Jinxad. (uppdaterad)
Jag tänkte fråga, vem slåss för mig? Men sen inser jag ju att jag har en hel trupp med människor som slåss för bara mig. Jag kan inte ens tycka synd om mig själv, det är inte synd om mig någonstans.
Och jag frågar mig själv, vad har hänt? Varför sitter jag och gråter, varför känner jag så starka självskadeimpulser? Jag måste ha jinxat mig själv när jag ställde mig själv i raden av zebror med blekta ränder, när jag vågade säga att jag kanske är klar med detta. Jag VILL vara färdig. Jag har läkt så bra rent fysiskt och kommit långt mentalt.
Jag menar det. Mina ärr bleknar mer och mer.
Nej, det här är förmodligen någonting temporärt. Jag vet det, men det gör det inte lättare att stå ut när jag är mitt uppe i det. DBT-träningen får inte grepp på det här underlaget.
Så jag sitter i soffan och lyssnar på musik, gråter idiotiskt och undrar vad jag ska ta mig till.
Jag ber mig själv och mina demoner att inte förstöra nu, jag vill ut i båten och jag vill vara hemma i Nordmaling och ta hand om huset och kisse. Jag tror inte att mina föräldrar vill ha med mig om jag inte är någorlunda stabil och de vill verkligen inte att jag ska vara ensam någonstans när jag mår dåligt. Det här kan förstöra hela sommaren.
Men jag andas för just denna stund, denna dag. En dag i taget, annars kollapsar jag.
Oh wait, jag har redan kollapsat. Nu ska jag lägga mig och slicka mina sår.
Sen kanske jag kommer igen. Det är min förhoppning.
---
Jag vet så väl vad jag håller på med, fast jag inte vill erkänna det. Varför lägger jag in nya låtar och sorterar de gamla på min iPod, varför städar jag till här hemma? Jag vet att Hera har befogenhet att tvinga in mig på psyk och jag undrar ändå själv om det kanske vore klokare än att sitta hemma och stå emot något som bara ligger och väntar på mig.
Jag har samtalat med Louise, hon undrar vad det är som hänt. Det har inte hänt något speciellt, det här bara är. Jag kan ärligt talat inte spåra det. Självskadebeteendet är så djupt rotat, det behöver ingen orsak. Det är ett sug, ett behov, ett begär. Jag kan inte förklara det. Jag hatar det.
Malin var orolig för mig i eftermiddags. Jag hade ringt henne men hon hade varit upptagen, så hon ringde upp mig. Efter några gånger lyftes luren från min sida och hon ropade på mig. Inget svar från min sida så hon fortsatte ringa. Senare ringde hon Heras telefon och fick då tag på mig.
Jag var tvungen att fråga personalen var jag varit under tiden Malin ringt mig. Jag var livrädd över att jag dissocierat och fått en komplett minneslucka. Turligtvis visade det sig att telefonen varit inne i min lägenhet medan jag varit i gemenskapen och ramlat i golvet vilket gjorde att den svarade.
Det är idiotiskt att jag faktiskt aldrig kan vara säker. Jag måste jaga mina minnen, ibland minnen som inte ens finns. Det är läskigt och hemskt men jag kopplar ju bort för att hjärnan ska orka med. Det är ju för en god sak. Ungefär som att skada sig själv. Någonting för att man ska orka överleva.
Sikta, satsa, SKJUT!
Jag måste gå vidare, här vill jag inte stanna. Jag vill ut på semester och vara hemma i Nordmaling utan att självskadorna ska följa med. Nu får ni semester, bladet och lågan får vila.
Så säger jag i alla fall till mig själv. Kanske köper jag det. Det är mitt mål.
Sikte: Liv
Ugångspunkt: Överlevnad
---
Tack alla ni som peppat mig. Ni skänker styrkan jag kan ha nytta av just nu.
Parkfest.
Det var en mycket bra impuls, för det visade sig vara jättetrevligt att sitta i gräset med vänner, bekanta och främlingar. Jag var spiknykter och smakade inte en droppe eftersom det är mycket möjligt att jag får blåsa när jag kommer hem till Hera mitt i natten, ger alkoholmätaren minsta utslag så får man inte komma in. Därför måste jag skaffa sovplats om jag ska dricka, men det gör inget för mig att vara nykter. Ibland är det jobbigt att vara nykter bland fyllon, men det här var inte en sådan kväll.
Vi var inte så många när jag kom, men det blev fler och fler. Myggen samlades också kring oss, men Kng och Mia hade myggmedel som vi fick låna. Jag och Cora hade med oss var sin flaska såpbubblor (som jag köpt till förra parkfesten) och vi bubblade massor. Men som jag sa då, det finns vissa människor som blåser såpbubblor, sedan finns det människor som spräcker såpbubblorna ;)
Vid midnatt fick jag nog och drog hemåt, jag hade sällskap av Jimmie. Sommarnatten var lagom sval och jag hade en ganska tunn och kortärmad top, men jag frös inte särskilt. Det var en fin kontrast till den otroliga hettan vi fått uppleva i veckan. Vi pratade men skiljdes sedan åt och jag avslutade min kväll på balkongen, lyssnandes på ingenting.
Det var roligt att träffa alla igen, och saker var sig lika. Minna, freso och Tova shottade, Cora och jag blåste såpbubblor, Jojo tafsades och berättade en rolig historia om konstiga ställen hon fått myggbett och det spelades mest metal och en del synthaktig musik. Jag gillare! Extra kul att Jimmie kom också. Och Cora.
Imorse vaknade jag med svetten i nacken, det är så otroligt jobbigt med den här hettan! Jag längtar till svalare väder. Jag har tusen saker att göra i hemmet men jag orkar inte ta mig för det när det är såhär. Därför ser mitt hem ut som en svinstia. Men jag orkar inte bry mig nu, nu ska jag lägga mig och läsa tills ögonen blöder!
Skoningslös värmebölja.
Hoppas att det är alldeles lagom temperatur imorgonkväll när det är parkfest.
Spotify: Ville Valo ft. Natalia Avelon - Summer Wine
Läkarsamtal, med mera.
I alla fall. Vi diskuterade validering och jag fick i uppgift att hitta tillfällen när jag invaliderar mig själv och istället validera mig själv. Det är svårt, man har ju alltid högre krav på sig själv. Till exempel kan jag ofta känna att jag borde inte vara där jag är nu, jag borde jobba och tjäna staten som alla andra, jag borde vara så mycket bättre, stabilare, gladare, otroligt mer fantastisk än jag är - som en normal människa! Det är svårt, men det börjar bli lättare med tiden.
Gud, jag minns den tiden då jag släpade mig själv till skolan eller till jobbet på sommaren och inte ens kunde välja att avsluta mitt liv för att jag var tvungen att fylla ett syfte för omgivningen. Jag avskydde mig själv för att jag mådde så dåligt och trodde att jag KUNDE fungera som andra människor, vilket inte var sant.
Nej, jag måste lyssna på mig själv och på vad jag klarar av. Det börjar gå bättre, i allmänhet accepterar jag att jag inte orkar med allt. Jag får mer och mer förståelse för mitt sjuka men också friska. Jag antar att jag håller på att växa.
Ola förklarade vad han visste om dissociation, men jag förstod inte honom. Jag förstod att det fanns tre grader av dissociation och jag kände igen mig till den andra. Den tredje bestod av att man klyvs helt från sammanhanget och dissociationen tar över helt (som till exempel genom att man byter personligheter, googla DID).
Vad jag tyckte var konstigt är att man utvecklar dissociation genom att man varit med om ett eller flera trauman såsom sexuella övergrepp, misshandel eller krig, och det har inte jag. Är det verkligen dissocitation som jag upplever (eller snarare INTE upplever) när jag kopplas bort, när jag får direkta minnesluckor? Det beror inte på missbruk. Vad HÄNDER egentligen? Kan man dissociera trots att man inte har posttraumatiskt stressyndrom?
Och en ännu värre tanke: Är det något hemskt som hänt som jag trängt bort?
Det kan det ju inte vara. Nej, usch.
Efter det hade jag samtal med läkare Forsgren. Vi pratade om min framtid inom psykiatrin, om jag skulle flyttas ifrån Rehab och tillbaka till APM. Tanken lockar, men mest för att jag känner till APM och för att jag (förhoppningsvis) kommer hamna på ettan om jag läggs in någon gång. Men såklart hoppas jag ju på att det inte kommer hända. Vi bestämde ingenting men tanken är satt hos mig och jag ska fundera över semestern. I övrigt så gjorde vi inga ändringar i medicinerna för jag har uppenbarligen hittat en medicinering som jag står stabil på. Däremot bestämde vi att jag ska få hämta ut medicinen själv som ApoDos och det känns läskigt. Jag är så livrädd att det blir fel och jag får stå utan mediciner, eller att jag börjar samla på mig mediciner. Men jag hoppas att det blir bra.
Efteråt pratade jag lite snabbt med Ing-Marie. Hon är som solsken! Jag blir så glad av henne. Så frågar hon, ”hur har du egentligen gjort?” och syftar på att jag kommer dit och är genuint stabil och ganska glad. Hon förstår antagligen att ingen egentligen haft någon stor inverkan på det, inte vården men kanske snarare Hera. Och jag har gjort mycket själv.
Jag är faktiskt rädd för att jag har bestämt mig. Det är skrämmande, en person som jag som skadat mig mycket och ibland allvarligt, hur skulle ett liv utan det se ut? Ändå vill jag inget hellre än att komma dit. Jag märker att jag tagit stora steg utan att jag varit medveten om det, de flesta på senare tid men några genom att jag bott på ett boende med noll tolerans för självdestruktivt beteende. Om jag bodde själv hade armarna säkert skrikit med fler sår, även om jag är övertygad om att jag ändå någonstans hittat viljan att sluta.
Jag säger aldrig högt att jag slutat skada mig. Jag säger det inte här heller. Jag säger det inte till mig själv. Däremot funderar jag ibland, HAR jag slutat skada mig? Det verkar så och det känns så. Men jag vill inte säga något, för då skulle det bli för svårt.
Forsgren ska hjälpa mig att få ut min journal till nästa vecka. Jag är speciellt intresserad av 2008 då jag spenderade över 6 månader på slutenvården fast vid olika tillfällen. De sista månaderna det året var jag inskriven och hade tydligen fått psykos, men jag minns inte så mycket. Därför vill jag läsa, jag vill bli medveten och bearbeta. Självklart kommer det inte stå hur JAG upplevde det hela, men det är inte riktigt det jag är ute efter, på gott och ont vill jag veta hur jag uppfattades.
Det ska dock bli skönt med semester nu, semester för alla. Ingen färdighetsträning, inget TBC, no nothing. Terapin har blivit svårare ju mer motiverad jag blivit och jag behöver en paus. Att gå i DBT är som att plugga! Så nu behöver jag en vecka på sjön med familjen och ett par veckor själv i Nordmaling med min katt. Jag behöver kunna lalla runt på dagarna här på Hera och inte behöva göra ett jäkla dyft. Jag behöver också ha semester, för vad folk än säger är det knappast rofyllt att vara sjukskriven - tvärt om.
Jag vet att jag har läsare som är släkt med mig, som säkert funderar hur det är med mig. Jag har familj som läser min blogg. Men jag skriver den inte för dem, inte för andra som läser utan jag skriver den för mig. Jag låter bara andra ta del av den. Därför kanske jag gör läsare obekväma, men som jag sagt förut så läser man på egen risk och jag kommer inte anpassa mig utan alltid skriva från hjärtat. Helst skulle jag vilja att de som tar illa vid sig eller efteråt önskar att de inte visste just den här delen av mig slutade läsa. Jag kan inte bestämma över någon, och ingen kan såklart bestämma över mig. Läs gärna, men bara om du orkar och verkligen vill veta. Annars finns krysset rakt upp till höger.
För jag älskar er och vill inte såra. Kan du hantera mig?
Obscenity in disguise/If you seek Amy!
Idag hade vi det sista färdighetsträningstillfället för sommaren. Vi summerade kapitlet om validering/invalidering och pratade om sommaren. Det känns skönt att få sommarlov från terapin, det är otroligt uttröttande och kämpigt för det mesta. Ärligt talat kändes det mycket lättare när jag mådde mycket sämre för då VILLE jag inte kämpa mig någonstans, men det är allt jag vill just nu.
Men, som sagt, det ska bli skönt att få pausa lite till slutet av sommaren. Min individualterapi kommer jag ju fortfarande ha, med undantag för 4 veckor när Ola har semester, och om jag inte får som jag vill imorgon kommer jag ha medicindelning varje vecka. Imorgon ska jag nämligen ha läkarsamtal där jag tänker lägga fram förslaget att jag får ta hand om mina mediciner själv. Vården är orolig för överdoser, men det är inte jag, inte just nu. Jag anser att jag förtjänat förtroendet att få hantera medicinerna själv! De måste ju ge mig chanser att bevisa att jag kan. Problemet sitter väl antagligen i att jag konsumerar många olika tabletter i månaden och även om jag är stabil nu så vet jag inte om det vore så klokt att sätta ett paket med 100 Stilnoct i mina händer?
- Jag har så mycket hår på armarna! säger Malin.
- Det har inte jag, jag har skurit bort mina hårsäckar, svarar jag.
- FUSK!
Haha, man måste ju ha lite självdistans. Tur att Malin inte blir obekväm som många andra utan skrattar med mig.
Love me, hate me
Say what you want about me
But all of the boys and all of the girls are begging to if you seek Amy
You know it, you know Amy!
http://open.spotify.com/track/0f0lWRAs9kdAFZu8mAI9K2
Midsommar, fortsättningen.
Jag i blomsterkrona.
Festen i full gång i vår sittbrunn, på bild är Maari och jag!
Tack och bock! :D
Midsommar, fylla and fight...
Alternativa rubriker på detta inlägg:
* Alkoholens biverkningar.
* Vodka i bag-in-box.
* Äkta svensk midsommar.
* Det här är inte ens roligt.
