Lat som jag är så orkade jag inte vända på bilden, men vi har börjat plocka fram sakerna som ska göra vårt bord på Psykeveckan bäst!
Jag var vaken och alert när mamma och pappa ringde i morse. Vi åkte på ett möte och det gick bra, alla är nöjda och glad, speciellt jag.
Efteråt gjorde jag som jag alltid gör på fredagar. Jag gick till Sega Råttan och köpte två godispåsar, en med sura och salta saker till Mary och en med chokladsnäckor till mig. Ett rör Pringles och läsk blev det också. Hur jag trots dessa helger med godis och allt så lyckas jag ändå gå ner i vikt... jag tror att det beror på att jag numera dansar fram när jag är ute och går och att jag sköter mig rätt bra på veckorna när det kommer till maten.
Jag kom hem mitt på dagen och till min stora glädje var Patrice hos oss när jag steg innanför dörren! En av mina finaste vänner, så kul att äntligen träffa henne igen. Hon sminkade Mary och vi kollade lite youtubeklipp.
När jag föreslog rollspel för att värma upp oss inför Psykeveckan så blev jag nedröstad. Men vi pratade om att bemöta människor och förklara 12:e septemberrörelsen i ett nötskal. Det blir nog bra, vi är förberedda med informationspapper och egna referenser.
Ett paket med material som vi ska använda på måndag hade hamnat fel, på ICA Maxi och inte ÅC. Jag hade valet att vänta till måndag och hämta ut det på ÅC eller hämta det idag på Maxi, så jag ringde i panik efter någon med bil. K ställde upp och skjutsade mig, vi pratade mycket och jag skulle gärna vilja ha tid att sitta ner med henne och samtala. En annan gång, K!
Åter till allt jag gör på fredagar... När Patrice åkt hemåt så placerade jag mig i soffan, såg reprisen av Vänner och försökte koppla av. Fredag är lika med TV. Jag började se Dr Phil som handlade om en ätstörd familj och jag insåg hur otroligt less jag är på psykiatri och psykologi och valde att slötitta på sexan istället. Nu är det Cops, sedan kommer vi se nyheterna på fyran, fortsätta på samma kanal och se Postkodmiljonären och sedan Idol. Jag har tänt ljus och vi har myst upp oss med godis. Jag ser verkligen fram emot våra fina lugna fredagskvällar eftersom jag i princip får sitta ihop med Mary och återhämta mig. Jag är så upptagen numera men jag tycker om det också, bara jag får min egen tid och min tid med min älskling.
Jag har haft en fantastiskt rolig kväll med Mary och Olivia. En så klockren blandning människor vi är... Skämten var så grova att jag antagligen kommer skratta mig ur sängen när jag ska försöka sova för det är fortfarande kul, jag GRÄT av skratt vid ett tillfälle.
Det är en bra tid att vara levande.
Längtar fruktansvärt efter lördag då jag ska göra något så normalt som att gå ut på krogen. Det var länge sedan nu, jag har bott under en sten väldigt länge men nu känner jag hur det rycker i dansmusklerna. Dessutom behöver jag flamsa lite efter att ha jobbat mycket med 12:e septemberrörelsen och med EBC.
Men just nu behöver jag nog mest av allt sova. På återseende.
En trött Saari begav sig idag till kemlab för att ta blodprover IGEN imorse. Jag kunde inte lämna urinprov eftersom jag har mens vilket suger i allmänhet. För en gångs skull så träffade sjuksköterskan rätt direkt, jag är svårstucken men hon fick blod ur mig på första försöket. Fyra rör blev det och det kändes inte ens när hon stack mig. Snabbt och smärtfritt.
I väntrummet såg jag barnböcker och trodde inte mina ögon när jag såg "Tönten". Jag tog upp den och läste den, och visst var det samma bok som jag och Nordmalings teatertrupp en gång inspirerats av och satt upp som föreställning! Vi var ett gäng som ville fortsätta med teater även efter högstadiet och skapade en studiecirkel för att fortsätta. Vi gjorde två pjäser, den första var "Tönten" som var för barn och den andra var "Kärlek i havsblått" i ära till Peter Artedi. Det var fantastiskt roligt och jag saknar det verkligen. Jag saknar mina teaterapor, jag har inte någon särskild kontakt med de tjejerna längre men de är sådana där vänner som man känner sig trygg med även om man inte har setts på år och dar.
Nåväl. Jag åkte förbi ÅC och handlade lite, hämtade ut paket och sånt. Ett paket från Walle hade inte kommit än så det får vi hämta imorgon istället. Det innehåller massvis med informationsmaterial inför Psykeveckan om 12:e septemberrörelsen.
Jag åt Ben & Jerry's till lunch för att jag är ett mensmonster och tar värktabletter för att bli av med smärtorna. Jag fryser väldigt mycket och har inte lust att göra särskilt mycket idag... men vi har ju boendestöd i eftermiddag. Så vi får se vad som händer.
Som varje onsdag så rusade jag upp ur sängen vid ungefär halv nio och stack direkt till bussen. Jag var inte så peppad, för sängen var så skön. Jag snubblade in på EBC och sänkte en kopp kaffe under prat med alla närvarande.
Vi hade bara bildgruppen idag. Eftermiddagens grupper var inställda. Jag åt lunch med P och S och stannade kvar lite för att prata trots att jag idag har haft mensvärk och ryggvärk samtidigt. Det blev en gruppkram innan jag gick och på lördag ska vi göra Droskan osäker!
På bussen hem träffade jag CKay, det var riktigt kul. Vi lär ses i helgen också när det är Take Queer. Dags att svänga sina lurviga!
När jag kom hem sprang jag praktiskt taget in i duschen, sedan försökte jag hämta andan. På något vis tycker jag om att stressa, jag tycker om att vara i farten och att allt går snabbt. Jag kan inte slappna av helt enkelt. Allt blir hastigt och mer eller mindre lustigt - inte impulsivt utan bara världigt fort. Jag mår aldrig så bra som när jag är uppjagad, trots att det tillslut bryter ner mig. Men jag kan inte låta bli...
Jag nämnde till min förra terapeut I-M som sett mig utvecklas genom åren att jag fortfarande är skadefri, jag har inte skurit mig på 4 år och jag klagade på hur dum jag varit som levt så destruktivt så länge. Hon sa att jag å
andra sidan inte visste hur jag skulle hantera livet annorlunda. Det är sant, jag har andra verktyg nu än då.
Jag skulle vilja göra skillnad för någon annan en dag, någon som jag. Någon som behöver en person som vet hur det känns att må riktigt dåligt och gå på glödande kol men som ändå överlevt och numera lever ett liv värt att leva. Jag vill, ursäkta klyschan, att min smärta ska ha en mening.
