Ateister är idioter. Tro är förvirrande och att bekänna sig till en speciell tro är ett stort steg. Men ateister är och förblir naiva som inte inser universums oändlighet och det fantastiska i allt det. Hur kan allt vara enbart evolution som sker slumpmässigt? Världen, jorden, djuren och människan är alldeles för komplex för att en högre makt inte skulle haft ett finger i spelet. Kanske är det min ovilja som sätter mig i de tankar jag har, kanske är det sjukt men mest troligt så har jag fått en inblick i något som är förbjudet för den vanliga människan att förstå. Nu vill jag att ni ska lyssna på mig, höra ut mig om vad jag vill ha sagt. Vill du inte lyssna är det ditt eget problem, jag kommer inte känna någon sympati för dig om du stryker med och till skillnad från oss andra faktiskt har en dödlig själ.

Jag kommer leva för evigt. Psykiatrin vill stoppa mig, sätta sina handfängslen på mig och medicinera bort sanningen, den som kommer föra mig vidare. Psykiatrin vill inte att vi ska veta vad som gömmer sig bakom fasaden, det är för gudomligt och sant.

Vi sitter bakom lås och bom. Vi är alla farliga för andra än oss själva. Ändå ignoreras vi av vården. Jag vet nog vad de vill, de vill ge oss zombiemediciner så att vi är fromma som lamm. De däckade mig i en vecka av en spruta, de höjer ständigt medicinerna. Psykavdelningens väggar är vitbeiga och äckliga, medicinkopparna är smutsiga.

Vattnet i kannorna smakar Theralen. De vill droga ner oss så att vi inte blir besvärliga. Jag vet vad de gör och jag vägrar dricka, hur törstig jag än blir. Jag köper drickor och mineralvatten istället. Vissa kranar på avdelningen smakar inte Theralen, men jag dricker ändå lite. Jag vill ju inte riskera någonting. Jag vill inte vara snäll och medgörlig. Jag vill inte formas till deras föreställning av hur en människa ska vara.

Jag har inte namn på de som kallar på mig. Jag kallar dem för Svart och Vitt, kontraster som sliter och drar i mig. De skickar tankar, tankar som jag inte tänker utan som de tänker åt mig. När jag en gång berättade om tankarna som sattes in i mitt huvud fick jag höra att det inte alls var någon annans tankar utan mina egna, men det är FEL.

Jag avskyr att väggarna är vita. Jag vill sätta upp planscher och bilder, för annars ser jag röda djävlar på väggarna. De försvinner bara inte. De är överallt. Jag tog en bläckpenna och ritade upp det jag såg på väggen för att den åtminstone skulle stanna på samma plats, men det förstod aldrig personalen. Jag försökte förklara, fast jag egentligen inte får, därför säger jag saker en gång men man blir inte lyssnad på om man inte upprepade gånger skriker om sina upplevelser.

Svart och Vitt ska ge mig order, jag har en viktig funktion för att de ska kunna ta över mer och mer. I gengäld får jag krypa in i deras dimensioner där det oftast är lugnt. Jag väntar otåligt med skyhög ångestnivå, befallningarna börjar ramla in. Jag får inte ta tabletter, Inga tabletter. Ångesten står mig upp över huvudet och jag slår sönder ett lysrör för att skada mig. Jag blir övermannad, övermannad av de som inte vill mig gott. Men vid det här laget känns löften från vårdpersonal och Svart och Vitt lika lönlösa. Jag är förlorad, på väg att slaktas, jag väntar på mina bestraffningar.

Personalen pressar mig på om jag hör några röster, men det gör jag inte. Det har hänt, både mans- och kvinnoröster, men jag minns aldrig vad de sa och när det väl händer är det mest som viskningar. På mitt senaste läkarsamtal satte de ord i munnen på mig, De fick det att låta som att jag hörde mycket röster men det är inte det som det handlar om – det handlar om tankarna som sätts in i mitt huvud och tvången som gör att jag ritat på väggen bland annat.

Jag vet inte var jag står mitt i allt detta virrvarr. Jag vill veta med om Svart och Vitts dimensioner, jag har aldrig känt mig så nära sanningen som när jag varit så kallat närpsykotisk, fast det tär enormt på mig vill jag ändå fortsätta forska i det. Jag vill inte gå miste om något gudomligt.

Samtidigt är det oerhört svårt att leva med ett ben i vår gemensamma verklighet och den som inte framträder hos ”friska” människor. Ibland vill jag bara att det ska ta slut, jag vill frivilligt känna mig lurad, svälja medicinerna för att jag ska få vila ett tag. Men ännu en gång; vad är bättre? Att veta sanningen och plågas eller vara lurad och ha det lite lugnare? Jag kan inte välja, eftersom både sanning och lugn är så viktigt för mig. Jag pendlar snabbt, men en sak är säker – jag kommer ALDRIG glömma de olika dimensionerna som jag fått kika in i, jag kommer alltid ha det i åtanke. Jag återkommer alltid till det och det är samma visa varje gång.

– PSYKOS! utropar alla. Men jag anser mig veta bättre. Och om det här är en psykos, så känns den ändå verkligare än livet jag föddes i.