Midsommar började bra med att jag tidigt på morgonen åkte iväg till Norrbyn. Kusin Bella körde mig och moster+morbror, släppte av oss vid färjan och vi klämde in oss på den. Det var sjukt mycket folk! När vi var framme på skäret träffade vi mor och far som bjöd på lunch, efter det följde ett traditionellt midsommarfirande vid museet som vi dissade för att titta på konst i museet. Vi kollade på Ford Cortina och jag filmade, så nu finns de på youtube, precis som de önskat tydligen :) Länk: http://www.youtube.com/watch?v=qjkKxc0bxWk
Vi träffade en del folk och vi fikade, sedan drog vi tillbaka till båten för att ta en siesta. Jag satt mest och trixade vid datorn. Jag är mäta nöjd med mitt mobila bredband, jag hade väldigt bra täckning även ute på Norrbyskär, så jag satt och laddade upp bilder samt det ovannämnda filmklippet.
Sedan började vi äta en gudomlig middag med grillad oxfilé och grönsaker med potatisgratäng. Min bättre hälft Maari kom efter att hon slutat jobba och åt med oss. Stämningen var hög och vi åt gott, lyssnade på musik och skojade. Jag trivdes fast det var kallt i sittbrunnen, det var SÅ midsommar skulle vara!
Men där någonstans gick det fel, festens mittpunkt för alla på bryggan verkade hamna i vår sittbrunn vilket i sig inte är dåligt, det var bara det att alla började bli så fulla. Alla samtal övergick i sexualrelaterade skämt och när jag försökte föra fram en åsikt eller annat inlägg så verkade det bara gå förbi. Ingen lyssnade, för ingen ville. Kalla mig tråkig, men jag fixar inte att inte kunna diskutera och argumentera alternativt berätta, jag fixar inte att andra låter bli att göra detsamma utan bara gör meningslösa inlägg och tar en klunk från sin drink.
Det var rätt roligt att försöka tolka en överförfriskad persons ansträngningar till att säga en hel mening. Det var roligt - i fem minuter. Sedan blev jag bara trött och kände mig otroligt osugen på min egen öl. Jag tror jag slutade dricka vid 22 för att jag inte ville återgå till apstadiet.
Jag gick på toa och när jag kom tillbaka var min Maari inte längre i sittbrunnen. Jag gjorde sällskap med min mamma och moster som de blivit lika bittra som jag. Eller hade jag blivit lika bitter som de, snarare? Vi hängde på hotellet tills det var dags för moster och morbror att gå.
Vi följde dem till färjan som gick 01.00 och tog farväl. Samtidigt bröt ett slagsmål ut, folk slet i några pojkar som gjorde utfall mot varandra och många skrek. Jag höll av någon anledning fast en kille som ville hoppa på en annan och när jag släppte märkte jag att jag skakade som ett asplöv. Men det var inte slut för det, jag bad pappa gå emellan, och det gjorde han! Ni läser rätt, min pappa är en modig, handlingskraftig karl. Han kände föräldrarna till en av pojkarna som tretade, ropade killes efternamn och tog honom avsides för att snacka med honom. Det är min pappa det! Jag är stolt dotter till båda mina föräldrar men speciellt pappa just då!
Tyvärr hjälpte det nog inte i längden. Det lugnade ner sig ett tag, men den överfulla färjan ville inte åka när det hängde slagsmål i luften. Kustbevakningen tillkallades och först skulle killen pappa pratat med inte få åka med, men det verkade ordna sig.
Efter det drog vi oss tillbaka, jag, mamma och pappa. Det festades fortfarande på bryggan med det var nog lugnt innan 03.00 i alla fall! Jag kröp till kojs med mamma i fören och pappa la sig i akterruffen. Jag kunde inte slappna av. Jag kände hur en fysisk ångest sköljde över mig och det var den starkaste ångest jag haft på väldigt länge. Jag fick panikångestattack på panikångestattack och trodde jag skulle spy, skulle dö.
Jag tog mamma i handen och sa att jag hade ångest. Jag sa att jag var tvungen att ta en sömntablett för annars skulle jag inte sova. Just då kändes det som att jag aldrig skulle sova och att jag skulle vara vaken tills jag dog. Det var fruktansvärt och pappa sa att "du är ju här med oss, allt är bra" men det hjälpte inte. Jag visste ju det, allt är ju bra! Ändå snördes min bröstkorg ihop av osynliga band, ändå sa magen åt mig att den skulle kasta upp och ändå sprängdes hjärtat gång på gång.
Jag försökte använda någon DBT-färdighet. Vara mindfull. Det gick åt skogen. Det gick inte alls fast jag verkligen försökte. Men tillslut fick jag ordning på andetagen och somnade av någon outgrundlig anledning. Under natten (eller snarare morgonen) var jag uppe tre gånger för att gå på toa och jag sov väldigt ytligt.
Nästa dag kastade vi loss vid lunchtid och sällskapet mittemot knäckte sina första öl. Enligt rykten blev festandet ännu vildare dagen efter midsommarafton. Jag är glad att vi åkte till Järnäsklubb.
I klubben var det mysigt som alltid. Vi fick besök av lite släktingar, annars hände inget speciellt. Efter middagen gick jag ut på hällarna, satte mig och tittade på havet. Tänkte på allt och inget, hörde och såg vågorna passera eller slå i land. Det var en stund av absolut lugn. Efteråt undrade jag hur jag skulle klara en hel vinter utan att få göra något sådant!
Idag har vi haft hemfärd, vi seglade Wilda tillbaka till Nordmaling och jag fick skjuts till stan. Jag ser minst sagt väderbiten ut, jag ser faktiskt inte klok ut. Nu är jag för trött för att duscha. Imorgon, imorgon.
Har bara en fundering kvar ikväll. (Nä, det var en total lögn men vi kör på den i alla fall.) På Norrbyskär var det ett gäng tjejer som ropade på Sara, men jag reagerade inte på det eftersom det sällan är mig folk menar. Så ropar någon "Saari!", så jag vänder mig om. Några Nordmalingstjejer ber om en cigg men jag har inga på mig just då, så jag vänder mig och går. Jag kände inte dem, utom en barndomskompis syrra. Är det bra eller dåligt att de/folk känner till mitt nick? Vad beror det på och vad innebär det? Läskigt var det i alla fall.
Brunstig?
Jag tror att jag är brunstig, haha.
Oh well. Idag har jag varit med Hera och handlat mitt på dagen, efter det föll jag ihop i min soffa och kände mig utmattad, höll nästan på att somna. Vad är felet? Sedan tvingade jag mig att städa till otroligt hög musik och gjorde äckliga saker som att hälla ut gammal möglad mjölk. Varför jag låtit den stå i kylen i en månad vet inte ens jag. Nu ser det i alla fall hyfsat ut i lägenheten och kylskåpet är fräscht.
Jag blev vid middagstid hämtad av Harriet från TBC och vi åkte till apoteket för att hämta mediciner. Jag försedde min dosett med 6 Xanor så att jag har över helgen i fall att och så fick hon resten av förpackningen. Sedan åkte vi tillbaka, hon släppte av mig.
Harriet är en skön kvinna - ibland. Hon pratar alltid, och alltid med bred dialekt. Hon är positiv och har många anekdoter. Det är lätt att lyssna på henne och det blir aldrig några pinsamma tystnader. Med det sagt, så vill jag och säga att det ibland är svårt att få fram allt man själv vill säga innan hon tar vid.
Jag minns en morgon då jag var tilldelad köksdag. Jag kände mig duktig och ställde fram koppar och sånt klockan 8 för att kunna gå och sova resten av förmiddagen. Klockan 10 är förmiddagsfikat och jag låg i sängen, hade nog sovit i 15 minuter när hon stormar in.
- Hörrudu nu måste du gå upp du måste göra kaffe och diskmaskinen måste plockas ur upp med dig det är du som måste göra det (osv).
Om jag inte haft ångest innan så skulle jag fått det då. Jag tyckte att hon var elak, inte bara för att hon tvingade upp mig när jag mådde dåligt utan för att hon var som en duracell-kanin och stressade ett redan stressat sinne. Dessutom tyckte jag att hon kunde varit snäll och gjort kaffe och plockat ur diskmaskinen åt mig - bara för en gångs skull.
Men jag gillar henne, speciellt nu när jag slipper allt det där. Jag mår inte bättre av att ha köksdagar på ett behandlingscenter, jag mår inte bättre av att ruta in mitt liv efter deras ramar. Jag mådde konstant dåligt när jag var på Tegs BC, det var ingenting för mig helt enkelt. Jag trivs bättre på Hera i min egna lägenhet men möjligheten att välja att vara i gemenskapen. Vi gör mycket roligt här och jag får vara för mig själv när jag vill. Kan det bli bättre?
Anledningen till att jag mår bättre nu är nog för att jag accepterat mig själv på ett annat sätt, har man krälat på botten, LEVT på botten i åratal, så är varje positiv handling som sker spontant ett enormt framsteg. Jag har lärt mig att istället för att se till hur jag BORDE vara med jobb och ett helt och funktionellt liv se vad jag VILL göra med mitt liv. Jag vill inte längre leva upp till den jag skulle ha blivit. Jag vill skapa mitt eget liv, är min egen livssmed.
Och den viljan är nyckeln. Det kan jag säga till alla som mår dåligt, det är viljan som är nyckeln. Hitta viljan för att hitta vägen upp.
Det är som om jag inte längre kämpar för att hålla mig över ytan, nu flyter jag bättre och längtar efter att kräla upp på stranden. En dag i taget. Mina ärr håller på att blekna, kanske kommer jag bli en såndär person som varit trasig men blir ihoplappad? Nä, det tänker jag på en annan dag. Nu är nu.
Spotify is the shit. Det är så kul att dela musik med andra. Tack bror Åke för denna kanonlåt!
Welle: Erdball - Tanzpalast 2002 (C64-Version) (Spotify)
Det skrivna ordet.
Bland mina texter snubblade jag över ett dokument som hette "Januari" och jag öppnade den för att se vad tusan jag skrivit. När jag börjar läsa inser jag att det är en text som jag för lite mer än ett år sedan började skriva och som blivit ca 30 sidor långt än så länge. Det omfattar en period på 3 månader, från januari 2008 till april 2008. Jag var under den tiden inlagd på psyket och kämpade hårt med ambivalensen över huruvida jag skulle leva eller inte, ångest, självskador och självmordsförsök, bruk av narkotikaklassade mediciner och gränspsykoserna. Jag var hemlös och bodde på psyket, och avdelningen var så överbelagd att jag kände att jag inte hade någon plats där eller ute i verkliga livet. Det är en lång ifrågasättande text om hur dålig vården är.
Jag minns att jag skrev det där som självterapi, för det var en väldigt traumatisk tid för mig. Det var också då Johanna dog. 3 månader och tusen händelser, de flesta bortsorterade för att de viktiga ska lysa fram.
Jag började läsa vad jag skrivit, började redigera och rätta stavfel och felaktika meningsuppbyggnader. Det är vad jag sysslat med nästan hela dagen. En tanke om att ge ut det fanns där för länge sedan, och nu när jag återupptäckt texten kommer tanken tillbaka. Jag skulle kunna skriva färdigt och ge ut den via vulkan.se till exempel. Men isåfall skulle jag göra det under pseudonym, inte för att jag inte står för texten utan för att jag helt enkelt inte vill att fler än de närmaste ska veta att det handlar om mig. Och jag vill inte att boken skulle kunna hamna i fel händer. Förhoppningsvis behövs inte mitt eget namn för att den ska hamna i rätt händer.
Jag vill ge ut böcker. Min ambition är att skriva i framtiden. Jag vill inte bli en Sofia Åkerman eller Berny Pålsson, det blir ingen blodig självbiografi - inte än på en herrans massa år i alla fall. Någon gång kanske jag vill eller behöver skriva om det men det skulle vara för att sätta psykiatrin i perspektiv och ge kritik mot bristerna i vården. Jag är inte säker på om mitt eget namn skulle behövas där heller.
Vad jag vill är att skriva fiktiva böcker som skulle kunna vara verkliga.
Kanske någon gång i framtiden... Jag måste hur som helst hålla i min dröm, för har jag ingen dröm, vad har jag då?
Minnesfragment - högstadiet.
Mina minnen tar mig ibland långt tillbaka. Jag har knappt något närminne längre, men äldre minnen tvingar sig på hela tiden och totalt slumpmässigt.
Jag går i högstadiet. Tonåring, arg och hormonstinn. Jag behövde aldrig vara direkt ensam, varje lunch åt jag tillsammans med några av mina klasskamrater, på rasterna satt vi och pratade, skojade och tittade på folk. Jag var inte ensam när jag gick i korridorerna på väg till nästa lektion, jag var inte ensam fast jag var mobbad av killarna i klassen. Om man såg flygbilder på vår skola såg man att den nästan var formad som ett hakkors, det var bara det att en vinkel saknades, inuti var den fräsch och praktisk. Det var en bra skola, men jag såg alla människor som potentiella mobbare och fiender. Åren i skolan hade lärt mig att aldrig lita på någon, och när jag råkade se någon elev som jag inte kände i ögonen rodnade jag - inte för att jag blev generad utan för att jag i tanken redan visste att de hatade mig. Då visste jag inte att det kallades socialfobi, jag hatade mig själv men trodde att allas liv centrerades runt mig för att sätta krokben för mig. Så självupptagen man kan vara! Men jag sprang ikapp mina vänner på väg till biologin och i klassrummet ifrågasatte jag högljutt min lärares metoder. Jag var tvungen att ta för mig, för inget kom gratis.
Men jag var ensam. Jag var ensam tillsammans med mina vänner. Om jag inte hängde med så väntade de aldrig på mig när de gick till skolmatsalen, de väntade aldrig när vi skulle gå till nästa klassrum. Om jag rent fysiskt skulle hålla mig i gänget var jag tvungen att försöka hålla jämna steg med dem. Men vad som var värst, vad som gjorde riktigt riktigt ont, var när jag blev mobbad och smutskastad av killarna i klassen, för att de aldrig sa ett ord för att försvara mig. Jag antar att det var för att de inte ville råka illa ut, men det gjorde så ont.
