Läkarsamtal, med mera.
I alla fall. Vi diskuterade validering och jag fick i uppgift att hitta tillfällen när jag invaliderar mig själv och istället validera mig själv. Det är svårt, man har ju alltid högre krav på sig själv. Till exempel kan jag ofta känna att jag borde inte vara där jag är nu, jag borde jobba och tjäna staten som alla andra, jag borde vara så mycket bättre, stabilare, gladare, otroligt mer fantastisk än jag är - som en normal människa! Det är svårt, men det börjar bli lättare med tiden.
Gud, jag minns den tiden då jag släpade mig själv till skolan eller till jobbet på sommaren och inte ens kunde välja att avsluta mitt liv för att jag var tvungen att fylla ett syfte för omgivningen. Jag avskydde mig själv för att jag mådde så dåligt och trodde att jag KUNDE fungera som andra människor, vilket inte var sant.
Nej, jag måste lyssna på mig själv och på vad jag klarar av. Det börjar gå bättre, i allmänhet accepterar jag att jag inte orkar med allt. Jag får mer och mer förståelse för mitt sjuka men också friska. Jag antar att jag håller på att växa.
Ola förklarade vad han visste om dissociation, men jag förstod inte honom. Jag förstod att det fanns tre grader av dissociation och jag kände igen mig till den andra. Den tredje bestod av att man klyvs helt från sammanhanget och dissociationen tar över helt (som till exempel genom att man byter personligheter, googla DID).
Vad jag tyckte var konstigt är att man utvecklar dissociation genom att man varit med om ett eller flera trauman såsom sexuella övergrepp, misshandel eller krig, och det har inte jag. Är det verkligen dissocitation som jag upplever (eller snarare INTE upplever) när jag kopplas bort, när jag får direkta minnesluckor? Det beror inte på missbruk. Vad HÄNDER egentligen? Kan man dissociera trots att man inte har posttraumatiskt stressyndrom?
Och en ännu värre tanke: Är det något hemskt som hänt som jag trängt bort?
Det kan det ju inte vara. Nej, usch.
Efter det hade jag samtal med läkare Forsgren. Vi pratade om min framtid inom psykiatrin, om jag skulle flyttas ifrån Rehab och tillbaka till APM. Tanken lockar, men mest för att jag känner till APM och för att jag (förhoppningsvis) kommer hamna på ettan om jag läggs in någon gång. Men såklart hoppas jag ju på att det inte kommer hända. Vi bestämde ingenting men tanken är satt hos mig och jag ska fundera över semestern. I övrigt så gjorde vi inga ändringar i medicinerna för jag har uppenbarligen hittat en medicinering som jag står stabil på. Däremot bestämde vi att jag ska få hämta ut medicinen själv som ApoDos och det känns läskigt. Jag är så livrädd att det blir fel och jag får stå utan mediciner, eller att jag börjar samla på mig mediciner. Men jag hoppas att det blir bra.
Efteråt pratade jag lite snabbt med Ing-Marie. Hon är som solsken! Jag blir så glad av henne. Så frågar hon, ”hur har du egentligen gjort?” och syftar på att jag kommer dit och är genuint stabil och ganska glad. Hon förstår antagligen att ingen egentligen haft någon stor inverkan på det, inte vården men kanske snarare Hera. Och jag har gjort mycket själv.
Jag är faktiskt rädd för att jag har bestämt mig. Det är skrämmande, en person som jag som skadat mig mycket och ibland allvarligt, hur skulle ett liv utan det se ut? Ändå vill jag inget hellre än att komma dit. Jag märker att jag tagit stora steg utan att jag varit medveten om det, de flesta på senare tid men några genom att jag bott på ett boende med noll tolerans för självdestruktivt beteende. Om jag bodde själv hade armarna säkert skrikit med fler sår, även om jag är övertygad om att jag ändå någonstans hittat viljan att sluta.
Jag säger aldrig högt att jag slutat skada mig. Jag säger det inte här heller. Jag säger det inte till mig själv. Däremot funderar jag ibland, HAR jag slutat skada mig? Det verkar så och det känns så. Men jag vill inte säga något, för då skulle det bli för svårt.