Jag vill också utbilda personal i bemötande av unga som mår dåligt. Jag känner att jag levt som i en dragkamp med psykiatrin, de har försökt hålla mig vid liv och jag har sökt förstörelse. Det går att bli söndervårdad, att det som ska hjälpa istället blir ens eget förfall. Jag har levt så många år som inget annat än en psykpatient och det är inget liv och absolut ingen merit. Man kan se det som förlorade år, men å andra sidan behövde jag gå igenom det för att komma dit jag är nu. Personal inom psykiatrin måste möta sina patienter som jämlikar och bejaka ens sjuka sidor samtidigt som de ska jobba för att stärka ens friska sidor. Med andra ord, man ska få förståelse i att man mår dåligt men också veta att man är en egen person bakom sjukdomen. Vad gillar personen som depressionen tvingat in i ett hörn, vad gör hen glad, ledsen, arg och vad har hen för styrkor och tillgångar?
Viktiga saker, en vanlig onsdag. PRATA OM DET. Det är viktigt.
Dagen har i stort sett bara bestått av ryggvärk och musik. Jag gjorde upp en deal med Mary så att hon tog hand om tvätten medan jag åkte in till stan, hämtade ut värktabletter på Apoteket, åt lunch på Kärnhuset och tog plats i deras musikstudio under eftermiddagen. Jag har en innestående tjänst för henne och kom hem med en burk Cream till henne.
Det var härligt i Kärnhusets studio, jag älskar att sitta ensam och lira. Ingen som hör, ingen som dömer, men... en videoblogg när jag sjunger kommer upp snart faktiskt. Jag känner mig lite modig idag.
Det känns lite som att jag hittat hem där jag kan vara och mysa med mig själv, pröva och göra fel och lära mig nya saker samt fräscha upp gamla kunskaper. Så tack till Kärnhuset för den möjligheten.
För musikterapin på EBC blev inte alls som jag tänkt mig. Det är så otroligt tråkigt och jag söker en lite större utmaning än så.
Jag håller på att växa ur en av mina favorit-tunikor, i den bemärkelsen att jag blivit mindre och den nästan hänger på mig. Jag förstår inte hur det har gått till eftersom jag faktiskt äter alldeles för mycket socker och dåligheter, men med peppmusik i lurarna så kan jag inte låta bli att dansa mig fram när jag ska mellan punkt A och punkt B varje dag i princip och det kan ju räknas som vardagsmotion. Jag måste liksom gömma hur peppad jag blir av musiken, det måste ju se helt utvecklingsstört när jag diggar medan jag väntar på eller åker buss. Jag kan bara inte vara stilla.
Det ska bli SÅ KUL att gå ut på krogen i helgen och svänga mina lurviga. Jag har saknat det. Jag ska vara nykter, som vanligt. Jag dricker mindre än sällan för att det inte gått ihop med mitt dåliga mående och nu när jag mår bättre vill jag inte förstöra det med en baksmälla eller något sådant dumt. Det är fördelen med att vara lite knäpp, man behöver inte alkohol för att ta ut svängarna.
Matar på med Wintergatan ikväll och försöker få ihop veckan. Imorgon ska jag på EBC och vara där hela dagen, på torsdag tänkte jag ta prover inför ett besök hos njurmedicin och helgstäda med boendestödet och på fredag har jag ett viktigt möte. På lördag är det fest och sedan kommer ju psykeveckan. Jag tror att jag kan hantera det. Kan jag inte det, ja då låter jag bli. Jag har jobbat väldigt hårt för 12:e septemberrörelsen och tagit på mig många uppdrag eftersom jag vet att de inte skulle bli gjorde utan mig i spetsen. Det är den krassa sanningen.
Mary är fantastisk. Jag vet inte vad eller var jag skulle vara utan henne. Du förstår nog inte, älskling, hur fullkomligt du räddade mig. Vi började dejta i precis rätt läge och har gått igenom så mycket men det har bara gjort oss starkare. Jag beundrar ditt mod och din envishet.
Vad tänker du om framtiden? Har du några drömmar du vill förverkliga? Gillar du hundar, om ja vill du ha många hundar i framtiden?
Jag tycker för övrigt att du har kommit skitlångt i ditt psykiska mående.
Kram!
Svar: Hej Amanda! Tack för komplimangen! Jag har många drömmar som jag vill förverkliga och jag tror att jag kommer få fler drömmar vad tiden lider, för jag är en drömmare. Någonting jag alltid velat göra är att skriva en bok och ge ut den, det är ett stort mål som funnits där länge. Det är ett hjärteprojekt och ett jätteprojekt att skriva en bok, speciellt om det ämnet som jag skriver om.
Jag drömmer om att gifta mig med Mary, ha ett stort och fint bröllop och dansa första dansen med min kärlek till Amanda Jenssens låt I Choose You.
Jag är nyfiken och vill utvecklas musikaliskt. Jag vill ha chansen att återuppta någonting som för en stund dog när jag började må riktigt dåligt. Musik har alltid legat mig varmt om hjärtat på ett sätt som är svårt att förklara, jag tänker inte ens försöka. Jag vill gå på fler spelningar och själv spela mer. Jag tänker alltid att om jag någonsin får barn, så ska de ha alla möjligheter att få spela olika instrument precis som jag fick. Jag önskar mig en ukulele i julklapp samt en bok om hur man lär sig spela den. Nästa projekt är att börja ta sånglektioner och kanske gå med i en kör igen.
Framtiden är rätt suddig för mig. Jag tar hela tiden nya svängar och vet inte vad jag ska förvänta mig. Villa, volvo, vovve? Nä, jag kan inte se mig själv leva ett svenssonliv, men man kan ju leva ändå. Vi lever i en tid då man har fler möjligheter, mitt liv är inte styrt åt något speciellt håll utan jag ser vad som händer med tiden. Allt jag vet är att jag vill dela livet med Mary, ända tills vi är pensionärer och bor på ålderdomshem.
Jag är egentligen en social människa som har många bekanta, jag tycker om att knyta nya kontakter och blir bara glad om gamla vänner och bekanta vill återta kontakten med mig. Ett gott socialt nätverk är vad jag strävar efter och tycker att jag lyckats rätt bra. Jag skulle dock vilja umgås i mer ”friska” kretsar nu, men det betyder inte att jag vänder sjuka personer ryggen.
Jag kan tänka mig att ha hund framöver, men just nu är det ju Puffen som gäller och förhoppningsvis får vi många fler år med honom. Jag älskar hundar. Däremot är jag ingen hundmänniska i den bemärkelsen att jag tar långa promenader flera gånger per dag, jag skulle inte vilja ha en alltför fysiskt krävande hund. En Puff är lagom att dela på. Och för att vara ärlig så är det ju faktiskt Mary som till störst del tar han om honom. Blir det någonsin barn i bilden så kommer det inte finnas några djur, tror jag. Mina djur är just nu mina barn.