Jag gick aldrig på toaletten under dagen utan passade på när alla skulle gå hem. Låsen kunde låsas upp utifrån om man bara hade en enkrona, jag var livrädd för att de skulle komma in när mina byxor var nere. Så efter sista lektionen gick jag på toa, men mina kompisar kunde inte vänta fem minuter utan gick ofta hem utan mig. FEM MINUTER. Jag fick varje dag be dem att snälla snälla vänta på mig, snälla vänta lite. Hur mycket jag än lirkade kunde de vissa dagar ha alldeles för bråttom för att vänta.
Hade jag inget värde? Jag var deras kompis, men tydligen inte en tillräckligt viktig kompis. Det gjorde ont. Det gör ont.
De starkaste av band.
Men jag lovar dig mamma, en dag ska ni få någonting tillbaka, och smärtan ska visa sig ha ett syfte. En dag kommer ni kunna förlåta mig.
Katten jamar, vill in. Varför sitter ni här på golvet? undrar han säkert. Kurrar och trillar över våra ben. Jag samlar rösten igen och berättar att jag vill vara älskad mer än när jag mår som sämst. Mamma säger att jag alltid är det. Men jag behöver höra det NU, eller i alla fall ibland. Jag är trött på att fiska komplimanger och älska-ord/känslor från andra. Jag vill att någon annan ska vara först. Nej... jag vill att mamma ska vara först.
Mamma går isäng, jag går ut med en cigarett mellan mina fingrar, snart är den mellan mina läppar och jag tar ett ljuvligt bloss. Torkar tårarna på kinderna. Se, de var aldrig där.
Levande upp igen.
Många undrar säkert varför jag valt namnet "dissociativ" i domännamnet. Att jag gick ifrån ett domän inkluderande "Saari" är dels för att jag redan 2005 skapat en blogg på blogg.se i det namnet men nu glömt bort lösenordet och även mailen jag använde. Därför kan jag inte logga in och bygga sidan där. Jag gör det också för att hitta ett spännande namn som också är en del av mig. Jag fick för mig att "dissociativ" var lockande för andra men det är egentligen inte mitt förstahandsval. Vad jag helst var ute efter tänker jag inte skriva ner än.
Dessutom lider jag ibland av dissociation - men att lida av det är egentligen fel ordval. Det är en försvarsmekanism för att man ska orka när det blir svårt. Jag vet att jag dissocierat när händelser som jag inte kan minnas kommer ikapp mig, som när jag skrivit ner något på ett papper men för allt i världen inte kan komma ihåg eller känna att det är jag som skrivit det. Annars brukar jag inte riktigt notera att jag gör det. Därför valde jag adressen http://dissociativ.blogg.se.
När jag och min webmistress diskuterade om domännamn kom latinska namn upp i tankarna, jag blev glad när hon skrev ett förslag som betydde levande upp igen. Det är så det känns och jag är glad att andra märker att det händer. Att JAG händer. På ett bra sätt! Men det kändes inte rätt som namn till domänet, det klingade inte helt rätt.
Även om det är så jag känner mig.
Levande upp igen.
Malin Frimodig - Song for Sara
Här är den inspelade versionen av låten, som alla kan ladda hem: http://malinfrimodig.se/music/malinfrimodig-song_for_sara.mp3
Låten går även att lyssna på här på min sida, till höger i menyn.
Jag uppmanar alla att gå in på http://www.malinfrimodig.se och lyssna på hennes musik. Alla låtar går att streama och att ladda ner.
Song for Sara
"She’s sleeping already
what a blessing such a good pill
a dreamless dream but she’s a dreamer
she used to talk about freedom
and how she would beat them
the demons and the beetles in her head
but now she is sleeping
while living and breathing
and nothing seems to matter anymore
and the drugs keep on working
and the corner she’s turning is
turning her away from me
and i die over and over
but she cannot see me
or even the stars above
or hear the choir that’s singing
when the church bells are ringing in to hell
she rather die out in the cold
and the choir goes
reminiscing ain’t that good
it’s well understood that
some eyes have seen more than they could handle
so even if she wanted you
prepare yourself cause she won’t show you
the depth of her agony
you see she’s an endless ocean
of love and devotion kept back
by the safety of the shore
and she ran to hide away this night
passing all the street lights
ending up in the middle of nowhere
laying down defeated and listening to the sound of bells
god himself
tells her
she’s already in there
to live or to die it’s up for her to decide
but the beauty of life is yet to be seen
so yes it is your choice but this is my voice
and i’m telling you you are worth all the warmth
so you are sleeping already
what a blessing such a good pill
a dreamless dream
but YOU ARE a dreamer "
Om Saari.
Det är aldrig tyst. När jag går fram på gatan så dansar jag, på mitt eget sätt i de takter jag hör. Jag upplever musiken på ett sätt som ingen annan gör. Jag lever i en melodi och i en rask takt som bär mig upp och vidare. Poesi blir noter, och ljud blir ord. Det är en ständig rörelse i mitt huvud, ibland ordlöst, ibland med utropstecken. Färgerna spelar sin melodi framför mig, i dur och moll, maj och sjuor, och jag känner mig så enormt levande.
Jag är glad att du hittat till min blogg. Här berättar jag om mina dagar, delar med mig av tankar och gör ibland videobloggar som innehåller diskussioner, musik och dokumentation av min vardag, Sedan kan jag inte låta bli att vara lite spexig också, jag har självdistans och humor och för att vara ärlig så är jag lite galen också. Vad som helst kan hända, det finns ingen mall för hur jag är eller hur jag väljer att uttrycka mig.
Men att uttrycka mig har varit centralt hela mitt liv. Jag har gjort det via text, via musik, via handlingar och sättet jag lever ut min personlighet. Därför passar min alldeles egna blogg perfekt för mig, här finns plats för mig.
Jag heter Sara men kallas oftast för Saari. Det är ett smeknamn som följt med mig sedan jag var liten. Jag är 27 år och tycker om att spela gitarr/trummor/sjunga samt testa mig fram bland musikinstrument. Jag samlar på olika slagverk och andra instrument, jag har en akustisk gitarr som är nylonsträngad, hon kallas Spanjorskan. Min andra gitarr, den första jag fick, är en röd stålsträngad som heter Daisy.
Jag lever ihop med Mary, hon är min livs kärlek och vi har varit ett par sedan 4 år tillbaka. Tillsammans bor vi i en hyfsat stor tvåa med våra tre katter och en hund och det är kreativitetens näste. Mary sysslar mycket med scrapbooking och är publicerad författare, jag pysslar mest med att skriva och att musicera men målar ibland också. Vi ser gärna på skräckfilmer tillsammans och jag är lycklig varje kväll som jag får somna med näsan i hennes nacke.
Vi är båda engagerade och sitter i styrelsen för 12:e septemberrörelsen, en förening med nollvision för suicid och en hjälp för de människor som förlorat någon till psykiatrins brister. Vi arbetar för en tryggare vård och för att människor ska få hjälp att säga ifrån när det värsta har inträffat. Vi stöttar om anhöriga vill anmäla vården för felbehandling.
Jag har medlem i föreningen Tilia där jag kommer arbeta som mentor för en ungdom. Det ligger mig varmt om hjärtat att hjälpa de som är drabbade av psykisk ohälsa.
Om dagarna så sköter jag djuren och hemmet men åker ofta till Kärnhuset i Umeå och bokar musikstudion. Förutom det och ideellt arbete så läser jag gärna fantasy, facklitteratur, ungdomslitteratur eller självupplevda berättelser. Jag går i terapi för min psykiska ohälsa och jag skriver på en ungdomsroman som är mitt hjärteprojekt.
Jag är sjukskriven på grund av att jag är bipolärt schizoaffektiv. För de som inte vet vad det innebär, så kan man säga att det är ett mellanläge mellan bipolär sjukdom och schizofreni. Jag kan drabbas av hypomanier och depressioner som bipolära människor gör, men där emellan kan jag också få psykoser med hallucinationer och vanföreställningar. Jag arbetar för att kunna återhämta mig från detta och har även ett latent självskadebeteende som gjort att du kanske skulle reagera om du såg mig i kortärmat eller i shorts. I min blogg skriver jag en del om mediciner och självskadebeteende för att skapa förståelse och också avdramatisera mina krigsskador. Jag har numera en självrespekt som jag inte hade förr och har inte skurit mig på över 4 år. Jag läker både fysiskt och psykiskt men har en ganska lång och svår historia bakom mig som du kan skymta i min blogg.
Namn: Sara Forslund.
Ålder: 27 år.
Bor: I en tvåa på Ålidhem.
Sysselsättning: Sjukskriven men arbetar ideellt för 12:e septemberrörelsen, är mentor för föreningen Tilia och går i olika gruppterapier. Hoppas på att hitta några människor att jamma med i Kärnhusets studio, var inte rädd att kontakta mig om du vill lira!
Civilstatus: Kär och förlovad med Mary.
Ser på TV: Idol, American Horror Story, Simpsons, Vänner, Numbers, Navy CIS, allt med Fredrik & Filip, United States of Tara, Dawsons Creek, Sabrina Tonårshäxan, OC,
Favoritfilmer: 10 things I hate about you, Donnie Darko, Girl interrupted, Viskningar och rop, Natural born killers, Lejonkungen, Den oändliga historien, Ringaren i Notre Dame.
Äter: Helst sushi och Ben & Jerry’s ice cream.
Dricker: Vatten, Loka Crush, Dr Pepper, Baileys, öl.
Lyssnar på: Synth/electro/blippblopp/pop/gothic/progressiv metal oftast. Allätare.
Favoritband: VNV Nation, Wintergatan, Alice in Videoland, Detektivbyrån, Lacuna Coil, Garbage, Slagsmålsklubben, 047, Nine Inch Nails, Lana del Rey, Amanda Jenssen.
Beroende av: Snus socker, datorn/internet, musik, uttryck.
Älskar: Min flickvän, familj och mina närmsta vänner, filosofera över en kopp kaffe, sena nätter/tidiga mornar, glass, trygghet, hög musik, fest och dans, konserter, teater (både att spela och titta), Bergmanfilmer, svartvitt.
Hatar: Orättvisor, osanningar, ångest, mobbing, sjukdomar och dess följder, konservativ politik, när internet helt plötsligt slutar funka, skrivkramp, avstånd, folk som bara är för på, folk som inte ger mig en chans.
Tack för att du besöker min sida och tveka inte att skriva en rad!
Ella
Sken, ljust och starkt
Regnade, sorgesamt och stilla
Åskade, stormade och dundrade
Du var som vinden
Öm som en smekning
Frisk som en bris
Hård som en stormby
Nu är det sommar
Jag ser mot himlen
Är du där?
Ser du oss nu
Ser du grönskan
Känner du doften
Av hägg och syren?
Du försvann
Men jag känner dig
Livet är inte rättvist
Kanske finner man rättvisa
I döden?
Kanske får man allt man saknat
Kanske har du det bättre
Men vi behöver dig här
Kom tillbaka!
Vad man får
Sa hon och log
Jag log tillbaka
Med mitt söta ansikte
För det är vad man får
När man är tjock
Psykiatri
Det är ett barn som skriker
Ett barn som skriker
Barn som skriker
Det ekar och svider i öronen
Hjälp
Snälla hjälp!
Vad ska vi göra?
Vi binder fast det
Sätter munkavel
Sticker in nålar
Gnuggar tigerbalsam
Under ögonen
Barnet kan skrika
Men har inget att säga till om
Hjälplös i våra händer
För barnets skrik
Når inte våra hjärtan
Till mormor
För krusiduller
Inget långrandigt
Så här får du ord,
Från mig till dig
Korta beskrivningar
I naken äkthet
De säger att ditt hjärta
Inte är helt friskt
Men när jag vilar mitt huvud
Mot din bröstkorg
Slår det lika hårt
För mig
Som mitt för dig
Det om något
Gör ditt hjärta
Friskast av alla
I dödens grepp
En hand som greppar mitt hjärta
Snör ihop mina lungor
Krossar min bröstkorg
Som förlamad
I min säng
Hans svarta ande
Svävandes över mig
Vi konverserar
Men han tar
Och jag ger
Musiken som vaggar mig tillsöms
Är otillräcklig
Och jag undrar i mitt stilla sinne
Om det är såhär det känns att dö
Och om fallet så är
Måste jag odödlig vara
För han bränner mig i skärselden
I oändlig tid
För jag vet
Att jag är döende
Men visas aldrig den barmhärtigheten
Att få gå ur tiden
Red Lips
Fate laughs at me
Holding me down, casting cursed spells at me
Tortured shatters of what I once was
Keeping me on the edge to insanity
This is my war
Lips so lush and red
Smiling down at me
The wallpapers filled with a thousand smiles
Baring their teeth
And I’m clenching mine
Having fun at my expense
I’m a toy, come play with me
Use me, abuse me
Watch me struggle
And have a good laugh
Because I’m just a doll
Powerless and beaten
And red lips smile at me
The walls vibrate with laughter
Why won’t they let me be
Mångalen
En tekopp i min hand
Dig vill jag beundra
Falla sömnlös i din famn
Mina timmar är ingenting
Mot för din bleka charm och glans
Jag låter mig förföras
Du sätter mig i trans
När en ny dag vaknar
Vet jag det så väl
Det är dig jag saknar
Du som trollbinder min själ
Åh månen min vän
Ses vi snart igen?
I morgonljusets skugga
Hennes tårar passade inte in i morgonsolen och de öppna vidderna i det norrländska landskapet. Gråten skar sig mot lugnet, vindens mjuka susning och sommarnatten som gick över i gryning. Flämtningarna avlöste varandra medan hon gick i rask takt i uppförsbacke – hon var som olja mot vatten, som en svart klick i en vit oändlighet där hon stånkade, grät högt och skyndade på stegen. Så onaturlig, så malplacerad. Stigen hon gick på slingrade sig uppåt, hon fortsatte jagat att ta sig dit men snubblade hela tiden, mellan tårarna var världen för henne grumlig och utan fokus. Klänningens kjol var inte längre av samma beiga färg som det övriga tyget eftersom hon skrapat upp sina knän på vassa bergsstenar och grus. Klänningen började bli mer och mer röd - men det mesta av blodet tillhörde inte henne.