Forsgren ska hjälpa mig att få ut min journal till nästa vecka. Jag är speciellt intresserad av 2008 då jag spenderade över 6 månader på slutenvården fast vid olika tillfällen. De sista månaderna det året var jag inskriven och hade tydligen fått psykos, men jag minns inte så mycket. Därför vill jag läsa, jag vill bli medveten och bearbeta. Självklart kommer det inte stå hur JAG upplevde det hela, men det är inte riktigt det jag är ute efter, på gott och ont vill jag veta hur jag uppfattades.
Det ska dock bli skönt med semester nu, semester för alla. Ingen färdighetsträning, inget TBC, no nothing. Terapin har blivit svårare ju mer motiverad jag blivit och jag behöver en paus. Att gå i DBT är som att plugga! Så nu behöver jag en vecka på sjön med familjen och ett par veckor själv i Nordmaling med min katt. Jag behöver kunna lalla runt på dagarna här på Hera och inte behöva göra ett jäkla dyft. Jag behöver också ha semester, för vad folk än säger är det knappast rofyllt att vara sjukskriven - tvärt om.
Jag vet att jag har läsare som är släkt med mig, som säkert funderar hur det är med mig. Jag har familj som läser min blogg. Men jag skriver den inte för dem, inte för andra som läser utan jag skriver den för mig. Jag låter bara andra ta del av den. Därför kanske jag gör läsare obekväma, men som jag sagt förut så läser man på egen risk och jag kommer inte anpassa mig utan alltid skriva från hjärtat. Helst skulle jag vilja att de som tar illa vid sig eller efteråt önskar att de inte visste just den här delen av mig slutade läsa. Jag kan inte bestämma över någon, och ingen kan såklart bestämma över mig. Läs gärna, men bara om du orkar och verkligen vill veta. Annars finns krysset rakt upp till höger.
För jag älskar er och vill inte såra. Kan du hantera mig?
Jag är stolt över dig Saari!
Jag tycker verkligen det är jätte intressant att läsa hur du resonerar kring diagnosen och familjen osv. Eftersom jag känner igen mig själv i dig. precis som jag skrev i ett annat inlägg. ;)
Jag har också funderat på varför jag är dissociativ. Jag har inte varit med om något trauma eller övergrepp vad jag vet.... :) Jag har i och för sig en familj som inte mått så bra, men alla är ju bara snälla mot mig. Tänk om jag tillslut kommer minnas något fruktansvärt jag varit med om men trängt bort!
Nu har det gått några år sedan jag fick diagnosen och de här tankarna som jag skrev om accepterade jag och bestämde mig för att kommer jag på det så gör jag.
Själv mår jag toppen nu och är den där "normala" människan du skrev om ;) och har ingen terapi längre.
Av skäl jag inte kan skriva om här så har jag börjat ta med min mamma i terapi. Detta har resulterat i att jag fått förklaringar på många saker kring min uppväxt och nu vet jag varför jag blev sjuk.
Mina morföräldrar var involverade i Jehovas vittnen som är en religiös grupp. Många skulle kalla den för en sekt.
Detta har gjort att min familj har svårt för socialt umgänge, svårt för att ta del av samhället mm. De har levt under ständig dödsångest därför att de blivit hotade med att jorden ska gå under.
Det är väldigt ytligt beskrivet. Men det är på grund av den här ideologin som min uppfostran blev något bisarr, trots att min mamma aldrig själv erkände sig till religionen. Därför såg jag heller aldrig någon koppling mellan min ångest och hallucinationer till Jehovas.
Jag försöker inte säga att jag tror din familj tillhör en sekt. Men däremot finns det antagligen en anledning till att en människa blir dissociativ, det är inte bara något man föds med. Ju mer jag förstår om det här desto lättare blir det att välja bort vissa saker och skapa reda i tankarna. Så för din skull hoppas jag att du får veta vad det är som skapar dessa symptom.
Tack för en jätte bra blogg
Kram/Agnetha
