Det luktar kaffe, lägenheten är hyfsat ren och städad och jag har hämtat ut medicinen mot öronskabb som mina katter dragit på sig. Sådana här gånger känns det som att saker kommer att lösa sig.

Nu sjunker jag in i lugnet med lite mindless TV; Jerry Springer. Som en riktig housewife tänkte jag ha middagen klar vid 19.

Jag tänker fråga mina terpeuter om det kanske är dags att avskriva borderline-diagnosen. Jag har problem och symptom, men inte på långa vägar så stora symptom som för bara några år sedan. Mina föräldrar och jag fick en aha-känsla när jag fick min borderlinediagnos 2006, det förklarade så mycket... men nu är jag så annorlunda. Jag har lärt mig av mina framsteg och mina misstag, min impulsivitet känns mer kopplat till mina hypomanier och jag vill helst säga att jag är spontan och inte impulsiv. Impulsiv har en så negativ klang.

Jag har sett det hända, sett människor tillfriskna. Jag trodde, precis som alla andra med borderline, att jag är ett hopplöst fall. "Det blir bättre med åldern" säger läkarna, man måste bara hålla sig vid liv tills dess (vilket läkare verkar ha svårt att förstå). Nu så vågar jag tro att jag kan bli en av de som tillfrisknar från BPS. Och gudarna ska veta att jag kämpar för att få må bra.