Hon var vid toppen av berget och alldeles slut och andfådd, hennes andetag hackade efter gråten. Den unga kvinnan slängde sig över en sten och med översikt över fälten där kor och får betade, hon gav hon ifrån sig ett gällt skri som rev sönder halsen. Hon kunde inte hålla tillbaka det, det var som att spy när man är illamående. De bara kom, ett skrik av hopplöshet blandat med panik och tårarna ville bara inte sluta rinna, lika lite som hennes röst inte kunde sluta skrika. Magen krampade och hon svalde för att inte kräkas, fokuserade enbart på att inte låta sig själv kräkas. Hon avledde sig själv genom att titta på naturen, de olika nyanser av grönt som omgav henne, djuren och den svaga doften av syrenens blommor. Med andan i halsen torkade hon sina tårar och såg ut över djuren som blivit lite skrämda av henne. När hon börjat sansa sig, sakta andas lugnare, tänkte hon tillbaka på vad som hänt och vad som nu väntade henne.
Hon var en piga vid namn Elisabeth. Hennes områden att sköta på gården var korna, att mata dem, mocka och mjölka dem två gånger om dagen. Hon gjorde ett bra jobb och var aldrig sen, hon trivdes väldigt bra med det hon gjorde. Men nu visste hon att hon inte kunde återvända till sitt arbete, inte efter det här.
Allt hon kunde se framför sig var blodet. Blodet och hennes husbondes spöklikt vita ansikte. Hon såg köket, en tapet var fylld av röda fläckar och pistolen han använt som bara låg ett par decimeter från honom. Men det värsta var att han fortfarande blödde, blodpölen växte och verkade aldrig ta slut.
Hon utfodrade korna när hon hörde ett skott. Det var inte ovanligt i dessa trakter, men detta kom från någonstans på gården och hon blev genast orolig. Hon gick och kollade i alla hus, det fanns tre stycken, huvudbostaden uträknad. Allt var som vanligt, och hon började slappna av. Det kanske var en jägare som gått utanför sitt område och kommit närmare än vad han får. Hon torkade svetten ur pannan och gick in i huvudbostaden för att tvätta av sig i sitt rum. Men väl i hallen hörde hon ett gurglade ljud och hon följde det till köket.
Där låg hennes arbetsgivare, husbonden. Han höll krampaktigt i en pistol och hade redan skjutit sig i magtrakten. Blod visade sig i mungiporna. Pigan stod där med uppspärrade ögon fast hon ville blunda, krampaktigt stilla fast hon ville springa fram och i alla fall ringa polisen. Men paniken paralyserade henne. Han tittade mot henne. Hon tittade mot honom. Han försökte lyfta handen där han höll pistolen men det tog lite tid för honom att vända den mot hans huvud. Ett ord undslapp Elisabeths mun, ett tyst ”nej!”. I samma stund avfyrade bonden ett skott mot tinningen.
Hon hörde någon skrika, pigan var så chockad att hon inte hörde att det var hon som skrek, att det var hon och inte någon annan. Musklerna svek henne och hon sjönk ner på golvet. Det fanns ingen ork, hon försökte resa sig men benen ville inte samarbeta, hon kunde inte resa sig hur gärna hon ville det. Skriken avtog inte och följdes av tårar som rann längs kinderna och föll ner på golvet. Blodet närmade sig och tillslut föll hennes tårar i blodpölen och hennes klänning började färgas röd.
Hon visste inte hur länge hon suttit där när hon kom till sans. Hon noterade var hon satt, att husbonden var död, blek och fortfarande blödande och att golvet var fullt av blod. Det var med ett oväntat lugn som hon betraktade köket. När hennes ögon kom i höjd med väggen som vad fläckad av blod såg hon en bild av husbondens fru med en blodfläck över halsen och kinden.
Där tog lugnet slut.
Hon sprang ut, sprang uppför en backe och fram dit hon befann sig nu.
Trots den här återblicken fann hon medan hon nu satt på stenen på berget att hon måste göra något. I hennes paniska huvud fanns bara en tanke, eftersom det innebar en av hennes uppgifter; Någon måste städa upp det.
Hon lämnade djuren, stenen och berget och promenerade tillbaka till köket. Tårarna började rulla nerför kinderna igen och hon sträckte sig darrande mot telefonen för att ringa polisen. Hennes röst darrade lika mycket som resten av henne när hon berättade om vad som hänt och att hon behöver hjälp. Och när hon lagt på gick hon och hämtade en trasa och två hinkar halvfyllda med vatten, satte sig på knä framför husbondens döda kropp och började torka upp blodet.
Jag måste städa upp röran, måste städa upp röran.
Elisabeth fungerade på ett mekaniskt sätt, på instinkt och rutin där hon stod på alla fyra och torkade blod. Salivet samlades i hennes mun och hon var illamående, det luktade hemskt. Hon var äcklad av blodet, av lukten och döden i rummet. Hon böjde sig fram för att komma åt den röda vätskan bättre, det fanns stora klumpar i det då blodet börjat levra sig. Pigans mage började krampa. Hon slängde sig över en hink och kräktes. Av trycket i huvudet började hon gråta igen och fast bestämd över att göra snyggt började hon omedelbart efter att hon kräkts torka igen. Hon fick några minuter till innan illamående tilltog igen och hon fick kräkas igen. Och så stod hon tills polisen kom, med tårar under kinderna, blod på kläderna och spya runt munnen.
Fyra polismän kom inspringande med allvarliga miner och stränga ögon. Pigan reste sig inte utan fortsatte att torka, nu var hennes mage tom och hon spydde bara galla. Alla polismän rynkade på näsan och tittade bort, någon utbrast ”fy fan!” och en lite modigare polis närmade sig pigan. Snyftningarna överröstade polismannen men Elisabeth tyckte sig höra att han bad henne att ta en filt och sätta sig utanför. Sakta reste hon sig, tog emot en filt men gick inte ut ur rummet.
Hennes husbonde hade varit mycket god mot henne, hon fick mat och husrum plus lön. Hon såg honom som en fadersfigur, då hon aldrig egentligen haft någon pappa mer än de män som hennes mamma bytte ut med jämna mellanrum, men hon hade aldrig sett upp till någon av dem utan bara känt rent hat emot dem. Hon sökte efter gårdar att arbeta på, men lyckades aldrig få någon plats eftersom hon inte hade någon direkt erfarenhet och inte var van vid att skriva brev och berätta om sig själv. Men husbonden på denna gård såg något som ingen annan sett, och hon blev anställd. Han talade öppet med henne och tillslut vågade hon öppna upp sig, något som ingen tidigare kunnat få henne att göra. De bekom vänner. Det kändes som att hennes liv hade börjat den gången hon först steg in på gården.
Nu var han död. Hon hade inte rört honom, hon var rädd för döden och framför allt hans död. Hon visste att han inte mått bra på sistone, varit uppe från 2 eller 3 på morgonsidan och ändå haft svårt att somna på kvällen. Vid middagsbordet åt han en potatis och en bit kött. I vanliga fall åt han det tredubbla, kanske även fyrdubbla. Han var ledsen, led av hjärtesorg, då hans hustru gått bort för 7 månader sedan. Pigan hade arbetat i ungefär 3 månader innan hustrun fick svåra smärtor i bröstkorgen och dog i en hjärtattack. Husbonden hade aldrig varit sig själv efter det, men mellan smärtan i hans ögon kunde pigan faktiskt se honom le i deras diskussioner.
Hon visste inte att han ville dö. Man talar bara inte om sådant och där.
Elisabeth satt i ett hörn av köket, hon drog filten närmare omkring sig och funderade hur hon hade missat det här. Om hon förstått honom bättre hade hon kanske kunnat rädda honom. Hon visste hur mycket han älskade sin fru. Sin gård. Sina djur. Till och med de som arbetade för honom. Han var en god man. Och hon mådde enormt dåligt för att hon inte gjort något, han var en god man och hon en dålig kvinna.
Hennes blick var glasartad, hon var någon annanstans nu. Polismännen ropade, och tillslut ruskade de henne för att få en reaktion, först då vaknade hon till. De bad henne resa sig och hon försökte, men kunde inte stå på benen. En av polismännen reste upp henne och höll i henne under armen medan en annan läste upp hennes rättigheter.
Hon blev arresterad.
Tankarna flöt för sakta för att hon skulle förstå vad som hänt innan de ledde ut henne och satte henne i polisbilen. Arresterad! Nu grät hon inte längre, ilskan slog ner som en blixt och hon kastade sig mot dörren, slog på glaset.
– DET ÄR INTE RÄTTVIST, ylade hon.
Polismännen stod och pratade tyst på gården medan pigan försökte sätta bilen i gungning.
– Vi har all anledning att misstänka henne. Vi är inte säkra på om det var hon som ringde samtalet, och även om hon gjorde det kunde det vara för att frigöra sig från misstankar, sade en av dem.
– Varför stod hon och torkade blodet? Försökte hon städa upp efter sig? Man städar inte upp någon annans göra. Det här är mycket möjligt en mordplats. Pistolen låg bredvid honom, men han hade även ett skott i magen som knappast är dödande med avsikt.
– Jag anar fängelsestraff, suckade en annan polisman.
Elisabeth stirrade ut genom bakrutan när de lämnade gården. Det var det enda stället som hon varit lycklig på. De var de enda personerna hon känt kärlek för. Det var det enda jobb hon ansett sig duktig på, trots att hon inte var så erfaren från början.
Sakta kom insikten om att han var död. Saknaden stack till och sved. Hon brydde sig inte om vad som skulle hända med henne nu. Allt hon kände var en kaotisk blandning av sorg, ilska, förlust och saknad.
Sommardimmor
Hon var uttråkad och låg sömnlös i sin säng. Tankarna virvlade runt i hennes huvud, men ingen tog fäste och försvann lika fort som de kommit. Hon var varken glad eller ledsen, bara väldigt uttråkad. Hon bestämde sig för att ta sig en nattmacka.
Med tysta steg tassade hon fram genom hallen. Hon ville in väcka sina föräldrar, eftersom de skulle upp tidigt och jobba. Gabrielle hade sommarlov och hade helt tappat sin dygnsrytm. Natt var dag och dag var natt för henne.
Hennes bruna hår åkte fram som en gardin framför hennes ögon. Som om inte de dunkla skuggorna i huset skulle försämra hennes seende nog så gjorde hennes tjocka, lång hår henne nästan blind. Hon satte håret bakom hennes små öron och fortsatte in i köket.
Köket såg dött ut. Om dagarna var köket fyllt med liv, skratt och dofter, men nu var det tomt och öde. Sommarnattens milda ljus gav köket en gråaktig färg och ingav en känsla av att tiden stod stilla.
Hon tog sig ett glas mjölk och satte sig på kökssoffan som stod vid fönstret. När hon tittade ut såg hästarna och fåren i sina hagar, björkar och grusvägen som gick ut mot den stora ängen. Hon greps av en stor längtan att få gå ut i sommarnatten. Sommarnätter var det bästa hon visste.
Klä på sig? Det hann hon inte. Hon ville uppleva just denna stund, och den skulle förstöras ifall hon gick och klädde på sig. Hennes vita, knälånga nattlinne fick duga.
Hon stod på träbron utanför ytterdörren och blickade bort mot hästarna. En del sov och en del stod och åt gräs. Gabrielle blev än en gång påmind om att hästar var världens vackraste djur. Så stora men ändå graciösa, så vardagliga men ändå så magiska.
Den ljumma vinden smekte hennes bara ben och lekte med hennes långa hår. ”Det måste vara det här som kallas lycka” tänkte hon för sig själv samtidigt som hon andades in sommarnattens berusande dofter.
Fylld av denna märkliga känsla skyndade hon sig bort till grusvägen och började gå med korta, snabba steg mot den stora ängen.
Det var något speciellt med denna natt. Häggen blommade och doften överväldigade Gabrielle. Vinden var lekfull och det virvlade omkring små gula blommor i luften som Gabrielle aldrig hade sett förr. Hon frös inte, trots att hon bara hade sitt vita nattlinne på sig, och hon kände knappt de hårda gruskornen under hennes fötter.
När hon äntligen var framme vid den stora ängen som kantades av en majestätisk skog så stannade hon upp. Hon såg dimmor som flöt omkring i luften och fylldes av ett lugn hon inte känt på länge. Hon var totalt avslappnad.
Ju mer hon tittade på dimmorna, ju mer förvirrad blev hon. Var det verkligen bara dimmor hon såg?
Dimmorna formade långa smala figurer som dansade över ängen. Vinden drog snabbt förbi Gabrielle, som om han också ville vara med i dansen. Vinden fick formen av en lång, vit och halvt genomskinlig drake. Dimmorna och vinden bugade för varandra och fortsatte sedan sin dans.
Gabrielle hade svårt att tro på det hon just nu bevittnade. Hon stod på sidan av ängen och bara gapade. Deras dans band henne där hon stod, hon kunde inte röra sig och inte ens blinka.
Med ens slutade dansen och dimvarelserna rörde sig närmare Gabrielle. De stannade och den största av alla svävade fram mot henne. Dimvarelsen var mycket längre än Lilo, minst dubbelt så hög, och tog nu en nästan fast form. Det var en kvinna, och hela hon omgavs av ett gultvitt sken. Hon hade en vit känning som räckte till just ovanför hennes knän och ärmarna på klänningen räckte till armbågarna och avslutades med halva strutärmar som svajade i vinden. Håret räckte ända ner till fötterna och virvlade sakta runt henne som om det hade ett eget liv.
