Can't read my pokerface.
Oftare och oftare får jag den där förlamande ångesten. Jag hatar den, för det är som en vaken sömnparalys. Jag sitter eller ligger i soffan och nästan krampar i ångest. Jag håller ut, biter ihop. Förr eller senare drar jag mig upp, sminkar mig, fixar håret, tar av mig nattlinnet och sätter på mig fina kläder och försöker le tappert.
Det är himmel eller helvete. Jag gillar inte läget. Ljusgrått vad väldigt bra, jag saknar det. Allt är så nytt för mig, så det är inte konstigt att jag tappar kontrollen på mina känslor när jag möter en ny dag varje morgon där allt är förändrat. Jag är först och främst hemma i en alldeles egen lägenhet, jag har katter, jag är inte på sjukhuset eller något behandlingscenter, jag har tvingat mig själv att stå på egna ben och jag är förälskad i henne och förbittrad över min problematik. Inget är som det var förut, livet är definitivt bättre men det är ändå stora förändringar som jag måste förhålla till mig. Saker förändras, jag hänger inte med. Nödstopp?
I helgen har jag inte gjort någonting. Jag tryckte på den där nödstopp-knappen. På helgen går det ändå inte att göra något, jag kan inte fixa kopior på papper jag behöver skicka in till FK, ingenting är öppet, jag är trött och sover istället. Inatt sov vi 12 timmar! Helt sinnessjukt! Sedan sov jag en timme på soffan.
Söndagsångest, men det är okej. Det går. Jag är inte paralyserad idag. Det är helt okej.
Nästa vecka har jag en läkartid. Tydligen får man en sådan automagiskt när man börjar sänka sina mediciner på egen hand, utan en läkares översikt. Jag måste ut till centret. Jag hoppas på att det finns någon annan medicin för mig, istället för Seroquelen. Den har hjälpt rätt bra, men den har biverkningar som jag tvingas stå ut med och jag äter hästdoser - det kan inte vara nyttigt.
PS. Låsta bloggen uppdaterad.
Vad har du seroquel mot? Jag hade den tidigare pga psykosartade symptom och humörsvängningar. Jag behövde dock inte Seroquel mot de först nämnda problemen senare, då jag gradvis blev bättre och nu helt slipper det gränspsykotiska. Jag har avslutat min behandling för att ha gått över på Lamictal som ju är stämningsstabiliserande.
Vilken dos är du uppe i? Om du vill delge. Jag var uppe i 600, och var varken direkt glad eller ledsen. Andra kan återge hur jag var men jag tycker att jag har betett mig likadant som jag gör nu. Men det är natt och dag. Jag behövde Seroquel, och det gick snabbt att sätta in men fan vad tid det tog att få den sänkt! Jag sade ifrån tillsist då jag kände att jag inte pallade att gå runt och vara medicinerad med så många olika mediciner som jag hade ett tag. Jag vet inte vad Lamictal har för effekt på mig riktigt, då den sattes in parallellt med avtrappning av Seroquel. Jag upplever mig inte som att jag har bipolära drag. Nåja.
Det vore så intressant att se vem man är utan alla mediciner, och hur tillvaron upplevs. Take care, Saari!
Här har jag gått runt och letat efter någon som kan skriva bra och någon som jag kan identifiera mig med - och så hittar jag det! Gud vilken människa du är kvinna. Som min mamma säger, just keep on walking.
Fasen vad bra du är på att skriva. Snyggt hår, både färgen och frisyren.
