kommer man inte så långt i en sådan diskussion.

Jag är ganska säker på att många också håller sig undan från mig på grund av mina ärr. Det är många som tycker att man är uppmärksamhetssökande och skällsorden haglar. Man är en poser, man är emo, man kan ta sitt sorgliga liv och dra åt helvete. Jag är så mycket mer än mina ärr och därför tycker jag att det är trist att man kanske missar någon skön person enbart på grund av det.

Mina släktingar är medvetna om mitt självskadebeteende, men de pratar sällan med mig om det.. Min närmsta familj har sett ärren och såren och är (tyvärr kan man tycka) vana. Vi pratar öppet om mina problem och om självskadandet tack vare många (jobbiga) familjesamtal. De ser mig som jag är, men som pappa sa; Om man tittar på dina armar så förstår man ju att du mått dåligt och att det inte är en lek. Ja, visst är det så, men sådana gånger väljer jag att säga att jag vill se framåt, och inte fastna i minnena som ärren bär med sig.

Man måste ju faktiskt få skratta åt eländet också, som när mamma sa; Sara, du fryser ju. Dina ärr är alldeles lila!

I skrivande stund har jag varit skadefri i över 5 månader. Det är ett medvetet val, men det är inte lätt. I nästa del ska jag försöka förklara hur det är att återhämta sig från ett 7 år långt självskadebeteende utan några garantier för att jag ska ha skadat mig själv för sista gången.

Maj 2010, under återhämtning från slutenvård.

 

 

 

 

 

Jag kan inte sluta störa mig på biverkningar av medicinerna. Jag kan inte sluta fundera på vem jag vore utan dem. Jag står tvekande framför dosetten varje kväll. Ska jag ta en tablett mindre? Bara för att se om min hjärna blir lite kvickare? Å andra sidan brukar jag alltid hamna i slutenvård när jag slutar med mediciner på egen hand.

 

Jag har pratat mycket om detta med andra, och visst så är verkningarna av substanserna viktiga och biverkningarna kanske man får stå ut med för att få vara frisk, men jag känner mig som en grönsak. Jag KAN inte komma upp på morgonen, inte särskilt tidigt i alla fall. Det GÅR inte, jag har prövat och testat och det är alltid samma sak. Jag är knappt medveten, jag behöver mina timmar. Jag lägger mig inte så sent, jag har bara ett enormt sömnbehov. Att ha möten och boendestöd på förmiddagen fungerar icket, trots att jag faktiskt försöker.

 

Om jag kunde sänka Seroquelen... Jag äter hästdoser.

 

Idag är en sämmerdag, som det så fint kan kallas. Jag vaknade och mådde dåligt. Jag steg upp och tiden gick, mitt boendestöd kom hit och vi har städat lite. Jag fick använda all energi för att städa toaletten, och det är inte ens rent, bara lite mindre stökigt.

 

Jag antar att jag måste acceptera och respektera mina begränsningar - men jag VILL INTE HA några begränsningar! I alla fall inte de som jag fått som bonus. Det spelar ingen roll att jag inte vill vara sjuk eller att jag inte vill vara fnoskig och knäpp, det spelar ingen roll alls att jag inte vill äta mediciner. Ändå kan jag inte acceptera det. Det känns orättvist.

En av mina terapeuter visade mig det här för ganska länge sedan, nu har jag återupptäckt den och jag kan inte sluta skratta! Jag tänker på den hela tiden och börjar spontanskratta lite nu och då! DET LUKTAR BAJS!

 

 

... Ska också plocka ut lite favoriter ur boken "Don't smell the balloons" senare, haha.

 

Jag har mens, därför pendlar jag mellan ångestgropen och skrattattacker. Skönt att få min extrema ryggvärk förklarade. Skönt att känna att kroppen fungerar också, även om jag ibland blir en riktig bitch.

 

Thank God for chocolate!

 

 

 

 

Presentbordet.

 

 

Gårdagen är en dag som jag aldrig glömmer, den finns inga ord. 3 år, Johanna.

 

Men förutom det, så var igår en synnerligen bra dag. Efter en film så gick vi i säng som vanligt, men jag tänkte vara slug och låtsas sova tills Mary somnat för att gå upp och förbereda hennes födelsedag. Plötsligt vaknade jag vid tre-tiden utan att haft minnet att jag somnat. Jag hade ren tur som vaknade av mig själv.

 

Jag gick upp och ställde fram presenterna vid blommorna på bordet och blåste serpentiner i lägenheten, sedan la jag mig och sov igen. Hon fyller ju TRETTIO ÅR! Det gör henne till tant och det gör mig till lammkött, typ. Äh :)

 

Idag har vi bara myst, och nu ska jag sluta skriva för att fortsätta mysandet.

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag stigit upp fast jag inte orkat, åkt buss fast jag varit illamående, varit på stan fast jag inte orkat, träffad Mary en kort stund som liksom gör allting värt, åkt till Å-centrum illamående, gått på coop fast jag inte orkade och stapplat hem bara för att jag måste.

 

Det har emellertid varit med glädje som jag gjort detta, även om jag känt mig trött och så vidare. Det har ett syfte, för imorgon fyller min älskling 30 år! Hurra hurra hurra hurra!

 

Jag önskar bara att min rygg slutade krångla, min hjärna slutade skicka ångestkänslor till mage och bröstkorg och att jag hittade någon sorts ork för att göra alla måsten här hemma.

 

Jag vågar inte se bakåt. Jag gjorde det igår och blev rädd, och i natt har jag drömt mardrömmar. Det var rent vidrigt. Det förflutna är helt vidrigt, och jag är ensam om att känna till det. Det är nog kanske det som är värst, att vara ensam om det. Hur skulle jag kunna förklara? Allt jag hoppas är att de inte kommer ikapp mig igen.