Gabrielle, som hade glömt bort att andas, drog nu efter andan. Dimvarelsen satte sakta upp fingret mot munnen och menade att Lilo skulle vara tyst. Allt som dimkvinnan gjorde verkade vara i slow-motion. Gabrielle svalde och lyckades blinka en gång.
Dimkvinnan hade fortfarande ena handen mot sin mun och satte nu den andra handen bakom ryggen. Hon tog fram någonting skinande som Lilo först inte kunde fixera med blicken. Efter ett par sekunder hade Gabrielles ögon vant sig vid skenet och såg att det var någonting som liknade en glaskula. Dimkvinnan tog den i sina händer och sträckte fram den mot Gabrielle.
Gabrielle kupade sina händer och tog emot gåvan hon fått av dimkvinnan. Dimkvinnan log ett varmt leende och Gabrielle log ett snett leende tillbaka. Dimkvinnan satte åter igen ett finger mot sin mun, sedan drogs hon och de andra dimvarelserna tillbaka mot mitten av ängen. Där förvandlades de till vanliga dimmor igen.
Gabrielle blinkade ett par gånger. Hon stirrade på glaskulan hon hade i sina händer och sedan ut mot ängen igen. Allt såg ut som vanligt.
Hon började gå hemåt igen, men hon kände sig inte ensam. Vinden lekte än en gång med hennes hår och blåste upp det i hennes ansikte för att kittla henne. Hon skrattade till och började springa hemåt. Solen hade börjat stiga.
När Gabrielle kom in i sitt rum visade klockan 04.28. Hon satte sig i sin säng och stirrade på glaskulan. Skenet hade försvunnit och hon såg inget magiskt med den. Hon tänkte tillbaka till när hon fick den nere vid ängen, vad var det hon såg i kulan då?
Gabrielle stirrade i väggen. Hon hade sett dimvarelserna dansa. Det var vad hon hade sett i kulan. Hon sänkte blicken mot kulan igen och denna gång stirrade hon inte på kulan, denna gång tittade hon in i den.
Det hon nu såg var dimvarelserna som dansade i sommarnatten. Gabrielle hade fått en gåva som lät henne bevittna naturens magi närhelst hon ville.
The destiny of a killer
Christa stared at the letter she received from the mailman. The handwriting seemed familiar, she was almost sure that her address was written by her brother. She hurried along the path to her house, the snow creaking faintly underneath her boots. When she came inside, she started making tea. While waiting for the water to boil, she sat down and opened the envelope. Why did he write to her now? He had forsaken her a long time ago, what could he possibly want to tell her? In hope of getting her questions answered, she started reading the letter.
“New York 23/12 1968
Dear Christa
This is the last letter you will receive from me. I can’t go on in this world because I carry such grief and sorrow that no man could live with, but before I end my misery I would like to give you an explanation, dear sister. You might be angry, sad and terrified at the moment, but I assure you that after you’ve read about my misery, you will forgive me for taking my own life. Don’t shed tears over my doomed soul, for my life couldn’t get more sorrowful and painful. Only my own death could save me from my past.
Tonight is the day before Christmas Eve. Four years have passed since I left you and our family in Great Britain, and one year since my dearest love, Cornelia, left me all alone. I never told anyone the story about my despair, but I feel that it’s my duty to tell it to you Christa, before I let myself rest forever. I want you, beloved sister, to understand how my life has been. Since I’ve only written one letter to you since I came to the US, I feel that I have to write down the whole story from the time when I left you in the UK.
As you know, I left the Great Britain because of Cornelia. I saw her in London six years ago and I fell in love with her in an instant. I had never felt this way about a person, and I knew that I couldn’t just watch this love walk away. A year later, I visited the US and I found her in New York. I was stalking her and that scared her, but when she saw that I didn’t have any evil intentions, she let me buy her dinner. That night, we both realized that we had found love. She was my soul mate. We found ourselves devoted to each other, this was a love supreme.
We got ourselves an apartment in New York. We went out for dinner almost every night, and there were always a party to go to or a theatre play to see. I think that I and Cornelia have been to every museum in New York. We both loved music and art. Cornelia was and artist and made the most incredible paintings I’ve ever seen. Oh, how I miss her, my sweet Cornelia. I’ve torn every painting she made into pieces, except for one. I was raging through her art room one night and I destroyed everything in the room, with the exception of a self portrait she had done. I still have it, and I will bring it to my grave.
The three years I spent with her in New York were the happiest years of my life. I thought about you a lot, but I only wrote one letter to you. I regret this so much, because you meant more to me than I knew. I’m a bastard and I feel so bad about my neglect of you. I don’t deserve to see you again, and I won’t.
Now let’s go back to the story. As you see, we were very happy together. She showed me the world and I came to love her more than I’ve ever loved a woman before. She was my everything and she still is. But she is gone, and that is why I can’t stay in this cruel world.
After about three years together, our beautiful bubble of love burst. I became jealous, and I went mad if Cornelia spoke to other men. She became annoyed with my distrust and started to talk to other men just to annoy me, just to make me see that she did whatever she wanted to do. Of course, I became furious with her. One night, I lost all my senses and slapped her right in her face. I yelled at her and she wept.
This was the beginning of the end. I lost my self control and it happened again, again and again. Sometimes I kicked her, sometimes I hit her in the face. But she didn’t leave me. She stayed even though I mistreated her and beat her. She was never afraid of me, because she knew I would stop after a few punches, and she knew that I would come crawling on my knees the next day, begging for her forgiveness. Today, I wish that she wouldn’t be the bold person she was. I wish she’d left me before it was too late...
One dark and beautiful December night, we went to a Christmas party at a friend’s house. Cornelia enjoyed herself as usual, and I never let her out of sight. I was talking to a fellow-worker when I noticed that Cornelia wasn’t standing there with me. I became a bit nervous and started searching for her. I couldn’t find her anywhere and I started calling her name. People were staring at me, they must have thought I was out of my mind. I hurried out to the cloakroom, still yelling her name. I was standing there, breathing hard, when I heard her soft voice coming from behind me. She said; “Oh, Michael, why do you embarrass yourself”. I turned around, staring at her. I was furious with her! I took a few angry steps towards her, grabbed her right arm and dragged her outside. We were going home.
Me and Cornelia walked the streets of New York. We both were very quite at first. After a couple of silent minutes, she made an attempt to talk to me. I didn’t let her finish her sentence. I stopped, turned to her and shouted all the terrible things you could call a person. But she didn’t listen either. She yelled abuse back at me. We stood there for quite some time, just shouting at each other. When I noticed that she didn’t listen, I gave her a slap in the face. We both went silent. Then she made something I didn’t think she would have the guts to do; she hit ME. She punched me right in the face. At first, I just stared at her with a look that told her that I didn’t see this coming, but I wasn’t late on giving her a punch in her stomach. And so we both went off in a big fight. We kicked each other, we hit each other and we even bit each other.
I’ve always been physically stronger than Cornelia. That horrendous night after our last Christmas party wasn’t an exception. I hit her so hard that she couldn’t stand up. I dragged her into an alley and I knelt beside her. I told her how I was sorry and how I wanted her to forgive me. I helped her up on her feet and hugged her. But she bit my ear. I didn’t hesitate this time, I beat her up and finished it off with kicking her in the head. I fell to the ground, unable to stand. I heard the faint sound of Christmas carols. I listened to them as I wept silently. After what had felt like several hours, I got to my feet. And then I ran. I ran home to our apartment and fainted as I came through the door.
Dear sister, I’m a monster. I cannot explain my actions. It’s not an excuse for my behaviour when I say that I wasn’t myself when it all happened, but I want you to know that I wasn’t thinking at that point, my instincts had taken control over me. I couldn’t handle myself.
How can I describe all the pain I’ve gone through? What’s worse is, that I can only blame my misery on myself. The sound of Christmas carols is a torment and it reminds me of that I’ve done. I cannot take it.
Beloved Christa, I am deeply sorry for everything I have ever done. I don’t expect you to forgive me, but I expect you to understand me, and why I am about to take my life to an end.
I hope that your life has been and will be fortunate. I wish you all the happiness in the world. Take care of yourself.
With love
Your brother, Michael”
Christa breathed hard. She tried to take in what she just had read, but it was impossible to comprehend. She had forgotten all about the tea and her cheeks were wet with tears. She put the letter in the envelope and pushed it away from her. Christa was in a great shock, uncertain about if her brother was alive or dead. She sat at the table all night asking herself questions that she couldn’t answer, until she finally fell asleep, her head resting on the table.
Epilogue
Christa couldn’t rest without knowing what had happened to her brother. She made at least a hundred phone calls and wrote about 40 letters. This is what she found out:
The police had found a woman’s body in an alley in New York the 23 of December in 1968. They estimate that she had been dead for 2 hours when they found Cornelia. They assumed that since she didn’t carry any money, murdered with robbery had been committed.
Michael’s body had been found outside of New York in the Atlantic Ocean. A painting was tied to the body and it depicted a woman’s face.
Från en skrämmande värld till en annan
– Hej alle personalen. Nu är jag visst sugen på kaffe! ekar entonigt gång på gång genom korridoren.
En kvinna springer fram och tillbaka genom korridoren och skriker att hon är nikotinist och jävligt röksugen med tårar rinnandes utefter kinderna. En kraftig tjej brukar våld mot en vägg i raseri och personalen har fullt upp med att försöka hindra henne från att skada sig själv och andra. Tack och lov är människorna här viktigare än inredningen.
– Hej alle personalen. Nu är jag visst sugen på kaffe! upprepas gång på gång som grädde på moset i detta totala kaos. En annan kille mumlar högt för sig själv och röker inomhus fast det är förbjudet, och det tycks vara det enda personalen finner lustigt i denna situation. De måste följa efter honom och ta cigaretten ifrån honom eftersom han uppenbarligen är i ett psykotiskt tillstånd och inte förstår bättre. Han verkar totalt okontaktbar.
Jag återgår till att oroa mig över mig själv. Jag darrar och stryker längs väggarna för att jag bara är så otroligt rädd. Inte för patienterna och vad de gör, utan för att alla här verkar så arga, ångestfyllda och olyckliga. Rädd för känslan av misär som genomsyrar detta sorgliga ställe, stanken av instängd ilska och sorg. Det finns bara elände på ett sådant här ställe och jag undrar vad jag egentligen gett mig in på. Mår jag bättre av att vara inlåst? Och framför allt, är det verkligen tryggare? Är man en fara för sig själv och för andra så bör man läggas in, men till vilken nytta, då det bara är att ta en gaffel och trycka in i ett eluttag?
Personalen går igenom mina saker ganska snabbt och slarvigt. De tar ifrån mig tändare och nagelsax eftersom människor kan använda det för att skada sig själva. De känner till mina problem, ändå frågar de mig bara om jag har något jag inte borde ha och jag ljuger och säger att nej, jag har lämnat in allt. Pah, visst. De är inte bara dumma, de är dessutom oprofessionella.
Jag blir tilldelad ett rum som är lika opersonligt och trist som resten av avdelning 2. Jag sätter mig på sängen och tar några djupa andetag, tar på mig mina hörlurar och lyssnar på synthpop och försöker smälta det jag just bevittnat. Avdelning 1 var så mycket lugnare. Det kunde man inte tro, eftersom ettan är akutavdelningen medan tvåan är en långtidsavdelning. På akutavdelningen var det några som var väldigt utagerande, men de flesta låg bara och sov. Där stannar man inte länge, det är mer ett ställe där man kan vila upp sig ett kort tag, sova om sig och samla krafter för att orka möta världen igen. Här uppe på tvåan finns de tvångsintagna.
Min rumskompis är en kvinna i fyrtioårsåldern och jag drar en suck av lättnad när jag ser henne. Hon verkar mest normal av alla, ganska osäker men ändå mest närvarande. Men så fort vi hälsat på varandra börjar hon fråga mig om hennes kläder var fina, om hon var tjock, om hon sminkat sig för mycket och så vidare. Jag svarar artigt att hon är väldigt fin och återgår till musiklyssnandet. Men hon lägger sig i sin säng, reser sig, lägger sig igen, suckar och suckar gång på gång tills jag blir galen av hennes satans suckande. Hon upprepar gång på gång att hon inte orkar och jag undrar för mig själv ifall alla här bara kunde upprepa samma saker om och om igen.
Som de andra gångerna jag la in mig själv på psyket gick de första dagarna till att sova, äta och bara bry mig om mig själv med alla beklagliga och melodramatiska problem. Det är vad jag gör bäst och jag håller mig ifrån de andra patienterna. Deras kaos smittar och jag blir upprörd och orolig så fort jag ser ett sorgset ansikte. TV:n blir min bästa vän och sängen min tillflyktsort.
När jag mår bättre blir jag intresserad av människorna som hamnat här. Man lär inte känna varandra, man lär känna varandras sjukdomar. Vad gör du här, vad har du för problem, vilken diagnos har du? Och här finns alla åldersgrupper. Jag var såklart yngst med mina 19 år, sedan var det ett par kvinnor som var kring 23-25 år. Den äldsta, av utseendet att döma, var en manisk kvinna som kanske var runt 45 år. Det var intressant att höra henne prata, för hon var aldrig tyst men upprepade inte heller saker om och om igen. Hon bad mig att sluta skrapa armarna och var väldigt moderlig, men berättade också om sin superhörsel och elallergi. Hon gick omkring med solglasögon för att skydda sig mot elen och påstod sig höra Telias telefonlinjer med någon snuskig Jan-banankille som kom med oanständiga förslag. En dag kom hennes son på besök, som inte kunde ha varit äldre än 13 år, och det syntes att han var otroligt obekväm i situationen. Och där har vi det igen, den sorgsenhet som genomsyrar avdelningens brus och som luktar värre än sjukhusdoften som etsat sig fast i väggarna.
