Spänningarna i min kropp ger sig inte. Det känns som att någon knutit ihop mina axlar med mina öron, klassiskt stressymptom.

Ibland hatar jag mina katter. De kan ligga och må så jävla bra, Mischa hånflinar åt mig i sömnen, om han inte gäspar och sträcker på sig. Och hunden är inte bättre, Puffen jagar brevbäraren i sömnen där han ligger helt utslagen på golvet.

Jag antar att Mary hatar mig en smula också när hon stiger upp för att gå till jobbet på morgonen. Jag sover tungt på neuroleptika.

Imorgon är det Club Greyscale och förfest hemma hos mig. Det kommer bli hur kul som helst! Jag ska försöka städa undan idag, döda den sista disken och dammsuga soffan. Wish me luck!