Vilken var den senaste boken du läste och vad tyckte du om den? :)
Svar: Tjena Yolanda! Den senaste boken jag gav mig på heter ”Ett galet liv” men jag har inte kommit så långt. Jag har en rejäl torka när det kommer till att läsa och skriva, oftast så brukar jag läsa en timme på kvällen åtminstone men numera kraschar jag i sängen direkt. Förhoppningsvis blir det ändring på det, jag älskar litteratur.
Jag undrar om du har gått i DBT? Om du har, vad tyckte du om det, blev du hjälpt? Kram Therese
Svar: Hej Therese. Jag har gått i DBT men inte fullföljt behandlingen eftersom min sjukdomsbild ändrade sig. DBT har hjälp mig, jag brukar säga att jag är ”DBT-skadad” eftersom jag är bra på att validera andras och mina egna känslor och har lärt mig prata med andra på ett sätt som jag inte kunde förr och därför ofta krockade med folk. Det är en jättebra behandling skräddarsydd för borderlinepatienter, men nu är jag ju inte en sådan. Jag har aldrig haft borderline även om det stått i mina papper och jag har fått terapi baserat på det. Jag tror att alla människor kan få ut någonting av DBT och det är inte så tvärenkelt med att skapa sig färdigheter som man gör i DBT. Faktiskt så tycker jag att många ”vanliga” människor borde inskolas lite i DBT för att kunna bemöta varandra bättre och hantera sina känslor. Vardags-DBT kanske?
Vad jag inte gillade med DBT var att jag tyvärr gick i en rätt trist grupp. Jag var den enda som pratade spontant och ledarna var inte särskilt bra. Jag har en vän som gick i samma grupp men hoppade av med orden ”hur ska jag kunna använda det här i mitt verkliga liv?” – vi fick bara exempel på exempel om hur man borstar tänderna eller liknande och inga egentliga verkliga problemlösningar.
En av dem som ledde min DBT-grupp jobbar ibland på akutpsyk och en gång när jag ringde och mådde dåligt så sa hon beskt att ”om du kommit oftare på DBT:n så skulle du inte vara i den här situationen nu”. Det tycker jag är så sjukt invaliderande och elakt.
Du har nångång skrivit att du vill studera, vad vill du läsa? När tror/hoppas du det blir? Hur går det med viktnedgången, minns att du skrivit att du gått ner en del? Hur bär du dig åt? Har det blivit bättre i ryggen sen du gick ner? Vill du nångång ha barn? Kram
Svar: Kram till dig Minna! Jag vill studera litteraturhistoria och kreativt skrivande. Jag hade tänkt göra det till våren, men jag har så mycket att göra just nu att jag inte hunnit läsa in mig på vilka kurser jag har behörighet till eller kunnat bilda mig en uppfattning om vad jag skulle klara. Jag sätter det på paus.
Viktnedgången går sådär just nu. Jag är inte mycket för att motionera, utan jag kör på vardagsmotion till max och försöker äta regelbundet. De senaste veckorna har jag varit dålig på att äta rätt, det har blivit mycket socker och fett men ändå så ligger jag mer än -20kg från min maxvikt. Jag har alltid min vikt i baktanke när jag lägger upp portioner för mig själv. Jag tror att min vardagsmotion samt vattengympan gjort mig lite mer smidigare än innan, men jag har långt kvar. Ändå går jag ner i vikt (jag vägde mig faktiskt idag och blev förvånad) lite i taget och nu har jag gått ner 10kg sedan våren.
Jag tror att en stor nackdel är att jag alltid har varit överviktig. Jag känner inte till något annat. Sedan kom psykofarmaka in i bilden och jag exploderade, rasade upp i vikt. Det är inte få kilon vi snackar om, för jag är en stor tjej.
Jag har bra värden (kolesterol, blodsocker), jag är mobil (orkar gå dit jag ska) och jag har fått lära mig att bli älskad trots min vikt så det är inte som att livet hänger på att jag går ner i vikt och kanske därför som jag inte hänger mig fullt åt det projektet. Jag har ju så många projekt i dessa dagar.
Ryggen är helt åt helvete, jag känner inte av någon förbättring trots att jag gått ner lite i vikt och jag måste nog gå ner mycket mycket mer innan ryggen kommer att förbättras. Till dess får jag jobba på att stärka ryggen så gott jag kan.
Barn… jag tänker mycket på barn faktiskt. Jag skulle vara en hysterisk mamma har jag insett. Jag har ingen önskan om att vara gravid, så de gånger jag och Mary har pratat om barn så har utgångspunkten varit att hon ska bära barnet. Om vi nu tänker oss att vi en dag skaffar barn, så vill jag åtminstone ha två. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan min bror nämligen. Men då vill jag inte ha djur, för det är inte säkert att barnen och djuren går ihop. Jag vill ha fast anställning, körkort, bil, en stor lägenhet och mental hälsa innan barn ens kommer på tapeten, egentligen.
Jag blir sjuk när mina djur blir sjuka. Jag är så orolig över mina djur när de är sjuka och jag sitter till och med och är orolig för Marys brorsbarn när vi är där och hälsar på. Tänk om de slår sig när de leker? Tänk om de sätter i halsen när vi äter? Tänk om, tänk om… Nä, barn är en alldeles för stor sak för att ens överväga nu eller inom några år. Jag kan tänka mig att bli fosterhem om allting går rätt med mitt liv, men när det kommer till barn så måste man ALLTID sätta dem och deras behov först vilket inte ger något rum för att vara självisk. Innan jag är där kommer jag inte ta hand om några barn.
Hur lyckades du vända ditt liv? Vad är grunden du står på? Jag har försökt i år utan att lyckas med den där förändringen som jag allt oftare läser om i bloggar. "Insikten", och att livet är bra. När vände det? När var din lägsta period senast och vad fick dig att kämpa dig upp?
Svar: Hej du anonyme. Det var svåra frågor men jag försöker svara på dem. Jag vet inte om jag vänt mitt liv för sista gången, så att säga. Mitt liv har tagit så många svängar genom åren att jag nästan känner mig gammal redan. Men sedan i somras har någonting hänt, jag kan inte sätta fingret på vad men det är en process jag går igenom och odlar mina intressen, låter mig växa. Jag är så evinnerligt trött på att vara sjuk, och det låter som att du också stött på den känslan.
Jag har fått inse hur lite jag styr omständigheterna och mitt mående, men att jag i alla fall utgår ifrån att jag vill vara konstruktiv och inte destruktiv till skillnad från förr då jag faktiskt inte brydde mig särskilt mycket över om jag levde eller var död. Jag prövar marken innan jag går på den och det tar tid.
Alla har sitt eget helvete och när jag i frustrationer ser människor som bara gräver sina egna gravar så kan jag samtidigt tänka att det kanske är någonting personerna måste gå igenom, precis som jag har behövt leva genom tusen svängar. Jag har släpat mig själv genom destruktiva tunnlar flera gånger, trott att jag kommit till slutet av tunneln och sedan fallit igen. Jag har tappat tron tusen gånger. Jag kommer antagligen tappa tron igen, mycket möjligt, men en vis kvinna (Sofia Åkerman) sa en gång till mig att det handlar om att resa sig efter varje fall. Om man kämpar med sitt mående så ska man inte vara rädd för att falla tillbaka, för om man är rädd så blir man naturligtvis mer spänd och det blir en mycket större sak än vad det behöver vara om man faller.