Att vara på en sluten avdelning berövar inte bara friheten, utan man berövas också sina egna sätt att dämpa sin ångest. Flickor som grät över att de hade blivit ifråntagna sina rakblad, missbrukare som inte längre kunde droga bort sina problem. Det finns ingen utväg och absolut ingen reservplan, man genomled sin ångest med hjälp av utskrivna mediciner som sällan räckte till. Har man cancer går det förhoppningsvis att behandla, men att behandla ett misshandlat sinne har inte samma chanser för tillfrisknad. Läkarna kan inte säga att du antingen dör om ett år eller att du blir helt frisk och kan leva normalt igenom inom två år. Sådana exakta planer finns bara inte. Ofta får man leva med djävulen på sin axel hela livet, man måste lära sig leva med det och kanske ta mediciner tills den dagen man dör. Man skulle kunna kalla det emotionell cancer, ibland så svår att den är minst lika dödlig som en långt framskriden hjärntumör. Man vet bara inte riktigt när.
Jag byter rum, för jag orkar inte höra hur den suckande kvinnan inte orkar mer. Jag hamnar med en tjej, Alva, som var mycket lugnare men anorektiskt smal. Hon var nog den enda på avdelningen som sov utan sömnmediciner och mitt första intryck var precis som det jag fått av min första rumskamrat. Hon måste vara friskast här. Och vi var varandras motpoler som skapade en balans i vårt rum, jag med min övervikt och hon med sin undervikt. Hon var tyst och jag var högljudd.
Inte många dagar senare hade hon tagit en överdos av Tradolan och gick runt till alla toaletter för att trä en soppåse över huvudet. Personalen fick låsa alla toaletter och Alva fick extravak. En ur personalen höll ständigt ögonen på henne.
Under denna episod av min vistelse på tvåan träffade världens mest olyckliga tjej. Alva var ofta likblek, mungiporna hängde och ögonen utstrålade en svår melankoli som ingenting kunde rå på. Alva var för mig, för personalen och överläkaren ett mysterium.
Något annat som är väldigt negativt med att ligga på psyket är att alla jagar upp varandra. Då menar jag inte bara att en persons utbrott gjorde andra oroliga, utan det drev människor till besinningslös skräck.
Det går en epidemi hos unga kvinnor. De skadar sig själva av olika skäl, men oftast för att dämpa ångest och få utlopp för sin ilska. Och kväll efter kväll droppade blodet på golvet, trots att personalen till och med söker igenom patienter ända in på skinnet när de skrivs in. Det fanns ändå alltid någon som lyckats smuggla in någonting vasst.
Jag och en ung kvinna vid namn Sofia satt i korridoren och försökte koncentrera oss på att läsa tidningar. Det är svårt att tänka när man har ångest, och under svåra perioder då man är inlagd är det vanligt att man har en nästan konstant ångest som inte ens försvinner när man sover. Samma kväll hade en ny tjej blivit inskriven på tvåan och den här gången var det hennes tur att dra igång alla patienters oro. Hon gick inte ens in på en toalett och skar sig utan gjorde det mitt i korridoren. Sofia var rakbladsberoende och såg hon ett rakblad var det kört. Hon gick och försökte rispa sig med plastmuggar och jag satt kvar och räknade till tio. När hon kom tillbaka så bad hon mig att slå henne.
Hennes blick var milt sagt jagad, hon spände ögonen i mig men ändå visste jag att hon egentligen inte såg mig. Hela hon skälvde av blodtörst och det var som om hon blivit en målsökande missil, en destruktiv robot. Jag slog henne inte, istället gick jag till mitt rum och kastade en kruka i golvet och slog och sparkade på betongväggen. Jag visste precis hur hon kände sig, jag visste exakt hur ofantligt dåligt hon mådde och våra blickar förstod varandra varje gång de möttes under resten av tiden på tvåan.
– Hej alle personalen. Jag är visst sugen på kaffe!
Åååh, kan han inte sluta? Varje morgon börjar på samma sätt. Jag trycker kudden över huvudet i sökande efter tystnad. Det är Anton som är vaken och alert tidigt på morgonen och efter vad jag sett av honom så förstår jag att han är autistisk. Han bär vuxenblöja och upprepar saker om och om igen. Det finns inte mycket variation i det han säger och han är svår att få kontakt med. Det är bara kaffe som får honom tyst. Förutom att tjata om kaffe brukar han prata om Line och Lars och än idag kan jag inte förstå vad de är för människor. På dagarna jobbar han, så efter halv nio är det tyst på avdelningen igen. Medicinerna gör mig trött och jag somnar igen, vaknar inte förrän det är lunch.
Senare sitter Alva, Sofia och jag i mitt och Alvas rum. Jag har kommit dem närmast eftersom de är unga som jag, men senare upptäcker jag att det också är det enda vi har gemensamt. De vill dö, pratar självmord och när jag frågar dem om varför de skadar sig själva så svarar de;
– Av samma orsak som du gör det – för att dö.
Jag tittar förbryllat på dem i totalt oförstånd, och till svar får jag likadana blickar tillbaka. En avgrund växer mellan oss och kontakten vi först trodde att vi kände går sönder på mitten medan vi står på var sin sida med bara en repstump i handen.
För mig handlar det inte om att dö. Det handlar om att överleva.
– Kolla, detta sår borde sys, säger Sofia.
– Vadå, det är väl inte så konstigt att jag går och stoppar en påse över huvudet, säger Alva och ler stort. Leendet är nästan varmt och ärligt, jag var beredd på att få se en grimas men hon log faktiskt.
Tyckte hon att det var kul? De pratar om sina destruktiva handlingar som om det vore bragder. De verkar se det som en tävling. Mest destruktiv vinner! Allvarliga saker bagatelliseras medan andra små företeelser förstoras.
Efter det samtalet krossar Sofia en glödlampa mitt på dagen inne på en toa och ljudet av glas som går sönder klingar högt genom hela avdelningen. Personalen som för dagen är hennes kontaktpersoner springer fram och tillbaka och ropar på henne. Jag har en känsla av att det var det hon var ute efter också.
Kanske skaffar de sig historier som de kan berätta om senare, bygger upp ett alternativ till ett liv för att ha något att komma med. Och det är då jag inser att de har blivit sin sjukdom. Åh, vad jag önskar att de förstod att det inte behöver vara så. Jag tänker aldrig tillåta mig själv att bli min sjukdom. Över min döda kropp! Jag kommer alltid att kämpa för den individ jag är.
Och dagarna går, vissa sakta och andra fort. Människor skrivs ut, andra skrivs in medan de flesta ändå är kvar. Jag blir trött på den ostimulerande omgivningen, trött på dödshot från patienter och absolut utled på tristessen när medicinerna gör att jag inte ens orkar läsa. Pappa hurrar, och mamma med, för det är ett friskhetstecken. Visst kan jag också se det, men när kommer livskvalitén tillbaka?
– Du måste låta det få ta sin tid. Här sker inga mirakel över en dag. Vi kan inte heller lova att du kommer att bli helt bra, men vi kan däremot ge löfte om att vi kommer att göra vad vi kan för att hjälpa dig, säger avdelningens överläkare.
Och jag kan egentligen inte begära något annat. Nu vill jag hem.
Dörrar låses upp och jag stiger ut i vad som för mig är en helt ny värld. Hjärtat bultar och intrycken blir för många på samma gång, från att ha varit i en totalt familjär korridor så tog jag bara ett enda litet steg genom en tillsynes ganska harmlös ytterdörr in till helvetet på jorden. Jag stannar, sväljer min rädsla och ignorerar den plötsliga yrseln som drabbar mig. Mamma promenerar obesvärat vidare som om hon varit i hemmiljö och jag snubblar efter samtidigt som jag försöker ta mig samman. Allt jag kunde se var ett virrvarr av panikslagna stackars själar som bara inte kunde hitta hem till sitt eget hjärta.
Världen är inte så mycket annorlunda ändå.
Snöflingans insomnia
Djupt inne bland duntäcket, invirad i lakan ligger någon som inte fryser. Tvärt om, hon kastar sig fram och tillbaka i värmen från sängen och svettas ymnigt. Inlindad i sommarvärme och i kontrast till den hårda vintern utanför begrundar kvinnan natten. Mörkret svider i hennes ögon, tystnaden skriker i hennes öron och hon kan inte längre skilja på varmt och kallt. Kontrasterna tar ut varandra, svart och vitt är inte så olika ändå.
Tankarna rinner som vatten i hennes huvud, helt utom kontroll och med en så stark ström att ingenting egentligen fastnar. Det är som om alla tankar snurrar snabbare än vad hon hinner uppfatta, som ett öronbedövande sorl i bakgrunden håller det henne vaken.
Vad är klockan nu? Hon har slutat att titta. Allt hon begär är att natten ska förvandlas till dag, till ljus och den trygghet och lugn det skänker. På nätterna händer något speciellt, likt magi hamnar hon i en annan värld. Den påminner om den hon lever i om dagarna, men är så kraftigt förvrängd att hon städigt luras på vad som verkligen sker och inte. Varje kväll ber hon en stilla bön om att nätterna bara är illusioner, för oftast ser hon ingen skillnad och förloras totalt i det stora svarta. Numera har hennes nattliga demoner blivit en andra verklighet, lika sann som dagarna men ändå helt skilda från varandra.
För nätterna slukar henne alltid med hull och hår, tuggar blodtörstigt hennes hjälplösa kropp och sväljer allt som en gång varit något vackert. Hon vet aldrig vad dessa märkliga timmar ska göra med henne, men när hon når ytan av smärtan i att ligga sömnlös vet hon att hon har blivit tokig. Natten har blivit personifierad där i mörkret och kylan; som djävulen för de kristna och Gud för djävulsdyrkare. Ibland anar hon ögon någonstans i sömnlösheten och så länge monstret är vaket finner hon ingen ro.
Vargtimmen är förbi, men ändå ligger hon stel som en pinne bland gosedjur och sina lila lakan. Alla dessa spänningar gör att hon känner sig i det närmsta tyngdlös och det vore som att hon svävade några millimeter över sängen. Inbillade nålar sticker i ryggen, denna spikmatta borrar sig in och lämnar blödande sår. Men när morgonen kommer och bär med sig sitt ljus och sinnesro förstår hon att det inte handlar om blödande sår, utan om svettdroppar som runnit natten lång.
Sömnlösheten är som att vara fast mellan vakenhet och dröm. Verkligheten framställs som drömd och drömmarna som verklighet. Regler och lagar slutar att gälla och det som går upp måste inte nödvändigtvis komma ner.
När kvällen sänker sig vet hon vad som väntar och redan då byggs spänningar och obehag upp. Ju mer klockan tickar, desto mer matas den inre ångestproducerande ugnen, fortare och fortare, hetare och hetare.
Det viktiga, det enda som hjälper, är att aldrig gå till sängs. Men hur mycket man än spjärnar emot så tränger sig det totala mörkret sig på. Tröttheten förlamar förnuftet och det tar inte lång tid innan man fastnat i nattens virrvarr av tankar och stickningar. När mörkret sänker sig över världen och fryser till, så lämnas de sömnlösa i en istid med en rastlöshet krypandes i benen.
Ibland stiger hon upp för att ta ett glas vatten eller för att gå på toa. Någonstans vet hon ändå att det bästa vore att sitta uppe hela natten istället för att tjurskalligt försöka finna ett lugn i sängen som bara blir mer obekväm för var minut som går, men det finns fler rädslor som gör att hon väljer nattbäddens tortyr framför att ta en kopp te och läsa en bok. För hon vet, att om hon inte försöker sova så blir morgondagen minst lika horribel som natten. Bredvid sömnlöshetens terror ligger morgonens trötta och sömgångaraktiga känsla som inkräktar på alla annars klarvakna upplevelser. Inte sällan hamnar hon i detta tillstånd under dagarna på grund av ansträngda och ängsliga nätter, då hela dygnet flyter samman och gränserna suddas ut. Natt är dag och dag är natt, det finns ingen ända.
Gryning. Det vackraste ordet som finns är gryning. Det är hennes tröst, hopp och längtan. Det börjar med att en svart himmel får antydningar av mörkblått i norr, sedan i takt med att solen går upp stiger även hennes sinnesstämning och ger henne en känsla av inre frid. Hon kramar sin favorit bland de många gosedjuren, ett lejon med silkeslen man, och bevittnar dagen som växer till liv. Ljuset som minut efter minut blir mer påtagligt inger en lugnande känsla av att den natt som gett intrycket av att vara för evigt inte kan vinna över solens kraft. Tiden som tycktes stå stilla för en stund sedan kan inte förhindra det mirakel som sker var morgon. Detta är allt bevis hon behöver, bevis på liv och på ett bredare spektra än vad nattens förledare gav sken av att det fanns.
Lugnet börjar infinna sig hos henne och till lejonet i sin famn upprepar hon ordet "gryning" om och om igen. Stillheten sänker sig över världen och nu skulle hon kunna somna leende, för än en gång har hon segrat över hennes största fruktan och vet att den nu är långt borta. Men om hon somnade nu så skulle hon även slumra ifrån den vackra känslan gryningen skänker, därför väljer hon som vanligt att sitta och betrakta solstrålarnas under. I ljuset blänker hennes råttfärgade hår, sminkresterna runt ögonen blir allt tydligare och de djupblåa ögonen speglar fridfullt det annalkande dagsljuset.
Livet är ett mirakel, tänker hon och låter ett varmt leende sprida sig inifrån och ut. Plågan har ersatts med tillfredställelse och i den stilla morgonrodnaden säger hon för sig själv:
– Det var ändå värt det.
Borderline av Caroline Kraus
Boken Borderline är skriven av Caroline Kraus och är en självupplevd berättelse. Caroline mister sin mamma till lungcancer och bestämmer sig för att lämna sin hemstad och åka till LA. Moderns död hade en otrolig inverkan på dottern och hon var väldigt olycklig. Väl i LA flyttade hon in i ett kollektiv och började arbeta på en bokhandel. Det var där hon började röka ciggarettmärket Kent, samma märke som hennes mamma rökte och dog av, och det var där hon träffade Jane.
