FY FAN VAD VI ÄR BRA!

Idag är det ett halvår sedan jag skadade mig sist.

Jag har på sätt och vis bävat inför den här dagen. Det känns så definitivt, det känns verkligen som att mitt liv med självskadorna är över. Missförstå mig rätt, jag är så glad över att mina ärr bleknar för var dag som går och jag är stolt över att jag klarat mig såhär långt, men förut så försvarade jag mitt självskadebeteende som om det vore mitt barn.

Varför? Jo, för att det hjälpte mig igenom svåra stunder. Utifrån ser självskadebeteende ut som ett problem, men för mig så var det en lösning. Jag skulle aldrig skada mig själv om det inte vore för att det är det bästa sättet för mig att hantera ångest.

När jag slog i botten för sex månader sedan och bestämde mig för att sluta skada mig så var jag otroligt rädd. Hur skulle jag nu hantera min ångest och mitt humör? Det har varit jobbigt, men samtidigt skönt att inte längre vara bunden av att behöva skada mig själv. Jag står kluven inför mitt självskadebeteende. Det har varit en tröst och hjälp, men också stjälpt.

När jag kom hem från psyket för ungefär fem månader sedan så bestämde jag mig för att göra det svårt för mitt självskademonster att vinna. Jag kastade alla rakblad för att jag skulle hinna tänka två gånger innan jag hittat något annat att skada mig med. Sedan berättade jag för alla att jag bestämt mig för att sluta med självskadorna för att få en hållhake på mig själv - oj vad jag skulle få skämmas om jag började skada mig igen efter att jag klargjort att jag inte ska pyssla med sådant mer.

Det mest avgörande till att jag lyckats hittills är Mary samt att jag fortfarande är skrämd efter min senaste självskada. Det fick mig att inse hur allvarligt läget var. Jag kan inte heller ha ett förhållande så länge jag sitter och kramar mina rakblad, det skulle inte fungera.

Ett trick som jag nämnde ovan var att göra mig av med skiten. Förut hade jag alltid kvar något rakblad "ifall att", men eftersom jag nu lagt av med det så slängde jag allt utom rakhyveln i duschen. När jag haft självskadeimpulser som jag inte har kunnat hantera så har jag faktiskt lyft luren och ringt mina terapeuter eller någon annan för att rida ut impulsen.

För att vara ärlig så saknar jag det fortfarande. Det var mitt sätt att kontrollera mina känslor och reglera min ångest. Det har varit en stor hjälp. Nu har jag fått söka nya vägar för att klara mig och allt känns så väldigt nytt. Varje dag är en seger, och ett halvår...

Det är helt otroligt.