Det är ett jävla klättrande och fallande och jag kan inte säga att jag haft min sista psykos, depression, hypomani, självskade och så vidare. Jag har fortfarande ångest och måste ta mediciner men jag har accepterat det. Vad jag försöker med nu är att aktivera mig mer i ett friskt liv, för efter år med olika behandlingscenter, inläggningar på slutenvården och intensiva terapier så har jag hittat en balans som fungerar väldigt bra just nu. Jag tar en dag i taget, vågar drömma, vågar möta rädslor en millimeter i taget och jag är ju fortfarande i vårdsvängen även om jag mår bättre. Jag har gått ner i dos på läkemedel vilket gett mig mer kraft men som också gör mig sårbar. Jag är schizoaffektiv oavsett vad jag gör av livet. Jag väljer bara att inte fokusera på det utan vet vem jag är och sätter det i första rummet, sjukdomen i andra eller till och med tredje.
Någonting som jag inte kan understryka tillräckligt är att jag har nått stor framgång genom att inte ha en sjuk identitet. Vem är jag, vad tycker jag om, vad gillar jag inte, vad har jag för talanger och vad måste jag jobba med?
Jag kan inte avgöra när jag mådde som sämst, men 2008 var ett dåligt år. Jag blev så invävd i vården att den nästan gjorde mig sjukare. Jag var inlagd i totalt ett halvår och var min värsta fiende. På många sätt är jag nog fortfarande det, jag lever efter mottot ”Everything you need is around you, the only danger is inside you”. Det är lätt att bli söndervårdad, söndermedicinerad och som min läkare sa, ibland handlar det bara om att hålla människor vid liv tills det någonstans kommer en ljusning. Det är den krassa sanningen för många psykiskt sjuka och så var det för mig under flera år.
Men någonting jag kan säga om min resa är att den började med att jag hade en inneboende känsla av psykiskt lidande och viljan att bota det. Jag valde många destruktiva val, men gjorde tappra försök att göra bra val också.
Jag bodde på behandlingscenter och ett skyddat boende där det var strikt förbjudet med självskador. Jag försökte respektera reglerna men jag respekterade inte mig själv så att säga. Sedan nådde jag botten när jag skar mig själv så illa att jag hade förblött om jag inte var på sjukhuset. Det var bland det sjukaste jag har varit med om och jag har ändå gått över gränsen många gånger. Men just då, då visste jag att mitt självskadebeteende skulle bli min död en dag. Så jag bestämde mig för att försöka, för egentligen ville jag ju leva. Sedan blev jag kär mitt i allt och insåg att mitt självskadebeteende skulle hindra mig att få vara med den kvinnan jag ville vara med, så då valde jag att låta bli att skada mig för hennes skull. Och idag, 4 år senare, kan jag äntligen känna att jag låter bli för min egen skull och för att jag funnit en respekt för mig själv som jag egentligen aldrig haft tidigare.
Jag har behövt ha den där resan för att ta mig dit jag är nu. Jag har behövt brinna i helvetet för att kunna uppskatta det jag har nu.
Nä, jag tror inte på att livet en dag blir underbart. Jag har mått då mycket bättre i höst men ser det inte som den definitiva förändringen utan bara en utveckling av någonting jag kämpat för jävligt länge. Jag tror att man inte kan välja sitt mående, men man kan välja hur man hanterar det. Varje dag gör jag aktiva val för att skydda mig från dåligt mående, genom att hylla mina friska sidor. Mat, sömn, medvetenhet och aktiviteter anpassade för vad jag orkar den dagen. Planer, drömmar, samtal. Liv, i all sin fulhet.
Tänk inte ”aldrig mer”. Acceptera att livet svänger, att man kanske blir riktigt sjuk igen för det finns inga garantier. Besvikelsen blir så stor när man börjar må dåligt efter att ha haft en bra period om man trott att livet faktiskt vänt för sista gången. Det finns inga garantier. En dag i taget.
Jag hoppas att det blir bättre för dig snart. Bara det här med att du så gärna vill är enormt! Det finns så många som lever i sin bubbla av sjukdom för att man inte känner till något annat. Finns vilja så finns det både hopp och möjligheter. Livet är en resa, ständigt i rörelse. Hylla alla dina friska sidor och res dig efter varje fall!
Det här blev långt, men jag har så många ord och har ändå kortat ner allt så gott jag kan och ändå kan ge min poäng. Jag hoppas att du förstår mitt tänk, jag blir nyfiken på dig för det är inte alla som faktiskt med medvetenhet vill bli friska och därför inte försöker. Jag är säker på att du är en viktig och spännande människa. Tro på dig själv!
Vilken underbart skev katt jag har. Såhär mysigt hade vi igår när vi återinvigde ljusslingan i vardagsrummet.
Boendestödet har just gått. Jag har jagat folk på telefonen idag, diskat och dammsugit. Samtidigt har jag dansat mig svettig och rockat loss till elektopop och planerat lite inför Psykeveckan. Jag ska strax hämta favoritkoftan och mysa ner mig i soffan.
Imorgon har jag bokat musikstudion på Kärnhuset, det ska bli roligt. Det är en skön ventil för kreativitet när jag inte har en aning om hur jag ska fortsätta med boken jag skriver på. Jag måste liksom göra NÅGONTING skapande för annars är jag inte jag.
Jag är konstruktiv och inte destruktiv. Jag är stark och modig. Mitt liv tar ännu en vändning och jag njuter.
Mary undrade lite hur noter egentligen ser ut när det kommer till slagverk så jag googlade fram en bild på hur trumnoter kan se ut till ett vanligt trumset. Det är faktiskt inte mer komplicerat än såhär, även fast en trumma är en trumma och man inte slår noter som på piano eller ackord som på gitarr. Det var länge sedan jag läste noter men jag tycker att det är så mycket enklare än att läsa noter till andra instrument om jag ska vara ärlig. Nåväl, allting handlar väl om vad man är van vid. Jag kan inte läsa andra noter, men när jag sjunger så brukar jag i alla fall få en idé om när det går upp och går ner. Ett litet stöd, sådär.
Jag måste poängtera att de mest grymma musikerna överlag är de som hör och sedan repeterar och spelar på känsla. Man måste inte kunna noter för att lära sig lira trummor riktigt bra. Man behöver inte veta vad alla trummor heter eller annan teori. Däremot är det ganska bra i början när man ska lära sig spela exempelvis "cykelstyre" som det så fint brukar kallas. Hi-hat+baskagge, hi-hat, hi-hat+virvel, hi-hat. Och så vidare.