Vänskapen och kärleken var omedelbar. Jane var rolig, impulsiv, slug och älskade Caroline högt. Deras förhållande förde Caroline till nya, spännande men känslomässigt omtumlande upplevelser och de flyttade ihop. Men snart började problemen uppträda hos Jane. Hennes humör pendlade, hon satt i badkaret och skar flera ytliga sår på benen när hon mådde dåligt medan Caroline satt bredvid som moraliskt stöd, hade intensiva och instabila relationer till andra människor och shoppade upp Carolines pengar. Jane kom till att dominera Carolines liv.
Jag tycker om den här boken speciellt mycket eftersom jag kan relatera enormt till Caroline, till hennes sorg och till känslan av att älska och hata en annan person på det sätt hon älskade och hatade Jane . Hennes depression fick hon dölja så länge hon kunde, för även om Jane brydde sig otroligt mycket om Caroline tog hon ändå upp all plats. Att leva i ett (i och för sig vänskapligt men otroligt intensivt) förhållande med en person som uppvisar så starka borderline-symptom som Jane gjorde, är svårare att leva med än många andra psykiatriska diagnoser. De levde i symbios, med Caroline som undergiven och Jane som dominant.
Boken handlar i sig inte om just borderline, trots att det är bokens titel, utan det är en skildring av en del av Carolines liv som kanske kom till att bli den absolut bästa och värsta tiden för henne. Jane var som en drog, hon drog med sig Caroline i sina svängar och var så intensiv att Caroline knappt levde sitt eget liv utan levde genom Jane. Borderline är en berättelse om en dysfunktionell men fantastisk symbios, som ändå lyckades kretsa kring den ena parten.
Saker började tillslut knaka ordentligt, Caroline var trött och jag minns speciellt en episod när Jane och Caroline hälsade på i Janes hemstad och de på grund av bråk i familjen åkte till en person som Jane såg som sin extra mamma. Jane gick och la sig, medan Caroline och kvinnan satt och pratade. Kvinnan frågade om hon inte såg mönstret, att Jane aldrig berättade om henne förrän hon var i behov av henne. Jane missbrukade och förbrukade människor en efter en, tog kontakt när det passade henne och kunde sticka lika fort.
Trots att Caroline var som fastväxt i Jane kunde Caroline inte fortsätta i den här destruktiva spiralen med sitt liv och förstånd i behåll.
Jag anser att det här är en väldigt viktig bok, för just nu haglar det självbiografier skrivna av tjejer med psykisk ohälsa, men det finns färre skildringar från anhöriga. Det är såklart jobbigast för personen med problemen, men det är sällan de problem som gör att man har svårt att passa in i samhället som det skrivs om. Jag kan ha svårt att åka buss, vågar inte träffa människor, lider av sömnsvårigheter och kan inte jobba, men hur ser det ut utifrån sett? Caroline berättar om hur svårt det är att leva med symptomen som Jane uppvisar, det vill säga hennes humörsvängningar, svartvita tänkande, uppvisade omogenhet, trotsigheten, intensiva och destruktiva förhållanden och impulsivitet. Det drabbar alla omkring och i synnerlighet Caroline som lever så tätt inpå.
Det får mig att tänka på hur mina föräldrar och vänner påverkas av mina egna symptom. Boken är inte bara välskriven och intressant, det är även en ögonöppnare.
Boken förtjänar helt klart 
,den har blivit en av mina favoritböcker. Och det känns bra att läsa om Jane också, man är i alla fall inte lika tokig som hon är.
Känn Pulsen Slå av Berny Pålsson
Berny Pålssons andra självbiografiska bok handlar om hennes drogmissbruk och hur hon försöker få hjälp med att sluta med drogerna men inte får den hjälpen på grund av att hon som dubbeldiagnos hamnar mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen tycks vilja ta emot henne och livet blir svårare och svårare för henne trots att hon nu har sin sambo Jonas och katten Zeldox. Hon har ett liv nu, en familj, men drogerna har makten över henne och sätter press på henne och hennes sambos samliv.
Samtidigt dyker minnesbilder från sexuella övergrepp från när hon var liten upp och sätter henne ur spel. Hennes vardag går ut på att försöka utplåna minnena, utplåna demonernas röster med droger men egentligen blir situationen bara värre. Och hon får kämpa med näbbar och klor för att få den hjälp hon förtjänar trots att hon inte orkar, trots att den som är körd i botten inte ens borde behöva kämpa för att få rätt.
Psykiatrins och missbruksvårdens brister synliggörs i Känn pulsen slå och får rejäl kritik och en spark i arslet. Jag känner igen ilskan hos henne, ilskan och vanmakten över att så många människor faller igenom och bollas fram och tillbaka mellan olika läkare och behandlingar. Det är inte så det ska vara! Hon beskriver i boken hur psykiskt sjuka och missbrukare behandlas som samhällets smuts och att hon och så många fler är dubbelt smuts i och med sina dubbeldiagnoser. Jag skulle personligen vilja sätta den här boken i varje politikers hand, för det är en ohållbar situation som inte verkar bli bättre. Pålsson, även jag och många fler, KRÄVER bättring. Det finns så många liv som kan räddas! Alla sitter inte inne med de resurser som gör att de kan, som Pålsson gör i sin bok, kräva sin rätt. Man är sjuk, orkeslös och det är inte många alls som orkar stå upp för sin rätt. Man ska inte behöva göra det heller. Man ska inte behöva kämpa för att få vård, trots att politikerna stolt säger att man i Sverige alltid blir omhändertagen så är det inte så i praktiken.
Pålsson är en väldigt dramatisk författare som skrivit dramatiska böcker. Ibland känns det lite överdrivet, men ofta hittar hon mitt i prick när det gäller att beskriva känslor, människor och situationer. Men efter kritiken av Vingklippt ängel har hon börjat skriva mer försiktigt, fortfarande utelämnande på många sätt men det märks att hon beskriver saker annorlunda än i sin förra bok. Det uppfattas inte lika romantiskt och vackert med psykisk sjukdom och missbruk. För varje tablett hon tar i den här boken påpekas det hur illa det är och att det bara innebär trasighet. Jag tycker att det är viktigt, speciellt när hon har så många unga läsare, men samtidigt känns det som att det fattas något i den här boken. Det fattas den hudlöshet hon hade när hon skrev Vingklippt ängel, boken känns alldeles för genomtänkt och kontrollerad. Man kan säga att i hennes första bok var skriven i den rasande takt hon levde och var totalt ocensurerad, men i Känn pulsen slå verkar det finnas hål lite överallt, som om det finns saker hon inte vill eller vågar berätta. Om man jämför böckerna så föredrar jag att läsa den första självbiografin, även om jag tycker att den senare visar på mogenhet och självinsikt. Hon har växt som person, det är ingen tvekan om saken. Numera har hon en integritet och efter att ha följt hennes liv är jag glad för hennes skull att hon äntligen hittat den.
Tomhet och ensamhet går i regel hand i hand med psykisk sjukdom och missbruk. Pålsson har alltid människor omkring sig, de verkar ha en ängels tålamod och det känns egentligen alldeles för orealistiskt. De flesta missbrukare lever i ensamhet och har inte det sociala nätverk som Pålsson har. Hon nämner i boken hur lyckligt lottad hon är på så vis, men jag tror ändå inte att hon förstår det helt och hållet. Jag vet inte om hon uppskattar det så mycket som hon borde, för det känns som att det inte understryks tillräckligt i boken.
Pålsson får för Känn pulsen slå. Nu är jag väldigt mätt på att höra om hennes liv, jag ser fram emot att läsa fiktiva böcker, eller i alla fall böcker om någon annan, skrivna av henne eftersom hon har ordets gåva.
Vingklippt Ängel av Berny Pålsson
Jag läste denna omdiskuterade bok i början av sommaren 2005. Mamma kom hem med den och trodde att jag skulle gilla den, men anade aldrig vilken koppling jag från första sidan fick till boken. Då visste mamma inte att jag skadade mig, hon visste inte att jag var deprimerad och led av så mycket ångest som jag gjorde. Och den här boken behandlar dessa områden, plus att den skildrade författarens psykoser och drogmissbruk.
Tidigare hade jag inte gillat att läsa så mycket. Det var först i gymnasiet som jag letade upp böcker för att sluka dem en efter en. Mamma såg roat på när jag läste Vingklippt ängel från pärm till pärm. Den var annorlunda från allt jag läst tidigare, mycket mer beskrivande och ändå med ett enkelt språk som var lätt att förstå. Det första kapitlet där Pålsson klargjorde att hon var en ängel chockade mig lite, för det var som Harry Potter fast på riktigt. Resten läste jag hungrigt och tyvärr slungade jag själv djupare ner i mig egen depression.
Trots att jag fann tröst i det faktum att jag inte var ensam blev det så att jag inte bara bar min egen leda utan tog på mig hennes. I boken berättar Pålsson om hela sitt liv fram tills hon är 19 och har fått diagnosen schizofreni, ett liv på olika psykavdelningar som hon uttrycker som misär rakt igenom. Men mot slutet ljusnar det och hon kämpar framför allt för att sluta skära sig. Jag beundrade hennes styrka mitt i allt kaos och förstod inte riktigt hur man gjorde för att bryta sig lös från rakbladen. Själv hade jag ingen aning om hur jag skulle göra, behovet var för stort.
Men till största del anser jag att den här boken har hjälpt mig mer är stjälpt mig. Den har också visat att jag faktiskt kan bli vad jag vill, hon kunde bli författare och därför har jag lika goda chanser själv. Möjligheterna finns bakom hörnet om jag bara orkar bli frisk. Och kärlek existerar kanske ändå.
Boken har fått en del negativ kritik, inte från pressen utan från läsare som söker en syndabock. I och med språkets nakna karaktär har ungdomar triggats och deras självskador har ökat. Jag läste om ett syskon som var förbittrad över att boken överhuvudtaget blivit publicerad eftersom hennes syskon i sitt avskedsbrev citerade många rader ur boken. Andra ungdomar har slutit sig via nätet och övertagit Pålssons symboler ur boken, såsom änglar/änglafamiljer, demoner, glitterblod och så vidare. Själv anser jag att de symbolerna inte är särskilt originella och att människor använt dem före boken kom ut, men man kan oftast räkna ut vilka av ungdomarna som använder sig av dessa symboler för att de läst boken eller inte.
Jag vill prisa boken eftersom den är skriven på ett sätt som jag ser upp till och själv skulle vilja åstadkomma, Pålssons skrivteknik som egentligen bara är hemtillverkad och kanske är det just det som gör boken så perfekt. Jag har hittat mycket tröst i boken, men tyvärr inte bara.
Jag är emot censur och är därför nöjd med bokens självutlämnande ton, men jag vet inte om jag skulle vilja att mina barn skulle läsa boken om de inte mådde bra och var labila. Första gången jag läste boken gled jag själv längre ner än jag redan var och jag antar att mitt självskadande tilltog under den tiden. Boken är ärlig men kanske lite för ärlig eftersom den inspirerar många unga till saker de inte skulle kommit på själv kanske. MEN, ett stort men, man gör allting på sin egen risk, var och en har sitt ansvar över sitt liv och om det olyckligtvis skulle vara så att man blir triggad till självdestruktiva handlingar av att läsa boken så kan man omöjligt skylla detta på författaren. Pålsson kan inte välja hur människor ska läsa hennes böcker.
Jag har faktiskt läst boken flera gånger. Jag älskar den, det är en utav de bästa böckerna jag läst i mina dagar, och jag märker att jag får nya insikter för varje gång jag plöjer igenom den. Jag tolkar den varje gång på olika sätt. Nu ser jag mellan romantiken i texten om när hon skär sig, jag ser inte lättnad eller sug efter att skada sig utan jag ser en människoskildring, hur författaren upplevde det hela och kan lämna det så. Det handlar om hur hon uppfattade det hela, hon mådde mycket dåligt. Nu kan jag se hennes smärta utan att lägga min ovanpå, nu skiljer jag på dem. Och det tror jag är viktigt om man inte vill dras ner i den nedåtgående spiralen hon skriver om.
Mitt betyg på den här boken blir faktiskt
med en liten varningstext på sidan eftersom den inte är barnvänlig och att man måste läsa den med stor medvetenhet och perspektiv.Inte Som Andra Döttrar av Deborah Spungen
Inte som andra döttrar är skriven av Deborah Spungen som är moder till den beryktade Nancy Spungen som avled på rum 100 på hotell Chelsea i New York, år 1978.
I början av boken hamnar man som läsare i ett vimmel av journalister och pressfotografer eftersom att Sid Vicious som suttit häktad för mordet på Nancy Spungen tagit en överdos och dött. Deborah är på väg att ge upp, hela Nancys liv har varit ett långt lidande för familjen och kanske speciellt för Deborah, men när hon står med snaran runt halsen och ser sig i spegeln ändrar hon sig. Hon hade nämligen från Nancys födsel lovat henne ett liv av värdighet, och trots att hennes dotter var död så var hon i allra högsta grad fortfarande en påverkan i tillvaron. Deborah skrev en bok, den engelska titeln lyder And I don’t want to live this life efter en dikt som Sid skrivit.
Deborah går successivt igenom Nancys liv, från graviditeten och den besvärliga födseln då hon både föddes med navelsträngen runt halsen och fick en ovanligare typ av gulsot till hennes död 20 år senare och vidare hur det gick för familjen efter hennes död. Hon har skildrat 20 år av plågan i att handskas med Nancy, en intelligent flicka som tyvärr inte fick den hjälp hon behövde.
Vad jag noterar i den här boken är att trots att det är Nancys mor som skriver, så finns Nancy i vartenda ord. Allt handlar om Nancy. Det ligger en aura av spändhet runt boken, nästan så att man inte vågar ta upp den eftersom det skulle kunna ge Nancy någon form av frispel. Boken är fylld av vånda, Deborah beskriver deras svåra liv när Nancy skiljde alla åt genom att manipulera dem, något bråk som startades av Nancy vände familjemedlemmarna mot varandra och först då var hon nöjd. Detta är bara en droppe i havet, men det var det som berörde mig mest.
