Minnesfragment - högstadiet.
Mina minnen tar mig ibland långt tillbaka. Jag har knappt något närminne längre, men äldre minnen tvingar sig på hela tiden och totalt slumpmässigt.
Jag går i högstadiet. Tonåring, arg och hormonstinn. Jag behövde aldrig vara direkt ensam, varje lunch åt jag tillsammans med några av mina klasskamrater, på rasterna satt vi och pratade, skojade och tittade på folk. Jag var inte ensam när jag gick i korridorerna på väg till nästa lektion, jag var inte ensam fast jag var mobbad av killarna i klassen. Om man såg flygbilder på vår skola såg man att den nästan var formad som ett hakkors, det var bara det att en vinkel saknades, inuti var den fräsch och praktisk. Det var en bra skola, men jag såg alla människor som potentiella mobbare och fiender. Åren i skolan hade lärt mig att aldrig lita på någon, och när jag råkade se någon elev som jag inte kände i ögonen rodnade jag - inte för att jag blev generad utan för att jag i tanken redan visste att de hatade mig. Då visste jag inte att det kallades socialfobi, jag hatade mig själv men trodde att allas liv centrerades runt mig för att sätta krokben för mig. Så självupptagen man kan vara! Men jag sprang ikapp mina vänner på väg till biologin och i klassrummet ifrågasatte jag högljutt min lärares metoder. Jag var tvungen att ta för mig, för inget kom gratis.
Men jag var ensam. Jag var ensam tillsammans med mina vänner. Om jag inte hängde med så väntade de aldrig på mig när de gick till skolmatsalen, de väntade aldrig när vi skulle gå till nästa klassrum. Om jag rent fysiskt skulle hålla mig i gänget var jag tvungen att försöka hålla jämna steg med dem. Men vad som var värst, vad som gjorde riktigt riktigt ont, var när jag blev mobbad och smutskastad av killarna i klassen, för att de aldrig sa ett ord för att försvara mig. Jag antar att det var för att de inte ville råka illa ut, men det gjorde så ont.
Jag gick aldrig på toaletten under dagen utan passade på när alla skulle gå hem. Låsen kunde låsas upp utifrån om man bara hade en enkrona, jag var livrädd för att de skulle komma in när mina byxor var nere. Så efter sista lektionen gick jag på toa, men mina kompisar kunde inte vänta fem minuter utan gick ofta hem utan mig. FEM MINUTER. Jag fick varje dag be dem att snälla snälla vänta på mig, snälla vänta lite. Hur mycket jag än lirkade kunde de vissa dagar ha alldeles för bråttom för att vänta.
Hade jag inget värde? Jag var deras kompis, men tydligen inte en tillräckligt viktig kompis. Det gjorde ont. Det gör ont.
Kids can be so cruel.
Känner igen mig lite, hade oxå ett gäng jag var med i högstadiet, vi var liksom utanför de andra i klassen, men vi höll ihop. Dock väntade vi på varandra innan lektion, till matsalen och när vi gick hem. Där skiljer det sig mellan hur det var för dig i högstadiet. Gör ont att läsa att du hade det så jobbigt och mådde så dåligt.
KRAM
Exakt det där problemet hade jag, att det var aldrig någon som väntade på mig. När jag trodde mig ha vänner så var de egentligen inte så goa vänner eftersom de dels aldrig stod upp för mig när andra var taskiga mot mig, dels aldrig kunde vänta på mig. Det var tydligen alldeles för jobbigt att vänta en eller två eller ibland fem minuter. Ibland bara trettio sekunder, de var också för jobbiga. Sånt gör att man känner sig väldigt ovälkommen och som att man bara tränger sig på. Som att de egentligen inte vill ha med en, men känner sig tvungna för att man alltid springer efter dem. Och senare vände sig ju mina kompisar emot mig också, spred ut rykten om mig och började delta aktivt i mobbningen av mig.
Det är inte konstigt att man utvecklar social fobi när folk beter sig så här! Men visst är det märkligt hur självupptagen man kan bli. Det är ju det sista man vill vara, men man blir verkligen det när man mår kasst och har social fobi. Man tror att allt kretsar kring en. Även när folk inte tittar på en kan man tro att de faktiskt gör det, eller att de tänker saker om en, onda saker. Som om hela världen skulle kretsa kring en. Jag menar, jag bryr mig ju inte om alla människor jag passerar på stan och om jag bryr mig är det för en sekund eller två. Jag kanske noterar vilka kläder de har eller nåt de säger till sin kompis. Men sen glöms det bort. Så varför skulle folk fästa så himla stor vikt vid lilla mig?
Men man tänker ju inte alltid logiskt när man mår dåligt.
Intressant inlägg!
Oj, vad detta sved i själen att läsa. Jag hade ingen aning om att du uppfattade "oss" på det här sättet. Jag håller med föregående kommentator, kids can be cruel. Men jag vill att du ska veta att jag alltid såg dig som en "riktig" vän och aldrig något sorts andrahands val. Kram.