Bjuder på lite truminspiration, notera hur avslappnad hon är. De flesta "nybörjare" spänner sig så otroligt mycket. Själv fattar jag inte hur trummisen i The Corrs orkar spela på det sätt hon gör...
Jag blir så ledsen över min rygg. Den gör så ont och det är inte ischias utan måste vara något annat. Mina njurvärden är fortfarande inte så bra så jag får inte ta antiinflammatorisk medicin som hjälpt mig förut. Jag tog Orudis Retard och hade sällan problem med ryggen. Nu får jag absolut inte ta den och inte heller Ipren eller liknande. Så jag har fått ett litet recept på Tramadol som jag ska ta med Alvedon, och det funkar sisådär men hjälper ändå lite. Jag vill egentligen inte äta något narkotikaklassat, för bäst fungerar ändå den antiinflammatoriska och jag slipper bli beroende. För faktiskt så tror jag inte ens att morfin skulle vara bra nog, det är inte en sådan smärta.
Att jag har ont i ryggen förstör så mycket, för jag kunde vara så mycket mer aktiv om jag slapp värken. Jag bävar lite inför Psykeveckan eftersom jag kanske blir knäckt rent fysiskt. Och psykiskt. Jag har dock lovat mig själv och andra att inte göra mer än vad jag orkar. Jag börjar inse att det är en ganska svår uppgift vi har framför oss men med Mary och Patrice som stöd så kommer det nog att gå bra.
Ikväll ska jag förbereda mig för kommande vecka. Jag måste ta kontakt med vården, både min läkare på psyk och vårdcentralen. Jag behöver träffa en sjukgymnast och få någon form av medicin som jag kan ta mot värken i väntan på att ta nya prover och göra ultraljud på njurarna. Jag ska boka in en tid på Kärnhusets musikstudio, fara till EBC, städa här hemma och ha ett viktigt möte på fredag. Musiken på EBC har jag klippt bort, det blir inget mer med det. Jag vill övar upp mina gamla skills på att spela trummor och lär mig själv spela andra instrument på gehör för att jag vill vara själv med musiken, men jag har bestämt mig för att leta upp en sångpedagog och ta sånglektioner ändå. Jag vill jag vill jag vill!
Jag vill skrika till världen att jag valt den i all sin fulhet och glans, jag vill leva i varje sekund och bli en solskenshistoria!
Dagen började med bråk på facebookchatten så det har varit dålig stämning i mig hela dagen, jag är så arg och irriterad att jag vill skrika egentligen.
Jag lämnade Mary i sängen och gick till boendestödet med Puffen och Olivia, där träffade vi bland annat fina Anna vilket var sjukt kul. Hon är gravid och det går så fort!
Jag och Olivia (och Puffen) stannade inte hela tiden. Jag kände en viss irritation riktad mot mig från en annan brukare och då blev jag arg igen. Ja, dagen har verkligen gått i ilskans tecken.
Olivia stannade en stund hos oss, Mary kröp ur sängen när vi kom in. Vi hamnade i djupa diskussioner om religion och frågor kring bananflugor. Dampigt samtal, men Olivia har ju faktiskt ADHD.
Jag har myst med Mary och tyvärr älskling, vi måste se Så mycket bättre. Amanda Jenssen och Ola Salo är ju med... Jag älskar dem båda, framför allt miss Jenssen.
Min kjol luktar häst och jag vill göra elaka saker mot personen jag bråkade med på morgonen. Men annars är det okej.
Jag känner mig lite förkyld och hoppas att det går över innan Psykeveckan. Jag har inte tid att vara sjuk, jag ska arbeta. Vårt bord kommer vara det bästa bordet i Lindelhallen, kom förbi så får du se!
Förresten så känns det bättre att vara arg än att vara ledsen eller ångestfylld. Ilska är så mycket lättare att göra någonting konstruktivt av tycker jag.
Idag blev det en videoblogg, men youtube går inte ihop med min dator och uppkoppling så det vettefan när jag kan lägga upp den på bloggen.
Trots att nattens sömn inte var den bästa så kände jag mig rätt pigg när jag satte av mot stan. Trots regnet så skuttade jag runt vattenpölarna i takt till musiken och sprang sista biten till bussen (som vanligt). Jag dansade när jag gick och hämtade ut medicin till Mary, det är alltid lika kul när jag gör det:
- Jag ska hämta ut medicin åt min sambo.
- Ja, och vad har han för personnummer?
- HON har 810402****.
- Åh...
Sedan bad hon om ursäkt för sitt antagande, men jag är ju rätt van.
Vidare i regnet mot Kärnhuset. Jag tog en macka och en läsk för 20kr totalt innan jag lånade nyckel och gick till musikstudion. Det var faktiskt kallare inomhus än utomhus, jag satt där i t-shirt och blev tillslut svettig av allt bankande på trummorna men frös ändå samtidigt. Jag hade egentligen tänkt försöka lära mig spela piano/synth, men jag kunde inte låta bli slagverken. Det är ju ändå mitt "grundinstrument". Det var sann musikglädje och en timma gick fort.
Det som också slog mig var att jag var helt ensam. Jag är en "duktig flicka" och ska kunna allting med en gång. Ingen får egentligen höra mig spela om jag inte kan hantera instrumenten perfekt, och det kan jag ju inte. Det var flera år sedan jag rörde ett trumset och jag är bortom ringrostig, men jag var ensam och ingen kunde höra mig och jag vågade ta ut svängarna och pröva olika saker, olika takter. Och jävlar vad skönt det var att bara slå och slå och slå.
Musikeufori.
Jag värmde mig inne på Kärnhuset där de hade fredagsmys och kareoke, men jag ville hem och gick därför kort därefter. Kareoken kan ju vara en kul grej, de hade ett rejält utbud av låtar och band som till exempel Evanescence, men jag ville som sagt hem. Jag dansade iväg till Sega Råttan som lovat och gick omkring i min egna lilla musikbubbla. Jag plockade ihop två stora godispåsar, tog ett rör Pringles och började rota bland läsken, och när jag skulle betala och tog av mig lurarna så berättade exbiditen att på grund av strömavbrott så tog de inte kort. Dessutom hade de ingen fungerande våg för lösviktsgodiset. Vi löste det hela med att jag betalade med cash men hade inte tillräckligt för allt så jag kunde inte köpa en full stock snus med det jag hade i plånboken. Vi höftade på vad godispåsarna kunde väga.
Blöt kattunge vill hem. Jag sprang till bussen och den var fullsmockad, jag hade tunga påsar med fredagsmys och önskade att jag hade vindrutetorkare till mina glasögon.
När jag väl kom i mål var det så himla skönt. Favoritkoftan åkte på och så även tjocksockarna. Jag fruser fortfarande, men nu ska jag tända ljus, komma ner i varv och känna att det är helg. Så otroligt skönt. Ikväll blir det att sitta tätt ihop med Mary och se Idol.