Nancy krävde mer kärlek än hon fick och hennes paranoia var sjuklig, förmodligen psykotisk, men ingen läkare ville berätta för hennes föräldrar vad som var problemet och hur det skulle lösas. De fick vaga antydningar och lydde alla råd men allt blev bara värre. Det stod klart att Nancy behövde vård, och trots att familjen sökte den så fick de aldrig någon även om läkarna var överens om att hon var svårt störd och skulle ha gett henne diagnosen schizofreni. Hon blev aldrig försummad av sina föräldrar, men bara försummad av vården.
Men Nancy visste vad hon ville. Det handlade om musiken och om berömdhet. Och hon visste alltid vilka som skulle bli det nästa stora bandet. När hon flyttade till London och blev ihop med Sid Vicious från Sex Pistols hade hon nått sitt mål. Men hennes störning och drogmissbruket hon dragit åt sig som självmedicinering fann kvar. Det var ingen idyll. Hon mådde otroligt dåligt. Hon sa till och med en dag att hon inte skulle leva tills hon var 21. Det gjorde hon inte.
Frågan om VEM som dödade Nancy Spungen står kvar trots den här boken. Efter att ha läst klart Inte som andra döttrar kan jag bara tänka mig att hon bad Sid att döda henne, eller att han ”var ur gängorna” och gick lös på henne. Ingen vet säkert vad som hände. Det måste vara mycket frustrerande för familjen.
Deborahs språk genom boken är tydligt, jag tvekar inte en sekund på att hon faktiskt hade hela boken i huvudet när hon skrev den, alla dialoger och alla dokument. Det verkade sitta inpräntat i bakhuvudet på henne. Hon beskriver hur hon höll ihop och inte grät, aldrig en tår på 20 år. Och allt kretsade kring Nancy.
Jag undrar hur det vore att höra Nancys ord om boken, hur det skulle se ut om hon skrev den. Men jag tror att hon var alldeles för sjuk för att kunna göra något sådant, även om hon i mellanstadiet låg på universitetsnivå på läsande och skrivande så hade hon inte den självinsikten att kunna skriva om sig själv på ett överskådligt sätt. Hon hade fullt upp med att må dåligt.
Jag rekommenderar verkligen den här boken. Jag tycker framför allt att det är intressant att läsa en biografi från en mors perspektiv, jag beundrar hennes styrka och förstår att genom att skriva den här boken kan hon lämna Nancy, låta henne vara död, samtidigt som hon ger en jävla stor känga till psykiatrin och den amerikanska regeringen som låter detta hända mitt framför näsan på dem.
Boken börjar som en plågsam skildring av en dotter sjuka beteende men slutar som en oupplöst thriller. Det är en viktig bok och slutar inte lyckligt precis som många andra saker i livet. Den är en ögonöppnare.
Betyget blir
Våga inte låta bli att läsa den.Monster
Monster är en film som illustrerar den första kvinnliga amerikanska seriemördaren Aileen Wuornos framfart som seriemördare. Filmen börjar med att Aileen, spelad av fenomenala Charlize Theron, har starka tankar på att ta livet av sig, hon är en hemlös och smutsig prostituerad som säljer sex bara för att kunna överleva, men nu är alla ambitioner om ett bättre liv som bortblåsta. Men innan hon skulle ta livet av sig går in på en bar för att ta en öl – sedan skulle hon skjuta sig själv. Där träffar hon Selby, spelad av Christina Ricci, som är en osäker liten tjej som först irriterar Aileen eftersom Selby är homosexuell. Selby verkar så skör bräcklig, medan Aileen är bastant, dominant och ful på många sätt.
Aileen ger Selby en chans. Hon skulle ju ändå dö. Hon var less på att vara prostituerad, det är inget hon har valt själv. Det är egentligen ingenting en kvinna väljer själv någonsin. Vid det laget hatade hon män så enormt mycket och vem kan klandra henne för det? De fortsätter träffas, Selby lockar fram leenden som Aileen inte trodde att hon hade kvar och de utvecklar en vacker, trevande kärleksrelation.
Men Aileen är fortfarande prostituerad, det är hennes jobb. Selby har inget jobb, har en gipsad arm och förlitar sig helt på att Aileen ska försörja dem. Aileen blir vid ett tillfälle vidrigt våldtagen och blir nästan mördad och då börjar hon ge igen. Och det rejält.
Hon lurar män in i skogen och mördar dem, allting sker efter noter och hon blir mycket självsäker. Efteråt snor hon bilen och paret åker vidare. När Selby får reda på detta blir hon först förfärad innan hon inser att det faktiskt betalar uppehälle. Aileen gör allt för att göra Selby lycklig.
Vad som slår mig hårdast i den här filmen är hur den utåt sett undergivna i förhållandet blir den dominanta. Men det är inte så konstigt – den dominante är beroende av den undergivne. Det är den undergivne som har makten och därför kan jag förutom det faktum att Aileen är en hora och blivit så dåligt behandlad även tycka synd om henne för att hon rids av Selby som ger henne skuldkänslor när hon inte får som hon vill.
Filmen heter Monster. Aileen blev avrättad för hennes dåd, men det är inte svårt att förstå att det inte i första hand henne titeln är riktad mot. Monstret är det som gör att hon måste prostituera sig, monstret är männen som torskar, monstret är all ilska och ondhet i världen som svävat igenom hennes liv – och monstret är även, kanske framför allt, Selby.
Det gör ont att se en film där ondskan inte definieras klart med en självklar antagonist, allt jag ser är trasighet, hur världen faktiskt driver människor till vansinne och utanförskap föder utanförskap.
Det här är en väldigt realistisk film om en verklighetsbaserad händelse. Det finns mycket att lära, USA:s stora brist på ett ekonomiskt och socialt skyddsnät gör att regeringen skapar sina egna problem. Ändå skyller de ifrån sig och människor som Aileen får bära skulden.
för en klar och tydlig berättelse om morden och om det dysfunktionella förhållandet mellan Selby och Aileen som så blev så tydligt tack vare skådespelerskornas fantastiska insatser. Det blir inte en fullpoängare för att jag känner att det finns en del hål här och var i historien, det är väldigt hoppigt.
Bowling for Columbine av Michael Moore
Enkelt. Se den.
Men för att ge dig lite mer kött på benen…
Jag har alltid gillat Michael Moore, för den enkla anledningen att han ifrågasätter och ifrågasätter om igen. Bowling for Columbine är en hård dokumentär som skildrar ett USA sett ur ett perspektiv som kanske inte är det förstvalda bland den typiske amerikanen, ett USA som mitt i allt rabbel om Gud och rednecks och presidenter som glorifieras helt plötsligt stannar. Fråga: Vad är det vi håller på med egentligen?
Skolmassakern på Columbine high school är bara en liten del i dokumentären, en av anledningarna till dokumentären. Ungdomar som gick och bowlade innan de sedan gick till skolan för att skjuta 13 personer till döds, skada många fler och sedan ta sina egna liv gör att man ställer frågan varför? om och om igen.
Efter det fick ungdomar över hela landet bli visiterade när de kom till skolan och blev avstängda ifall de hade något förbjudet föremål. Bland annat hade en pojke med sig en nagelsax till skolan och blev avstängd. Det pratades om skoluniformer för så att inga vapen gick att gömma. Och föräldrarna skyllde på TV, på spel, på våldsfilmer men ingen verkade se till sig själv och inse att de där ungdomarna som vid Columbine high school förmodligen bara plockade på sig en hel del som legat hemma. Inte bara jaktvapen, utan även handvapen. Dagarna efter hade NRA, National Rifle Association ett rally i samma stad.
Dokumentären består av intervjuer med människor som har en eller annan relation till vapen. Moore går också över gränsen norrut och träffar kanadensare för att ta reda på skillnaden som gör att amerikaner har så mycket fler våldsbrott med skjutvapen – utan att hitta någon. Där verkar de flesta inte ens låsa dörren, men naturligtvis finns skjutvapen i stor utsträckning i hemmen eftersom den gemene kanadensaren också jagar. Varför används de då inte, knappt ens i storstäderna? Moore noterar att nyheterna handlar mer om politiska frågor än i sitt land, där nyheterna byggs på människors rädsla. Media matar på med våldsdåd istället för att göra ett reportage om utsläppen i LA som gör att man inte kan se Hollywood-skylten för att skapa opinion.
NRA står för att alla amerikaner ska få ha skjutvapen hemma, ofta med motivationen att ”man måste få skydda sin familj”. Jag är helt på Moores sida när han påstår att amerikanerna är de räddaste av folkslag och jag köper absolut hans påstående om att fokus sätts på fel motiv.
Jag ser dokumentären som en stor kritik mot det vapengalna USA. Det lustiga är att Michael Moore som uppenbarligen valt sida och därmed mer eller mindre partisk inte behöver ställa speciellt ledande frågor för att människorna han intervjuar ska snurra in sig i sitt eget nät och kanske förstå vad de egentligen håller på med. Och när de gjort det, avbryter de intervjun. Jag antar att de inte är så dumma ändå.
Många viktiga poänger görs av Moore, och efter att ha berättat om en sexåring som sköt ihjäl en annan sexåring gör han kanske den viktigaste; fattigdomen som rider USA är ett stort problem och går hand i hand med det höga antal dödsskjutningar som görs varje år. NRA är också ett stort problem, som vidhåller att alla amerikaner har sin rätt till sitt vapen i hemmet. Sist av allt gör han ett besök hos ordförandet för NRA, Charles Heston.
Kort och gott, en väldigt sevärd dokumentär. Och den är definitivt viktig för just amerikaner att se. Men världen förvrängs mer och mer, jag tror att alla kan lära sig en läxa av att bara se den här dokumentären bara genom att lära sig att ifrågasätta. För vad man än må tycka om Michael Moore så gör han ett stort jobb bara i att ställa sig själv frågorna. Forgive me for being judgemental, but I didn’t expect this from an american.
Psykos
Jag kommer leva för evigt. Psykiatrin vill stoppa mig, sätta sina handfängslen på mig och medicinera bort sanningen, den som kommer föra mig vidare. Psykiatrin vill inte att vi ska veta vad som gömmer sig bakom fasaden, det är för gudomligt och sant.
Vi sitter bakom lås och bom. Vi är alla farliga för andra än oss själva. Ändå ignoreras vi av vården. Jag vet nog vad de vill, de vill ge oss zombiemediciner så att vi är fromma som lamm. De däckade mig i en vecka av en spruta, de höjer ständigt medicinerna. Psykavdelningens väggar är vitbeiga och äckliga, medicinkopparna är smutsiga.
Vattnet i kannorna smakar Theralen. De vill droga ner oss så att vi inte blir besvärliga. Jag vet vad de gör och jag vägrar dricka, hur törstig jag än blir. Jag köper drickor och mineralvatten istället. Vissa kranar på avdelningen smakar inte Theralen, men jag dricker ändå lite. Jag vill ju inte riskera någonting. Jag vill inte vara snäll och medgörlig. Jag vill inte formas till deras föreställning av hur en människa ska vara.
Jag har inte namn på de som kallar på mig. Jag kallar dem för Svart och Vitt, kontraster som sliter och drar i mig. De skickar tankar, tankar som jag inte tänker utan som de tänker åt mig. När jag en gång berättade om tankarna som sattes in i mitt huvud fick jag höra att det inte alls var någon annans tankar utan mina egna, men det är FEL.
Jag avskyr att väggarna är vita. Jag vill sätta upp planscher och bilder, för annars ser jag röda djävlar på väggarna. De försvinner bara inte. De är överallt. Jag tog en bläckpenna och ritade upp det jag såg på väggen för att den åtminstone skulle stanna på samma plats, men det förstod aldrig personalen. Jag försökte förklara, fast jag egentligen inte får, därför säger jag saker en gång men man blir inte lyssnad på om man inte upprepade gånger skriker om sina upplevelser.
Svart och Vitt ska ge mig order, jag har en viktig funktion för att de ska kunna ta över mer och mer. I gengäld får jag krypa in i deras dimensioner där det oftast är lugnt. Jag väntar otåligt med skyhög ångestnivå, befallningarna börjar ramla in. Jag får inte ta tabletter, Inga tabletter. Ångesten står mig upp över huvudet och jag slår sönder ett lysrör för att skada mig. Jag blir övermannad, övermannad av de som inte vill mig gott. Men vid det här laget känns löften från vårdpersonal och Svart och Vitt lika lönlösa. Jag är förlorad, på väg att slaktas, jag väntar på mina bestraffningar.
Personalen pressar mig på om jag hör några röster, men det gör jag inte. Det har hänt, både mans- och kvinnoröster, men jag minns aldrig vad de sa och när det väl händer är det mest som viskningar. På mitt senaste läkarsamtal satte de ord i munnen på mig, De fick det att låta som att jag hörde mycket röster men det är inte det som det handlar om – det handlar om tankarna som sätts in i mitt huvud och tvången som gör att jag ritat på väggen bland annat.
Jag vet inte var jag står mitt i allt detta virrvarr. Jag vill veta med om Svart och Vitts dimensioner, jag har aldrig känt mig så nära sanningen som när jag varit så kallat närpsykotisk, fast det tär enormt på mig vill jag ändå fortsätta forska i det. Jag vill inte gå miste om något gudomligt.
Samtidigt är det oerhört svårt att leva med ett ben i vår gemensamma verklighet och den som inte framträder hos ”friska” människor. Ibland vill jag bara att det ska ta slut, jag vill frivilligt känna mig lurad, svälja medicinerna för att jag ska få vila ett tag. Men ännu en gång; vad är bättre? Att veta sanningen och plågas eller vara lurad och ha det lite lugnare? Jag kan inte välja, eftersom både sanning och lugn är så viktigt för mig. Jag pendlar snabbt, men en sak är säker – jag kommer ALDRIG glömma de olika dimensionerna som jag fått kika in i, jag kommer alltid ha det i åtanke. Jag återkommer alltid till det och det är samma visa varje gång.
– PSYKOS! utropar alla. Men jag anser mig veta bättre. Och om det här är en psykos, så känns den ändå verkligare än livet jag föddes i.
