Senare sitter vi på badrumsgolvet där jag försöker tala med henne. Sitter och väljer mina ord, så svåra ord att uttala. Jag vill säga att jag förstår att det enda som skulle få dem att förlåta mig vore att bli frisk och skapa mig ett eget liv i full funktion. Jag vet det och jag jobbar på det, även om det inte verkar så alltid. Jag kände mig tvungen att tala om att jag i mörka stunder inte kunde ta bort mig med tanke på hur stor skada jag redan gjort och om jag inte blir förlåten ser jag ingen frid i döden. Tårar som förvränger synen, jag ser min mamma mot väggen men det är vatten i mina ögon, hon ser grumlig ut. Med ens ångrar jag vad jag sa.

Men jag lovar dig mamma, en dag ska ni få någonting tillbaka, och smärtan ska visa sig ha ett syfte. En dag kommer ni kunna förlåta mig.

Katten jamar, vill in. Varför sitter ni här på golvet? undrar han säkert. Kurrar och trillar över våra ben. Jag samlar rösten igen och berättar att jag vill vara älskad mer än när jag mår som sämst. Mamma säger att jag alltid är det. Men jag behöver höra det NU, eller i alla fall ibland. Jag är trött på att fiska komplimanger och älska-ord/känslor från andra. Jag vill att någon annan ska vara först. Nej... jag vill att mamma ska vara först.

Mamma går isäng, jag går ut med en cigarett mellan mina fingrar, snart är den mellan mina läppar och jag tar ett ljuvligt bloss. Torkar tårarna på kinderna. Se, de var aldrig där.