Det har varit en underlig natt. Mary har nästan inte sovit alls och jag har sovit stötvis. Jag har drömt massor av starka drömmar som är så vidriga att jag inte vill berätta om dem. Det har varit en väldigt lång natt.
Men Mary har i alla fall fått hjälp för att få sova i helgen, jag ska hämta ut medicinen åt henne för hon är helt slut. Hon har sovit dåligt så väldigt länge. Egentligen skulle hon följa med mig till Kärnhuset idag men jag förstår ju att det inte går efter nattens frånvaro av sömn.
Så jag ska strax åka ner på stan och känna på instrumenten på Kärnhuset. Det ska bli roligt. Får se hur ringrostig jag är när det kommer till slagverken. Sedan ska jag gå på Sega Råttan och köpa fredagsmys i vanlig ordning. Ikväll blir det Idol.
Jag har laddat min iPod med Wintergatan och Slagsmålsklubben, helt insnöad är jag. Jag har favorit t-shirten på mig, ett motiv av en flicka som skjuter sig i huvudet och ut kommer fjärillar istället för hjärnsubstans, och så har jag en svart tyllkjol till.
Jag tänkte börja försöka fota lite mer och använda bilderna i bloggen, det är ju alltid roligt. Det kommer en videoblogg strax också, håll utkik!
Nu börjar det dra ihop sig inför Psykeveckan. Jag och Mary sprutar idéer och det är ett kul jobb men samtidigt högst allvarligt. Målet är att låta 12:e septemberrörelsen synas så mycket som möjligt och tillsammans arbeta för en nollvision i suicid, stödja anhöriga och hjälpa psykvården att bli bättre och effektivare. Vi är trötta på att människor i våra liv dör i självmord och tänker inte acceptera det.
Vi kommer under hela vecka 45 finnas på universitetet i Umeå, närmare bestämt i Lindelhallen. Jag, Mary och Patrice kommer bemanna bordet där vi kommer ha blad/broschyrer om 12:e septemberrörelsen, några ex av boken Till Daniel och vi säljer även smycken och medlemskap i rörelsen. Vi kommer också ha en bössa som du kan lägga några slantar i om du vill stötta vårt arbete. Vi bjuder på godis.
Så kom och säg hej! Jag ser det också som en chans att få träffa du som läser min blogg. Du vet var jag är och när, så hälsa på mig!
Har jag gjort mitt bästa idag? Jag vill säga nej, men jag borde ge mig själv lite andrum och inte klanka ner på mig själv.
Mary sover otroligt dåligt, natten innan denna hade hon bara sovit i en timme. Så hon gjorde en väldigt tidig kväll och jag tassade omkring hemma och pysslade med mitt. Jag har sovit rätt bra ett tag nu, men ser till att inte gå i säng för tidigt. Jag är så känslig och måste ha en tydlig dygnsrytm. När jag väl la mig i sängen, la armen om min snarkande flickvän och begravde ansiktet i hennes hår så kändes det väldigt bra.
Men jag kunde inte sova. Jag tror att jag var lite upp i varv eftersom jag just nu har tusen projekt på gång och inte riktigt hinner med. Efter tre timmar gick jag upp och tog extra sömnmedicin och förbannade det faktum att jag antagligen inte skulle vara pigg nog att ta mig till EBC på morgonen.
Och så blev det. Jag vaknade och ringde upp dem, jag sa att jag inte orkade komma idag för att jag sovit för lite. Det vände upp och ner på hela min dag - hittills har jag ju varit där varje onsdag och kört hårt. Nu var jag hemma och trött och motiverad. Jag har dessutom en fruktansvärd ryggvärk som gör det svårt att pyssla på med saker här hemma.
Jag ska se till att få sömn i natt och sedan börja om. För du förstår, "Courage doesn't always roar - sometimes it's the quiet voice at the end of the day saying 'I will try again tomorrow'".
Jag, lilla Sara från Ålidhem i Umeå, har "fans" som följer mig. Ja, det finns människor som erkänner sig som fans till mig lite nu och då.
Ärligt talat så förstår jag inte det. När någon säger att de är ett fan av mig så känns det som att de sätter upp mig på en pidestal som jag för det första inte förtjänar, och för det andra så känns det mycket underligt att bli beundrad och sedd på det viset.
Jag vill inte ha fans. Jag vill möta jämlikar. Tar man kontakt med mig så blir jag gärna bekant med människan i fråga. Det skulle vara så dumt annars, som att jag skulle vara bättre. Man kan också ge varandra beröm utan att underordna sig till att vara ett fan, för jag ÄR stark när det behövs och det är alltid väldigt roligt att få höra det från andra, att det på något vis syns.
Så kalla dig inte ett fan. Skriv till mig som en jämlik, så kan vi vara fans av varandra istället. Det tycker jag vore mycket bättre.
Jag tog en powernap idag och drömde någonting fruktansvärt. Jag mådde illa när jag vaknade. Ändå bestod drömmen bara av att jag var inlagd och att vi patienter hade vita klänningar på oss. Vi målade hela kroppen med läppstift i olika nyanser. Samtidigt pågick en tillverkning av korv och andra köttvaror mitt i allt. Ändå var det värsta det faktum att jag var på sjukhuset. Jag vill gärna säga att jag aldrig kommer sätta min fot där igen, men livet kan (förhoppningsvis) bli ganska långt och dippar kommer komma.
Efter sovstunden satte jag på mig lurarna och gick till bussen. Jag åkte in till stan och gick på Kärnhuset i två ärenden. En för att boka tid för en träff med 12:e septemberrörelse (som för övrigt blir kl 18.30 den 10:e november och alla är välkomna) och den andra frågan gällde mig själv.
Jag har känt mig missnöjd med musikterapin som jag har varannan fredag. Musiken är bortom basic och jag får inte ens ut något av att hjälpa de andra. Men jag vill hålla på med musik utanför hemmet - jag har lite slagverk och ett par gitarrer hemma men jag skulle gärna vilja återförenas med ett trumset och lära mig spela lite piano. På Kärnhuset finns en studio som var rätt fin, så jag frågade om jag fick låna den. Det fick jag och på fredag åker jag dit för att känna lite på instrumenten i egen takt, kravlöst och bara ha roligt.
När jag var färdig med det åkte jag till ÅC för att hämta ut mediciner och promenerade sedan hem. Nu myser jag ner mig i soffan och ska bara ta det lugnt.
Jag är ganska blyg egentligen, men faktiskt så bor det någon som vill ta mer plats inom mig. Det kändes helt naturligt att gå in på Kärnhuset och prata med främlingar med varm röst. Jag börjar bli modigare och saker som jag förr aldrig ens tänkt att jag skulle kunna göra känns ändå mer och mer görbara. Jag vågar utmana mig själv mer.
Jag ligger efter när det gäller alla som jag ska maila, men oroa dig inte, det kommer!
