Berny Pålssons andra självbiografiska bok handlar om hennes drogmissbruk och hur hon försöker få hjälp med att sluta med drogerna men inte får den hjälpen på grund av att hon som dubbeldiagnos hamnar mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen tycks vilja ta emot henne och livet blir svårare och svårare för henne trots att hon nu har sin sambo Jonas och katten Zeldox. Hon har ett liv nu, en familj, men drogerna har makten över henne och sätter press på henne och hennes sambos samliv.

Samtidigt dyker minnesbilder från sexuella övergrepp från när hon var liten upp och sätter henne ur spel. Hennes vardag går ut på att försöka utplåna minnena, utplåna demonernas röster med droger men egentligen blir situationen bara värre. Och hon får kämpa med näbbar och klor för att få den hjälp hon förtjänar trots att hon inte orkar, trots att den som är körd i botten inte ens borde behöva kämpa för att få rätt.

Psykiatrins och missbruksvårdens brister synliggörs i Känn pulsen slå och får rejäl kritik och en spark i arslet. Jag känner igen ilskan hos henne, ilskan och vanmakten över att så många människor faller igenom och bollas fram och tillbaka mellan olika läkare och behandlingar. Det är inte så det ska vara! Hon beskriver i boken hur psykiskt sjuka och missbrukare behandlas som samhällets smuts och att hon och så många fler är dubbelt smuts i och med sina dubbeldiagnoser. Jag skulle personligen vilja sätta den här boken i varje politikers hand, för det är en ohållbar situation som inte verkar bli bättre. Pålsson, även jag och många fler, KRÄVER bättring. Det finns så många liv som kan räddas! Alla sitter inte inne med de resurser som gör att de kan, som Pålsson gör i sin bok, kräva sin rätt. Man är sjuk, orkeslös och det är inte många alls som orkar stå upp för sin rätt. Man ska inte behöva göra det heller. Man ska inte behöva kämpa för att få vård, trots att politikerna stolt säger att man i Sverige alltid blir omhändertagen så är det inte så i praktiken.

Pålsson är en väldigt dramatisk författare som skrivit dramatiska böcker. Ibland känns det lite överdrivet, men ofta hittar hon mitt i prick när det gäller att beskriva känslor, människor och situationer. Men efter kritiken av Vingklippt ängel har hon börjat skriva mer försiktigt, fortfarande utelämnande på många sätt men det märks att hon beskriver saker annorlunda än i sin förra bok. Det uppfattas inte lika romantiskt och vackert med psykisk sjukdom och missbruk. För varje tablett hon tar i den här boken påpekas det hur illa det är och att det bara innebär trasighet. Jag tycker att det är viktigt, speciellt när hon har så många unga läsare, men samtidigt känns det som att det fattas något i den här boken. Det fattas den hudlöshet hon hade när hon skrev Vingklippt ängel, boken känns alldeles för genomtänkt och kontrollerad. Man kan säga att i hennes första bok var skriven i den rasande takt hon levde och var totalt ocensurerad, men i Känn pulsen slå verkar det finnas hål lite överallt, som om det finns saker hon inte vill eller vågar berätta. Om man jämför böckerna så föredrar jag att läsa den första självbiografin, även om jag tycker att den senare visar på mogenhet och självinsikt. Hon har växt som person, det är ingen tvekan om saken. Numera har hon en integritet och efter att ha följt hennes liv är jag glad för hennes skull att hon äntligen hittat den.

Tomhet och ensamhet går i regel hand i hand med psykisk sjukdom och missbruk. Pålsson har alltid människor omkring sig, de verkar ha en ängels tålamod och det känns egentligen alldeles för orealistiskt. De flesta missbrukare lever i ensamhet och har inte det sociala nätverk som Pålsson har. Hon nämner i boken hur lyckligt lottad hon är på så vis, men jag tror ändå inte att hon förstår det helt och hållet. Jag vet inte om hon uppskattar det så mycket som hon borde, för det känns som att det inte understryks tillräckligt i boken.

Pålsson får för Känn pulsen slå. Nu är jag väldigt mätt på att höra om hennes liv, jag ser fram emot att läsa fiktiva böcker, eller i alla fall böcker om någon annan, skrivna av henne eftersom hon har ordets gåva.