Jag läste denna omdiskuterade bok i början av sommaren 2005. Mamma kom hem med den och trodde att jag skulle gilla den, men anade aldrig vilken koppling jag från första sidan fick till boken. Då visste mamma inte att jag skadade mig, hon visste inte att jag var deprimerad och led av så mycket ångest som jag gjorde. Och den här boken behandlar dessa områden, plus att den skildrade författarens psykoser och drogmissbruk.


Tidigare hade jag inte gillat att läsa så mycket. Det var först i gymnasiet som jag letade upp böcker för att sluka dem en efter en. Mamma såg roat på när jag läste Vingklippt ängel från pärm till pärm. Den var annorlunda från allt jag läst tidigare, mycket mer beskrivande och ändå med ett enkelt språk som var lätt att förstå. Det första kapitlet där Pålsson klargjorde att hon var en ängel chockade mig lite, för det var som Harry Potter fast på riktigt. Resten läste jag hungrigt och tyvärr slungade jag själv djupare ner i mig egen depression.


Trots att jag fann tröst i det faktum att jag inte var ensam blev det så att jag inte bara bar min egen leda utan tog på mig hennes. I boken berättar Pålsson om hela sitt liv fram tills hon är 19 och har fått diagnosen schizofreni, ett liv på olika psykavdelningar som hon uttrycker som misär rakt igenom. Men mot slutet ljusnar det och hon kämpar framför allt för att sluta skära sig. Jag beundrade hennes styrka mitt i allt kaos och förstod inte riktigt hur man gjorde för att bryta sig lös från rakbladen. Själv hade jag ingen aning om hur jag skulle göra, behovet var för stort.


Men till största del anser jag att den här boken har hjälpt mig mer är stjälpt mig. Den har också visat att jag faktiskt kan bli vad jag vill, hon kunde bli författare och därför har jag lika goda chanser själv. Möjligheterna finns bakom hörnet om jag bara orkar bli frisk. Och kärlek existerar kanske ändå.


Boken har fått en del negativ kritik, inte från pressen utan från läsare som söker en syndabock. I och med språkets nakna karaktär har ungdomar triggats och deras självskador har ökat. Jag läste om ett syskon som var förbittrad över att boken överhuvudtaget blivit publicerad eftersom hennes syskon i sitt avskedsbrev citerade många rader ur boken. Andra ungdomar har slutit sig via nätet och övertagit Pålssons symboler ur boken, såsom änglar/änglafamiljer, demoner, glitterblod och så vidare. Själv anser jag att de symbolerna inte är särskilt originella och att människor använt dem före boken kom ut, men man kan oftast räkna ut vilka av ungdomarna som använder sig av dessa symboler för att de läst boken eller inte.


Jag vill prisa boken eftersom den är skriven på ett sätt som jag ser upp till och själv skulle vilja åstadkomma, Pålssons skrivteknik som egentligen bara är hemtillverkad och kanske är det just det som gör boken så perfekt. Jag har hittat mycket tröst i boken, men tyvärr inte bara.


Jag är emot censur och är därför nöjd med bokens självutlämnande ton, men jag vet inte om jag skulle vilja att mina barn skulle läsa boken om de inte mådde bra och var labila. Första gången jag läste boken gled jag själv längre ner än jag redan var och jag antar att mitt självskadande tilltog under den tiden. Boken är ärlig men kanske lite för ärlig eftersom den inspirerar många unga till saker de inte skulle kommit på själv kanske. MEN, ett stort men, man gör allting på sin egen risk, var och en har sitt ansvar över sitt liv och om det olyckligtvis skulle vara så att man blir triggad till självdestruktiva handlingar av att läsa boken så kan man omöjligt skylla detta på författaren. Pålsson kan inte välja hur människor ska läsa hennes böcker.


Jag har faktiskt läst boken flera gånger. Jag älskar den, det är en utav de bästa böckerna jag läst i mina dagar, och jag märker att jag får nya insikter för varje gång jag plöjer igenom den. Jag tolkar den varje gång på olika sätt. Nu ser jag mellan romantiken i texten om när hon skär sig, jag ser inte lättnad eller sug efter att skada sig utan jag ser en människoskildring, hur författaren upplevde det hela och kan lämna det så. Det handlar om hur hon uppfattade det hela, hon mådde mycket dåligt. Nu kan jag se hennes smärta utan att lägga min ovanpå, nu skiljer jag på dem. Och det tror jag är viktigt om man inte vill dras ner i den nedåtgående spiralen hon skriver om.


Mitt betyg på den här boken blir faktiskt med en liten varningstext på sidan eftersom den inte är barnvänlig och att man måste läsa den med stor medvetenhet och perspektiv.