Jag missade mitt läkarsamtal i fredags och kom inte på det förrän det var för sent. Nu har jag ringt om en ny tid men jag räknar kallt med att det kommer att ta ett tag innan jag får träffa TFo. Han är en mycket upptagen man av förklarliga skäl, jag tror inte en läkare lyssnat så bra på mig och andra patienter som han har.
Idag har jag varit på djuraffären med E och köpt hem bajspåsar, godispinnar till katterna, kattsand samt 10kg kattmat. Jag tackar så hemskt mycket för skjutsen som jag fick trots att det var en dålig tid för E.
Som vanligt hade vi boendestöd idag men min rygg dog någonstans vid när jag lyfte upp kattmaten på vagnen så jag har inte åstadkommit mycket. Vi hamnade i samtal, ett ganska djupt sådant, och jag uppskattar verkligen att M öppnade sig för mig. Sådant betyder otroligt mycket och jag kände en sådan stark empati för henne.
Ikväll har vi en skype-träff med 12:e septemberrörelsen och ska gå igenom lite lagar och sådant. Sådant som är bra att veta.
... och ärligt talat vet jag inte vad jag gör om ryggen inte blir bättre snart. Den förstör allt jag gör. Jag kan aldrig hålla fokus för att det gör så in i helvete ont.
Finns det någon rolig människa där ute som vill börja jamma med mig? Det är så mycket roligare när man är två eller fler.
Morgondagens uppdrag blir att kontakta Kärnhuset i olika ärenden. Nu gör jag kväll i land så att säga, myser med tända ljus och lyssna på sagomusik.
Dagen har lunkat på. Jag gick upp efter åtta men insåg att jag lika gärna kunde sova ut, så jag la mig igen. På eftermiddagen gick jag och Mary till boendestödet och hade ett par trevliga timmar med dem. Vi är ett rätt schysst gäng faktiskt.
När vi kom hem drog jag igång en konsert med Wintergatan på youtube medan Mary tog en tupplur. Jag har inte gjort ett skapandes dyft egentligen, mer än att spara ner texter för 12:e septemberforumet som måste omstartas.
Det känns som att energin börjar återvända. Veckan har varit tuff men jag levde liksom upp när jag fick gå på opera. Jag kom hem nöjd och belåten igår och nu börjar jag undra vad kommande vecka har att erbjuda.
Jag pratade med Mary idag om att det känns som att någonting förändrats, i positiv mening. Det är ganska spännande. Jag har i det stora mått bra i höst och aldrig missat EBC-tiderna, jag börjar tuffa till mig och uppleva saker, åta mig uppdrag och... ja, det är mitt liv. Tänk att jag haft sådan tur i oturen.
Förut kunde jag inte fullfölja terapin och var fånge av min rädsla, men jag går stärkt efter varje gång jag varit på EBC och haft mina grupper.
Vissa som går på boendestödets öppet hus har ett stort behov av att prata om psykiatrisk slutenvård, mediciner och annat relaterat till psyket, men då kanske de behöver någon grupp ordnad av RSMH eller Kärnhuset. På boendestödet känner jag för att prata om allt utom det. Vi är bara människor som umgås.
Igår hämtade mamma mig på eftermiddagen och vi åkte in till stan för att äta middag på Costas. Jag tog bakad lax och det var supergott.
Sedan fick vi skynda oss till Norrlandsoperan för att lyssna på introduktionen till den opera vi skulle se, Blanche & Marie. Vi kom precis i tid.
Jag satt och myste medan orkestern värmde upp, operasångerskor sjöng skalor i bakgrunden och publiken tog sina platser. Själva operan var på svenska, men ändå textad. Den var bra men jag saknade en genomgående melodi i sången. Mamma gillade andra akten bäst, men jag gillade första bättre. Det var ett rätt häftigt sceneri och en bra berättad historia.
Det är sånt här jag vill göra. Roa mig.
Efter operan gick vi tillbaka till Costas. Mamma tog en kaffe och jag var törstig och drack cola. Sedan skjutsade hon hem mig och jag sa grattis i efterskott. Ett tack till min bror som gett mamma biljetterna och tack mamma att jag fick följa med.
Jag somnade nästan omedelbart när jag kom hem. Mycket nöjd.
Idag ska jag och Mary till boendestödet och sedan tänkte jag försöka stöka undan lite här hemma.
Jag har varit ganska kraftlös hela veckan men hoppas på en vändning nu.
Jag vaknade fem minuter innan väckarklockan gick av och begav mig direkt till EBC för att ha musik.
Jag tog en kaffe med personalen, för jag var tidig, och talade om mitt missnöje med musiken. Jag behöver en liten utmaning. Men jag gav det en chans - idag skulle vi lära oss spela gitarr.
Vi spelade och sjöng en visa som enbart bestod av ackordet D och skickade runt gitarrerna i cirkeln. Sedan skulle vi spela en låt som växlade mellan D och A7. Efter det fick vi som ville (kunde) spela dra av en gammal visa som jag aldrig hört förut, men jag hängde på. Vad jag försöker komma till med att berätta detta är att även om jag inte sjunger bäst eller kan spela särskilt bra egentligen blir uttråkad ändå. Det är FÖR basic.
Nästa vecka åker jag till Kärnhuset och ber om att få kolla in deras musikstudio. Jag vill verkligen utvecklas och helst återuppta mitt trummande.
Jag tog bussen till stan, gick på Apoteket, Åhléns och sedan Sega Råttan. Fullpackad med diverse produkter plus godis och många liter läsk åkte jag hem. Jag tänkte ha fredagsmys med Mary, men någonting med den här veckan har varit lite underligt och stoppat mig från att känna mig tillfreds. Jag sitter här nu på eftermiddagen och känner efter litegrann.
Jag känner mig varm om kinderna. Jag noterar att jag fryser och tar därför på mig tjocksockar och en kofta. Jag lyssnar på musik som är bra men mina ögon är trötta och huvudet hänger inte med. Min grundstämning är nog lätt sänkt.
Om jag betraktar mig själv "utifrån" så brukar det vara lättare att hitta svaren, lättare att bryta med den dåliga känslan. Acceptera att jag är trött efter en lång vecka och vara i stunden, inte i framtiden. Just nu känns det ohållbart att följa med mamma och se en opera imorgon, men jag vet att det är såhär jag känner nu och inte nödvändigtvis imorgon.
Vila är nog svaret. Det ska ju bli jätteskoj med opera, det vet jag ju att jag tycker om! Men just i denna sekund så ska jag sitta här med mina tjocksockar, koftan och dricka läsk. Bara slå ut med armarna och omfamna ångesten. Då kanske kvällen blir sådär mysig som våra fredagskvällar brukar vara.
Nu ska Mary och jag göra någon slags middag och slökolla på TV antagligen. Ikväll ska jag engagera mig i Idol och faktiskt rösta så att mina favoriter inte åker ur tävlingen.
Måste bara dela detta med er och slå ett slag för Wintergatan, för er som missat. Och för er som inte missat, good for you! Önskar att jag var en av er.
Idag har varit en riktigt slö dag, minus att Mary städat och jag har handlat mat med boendestödet. Jag har faktiskt inte gjort ett skapandes dyft förutom handlingen. Ikväll ska jag svara på mail, men det blir nog en tidig kväll eftersom jag är hemskt trött och har ont i ryggen.
Jag började fundera på någonting igår. När jag och tjejerna åkte till badhuset på eftermiddagen så pratade vi om svartsjuka och ramlade in på ämnet att spana på andra människor än sin partner. En av tjejerna sa att hon brukade spana in folk tillsammans med sin karl, och det gör ju faktiskt Mary och jag också - skillnaden är att vi oftast spanar på fula människor... Slutligen, som jag sa till Mary, är att vi inte är så himla snälla och gulliga som folk tror. Vi är faktiskt ganska elaka. Inget fel med att vara ful, det ligger ju i betraktarens öga, men vissa människor har verkligen blivit påpucklade av fulpåken.
Ja, det var bara ett sidospår. Och med det sagt så har jag inte sagt att jag är särskilt snygg heller.
Imorgon har jag musik på EBC, förmodligen den sista gången. Jag blir så understimulerad och det känns onödigt att åka så tidigt över halva stan för att sitta och klappa händerna och lyssna på falsksång där ingen egentligen har taktkänsla. Det är så låg nivå att till och med jag som inte är särskilt duktig bara inte får ut någonting av det.
Någon kanske vill jamma med mig på Kärnhuset på fredagar istället? Jag är öppen för alla förslag!
Jag har spenderat så lång tid på att leva ett liv jag inte velat leva. Jag får lite ångest när jag tänker på hur jag slösat bort tiden på att vara destruktiv, men det är dags att låta det förflutna vara gjort och istället försöka påverka min framtid. Att jag ältar och ångrar kommer inte ta mig någonstans.
Idag skuttade jag ur sängen sisådär kvart över åtta, drog på mig en vit skjorta, svarta leggings och en zebramönstrad kjol, sprang in i badrummet och kletade eyeliner och mascara för att sedan sätta på lurarna med Slagsmålsklubben i iPoden och sprang mot bussen. Jag hade inte bråttom egentligen, men jag föredrar när det går fort.
8:an går raka vägen till Ersboda från Ålidhem där jag bor, vilket är ganska bekvämt. Inga bussbyten krävs. När jag hoppade av bussen så gick jag som vanligt in på Coop och köpte en läsk (äh, vadå onyttigt), en drickyoghurt och en taco-wrap för att sedan gå till EBC. Jag kom i god tid så jag kunde dricka min drickyoghurt och ta kaffe med de andra.
Vi hade bild på förmiddagen, sedan lunchade vi och efter det hade vi levnadsvanegruppen. Idag pratade vi om motion och vikten av att motionera och lite info om vad som är bra träning och lite om motivation. De flesta som går där har eller har haft problem med vikten, antagligen eftersom de äter psykofarmaka, framför allt neuroleptika är en bov - och det är ju inte som om personer med psykosproblematik bara kan sluta med medicinerna. Det är antagligen någonting de måste äta hela livet.
Efter det drog jag och tjejerna till badhuset och vi hade vattengympa. P gjorde en snygg frisyr med någon slags linda så att jag inte skulle blöta ner mina synthdreads.
Jag tog i ordentligt på vattengympan. På bussen hem kände jag mig nöjd med dagens prestationer. Jag är så glad att jag faktiskt gör det här, att jag fullföljer en plan och bara känner mig starkare.
Nu ska jag borsta Marys hår och sedan svara på lite mail och sånt.
Vilken genre passar min blogg in på? Jag antar att jag skrivit mycket om mitt ofta dåliga mående, mediciner och har en egen kategori i bloggen för självskadebeteende, men jag anser ändå att jag inte har en så kallad "sjukdomsblogg". Det som gör mig annorlunda är att jag faktiskt känner att jag har en personlighet som inte är kopplad direkt till mina besvär, jag har saker att säga oavsett hur jag mår. Jag hoppas att mina ränder och min sjukskrivning är vad någon skulle tro är "jag".
Jag är ju Sara, med allt vad hon innebär. Jag är mångfacetterad, jag har en åsikt om det mesta och flera goda intressen. Ändå tror jag att många följer min blogg för lite snaskiga detaljer om den sjuka delen av mig, men vet du var - då vill jag inte att du läser min blogg. Jag säger inte att man inte ska prata om dåligt mående och psykiska sjukdomar, tvärt om, men någonstans måste jag klargöra att jag inte är min sjukdom och det är inte du heller.
Jag tror att många inte tar sig vidare för att de lever med vänner som mår dåligt och det mest spännande som finns är när man hämtar ut ett recept på en ny psykofarmaka. Men där är det inte svart eller vitt heller - det är bara en del av allting.
Till största del har jag psykiskt sjuka vänner, men jag har alltid valt dem med omsorg. Inga tokintensiva och destruktiva relationer finns i mitt liv nu. Även när jag bodde på behandlingscenter och kvinnoboende så lät jag mina relationer vara friska. Det är skönt att kunna prata om allt och inte bara hur man mår eller diskutera psykisk ohälsa som om det vore det enda som finns.
Igår hälsade vi på J som vet vad det innebär att må dåligt, men det är ett ämne som kommer och går som alla andra. Det kändes så otroligt skönt att sitta och prata om allt utan att fastna på det dåliga. Allt jag egentligen behöver veta är att jag har vänner som förstår om ämnet skulle dyka upp, men söker efter nya och spännande samtalsämnen.
Jag är så åt helvete less på att prata om avdelningen och psykiatrin, ändå har jag dragit på mig ett uppdrag som vice ordförande för 12:e septemberrörelsen. Varför? Jo, för att jag bryr mig och jag brinner för alla vilsna som inte fått chansen att bli sin egen person och har depressiva bloggar och medvetet tar bilder på sina skador. Du kan och ska få bli uppmärksammad för resten av det som utgör dig. Och psykiatrin måste reformeras och belysas för de styrande för att alla ska få leva ett liv värt att leva!
För man ska inte behöva fastna i hamsterhjulet med medicin på medicin och inläggning på inläggning. Resurserna måste förvaltas för att fenomenet att "sjukdomsblogga" ska minska. Vi behöver alla en ventil men jag tappar hoppet om vissa människor eftersom allt de har är sin sjukdom
Hur ser du på min blogg? Är jag endast intressant för att jag har en diagnos/mediciner/ärr? Klicka på krysset i din webbläsare i så fall. Och alla andra får gärna fortsätta läsa och kommentera. Jag hoppas att jag gjort mig förstådd med det här inlägget.
När jag pratar om psykisk sjukdom så gör jag det och missförstå mig inte, jag tycker att man ska prata om det! Men det finns olika sätt att prata om det. Man kan behöva beklaga sig, kanske är man arg på vården eller så bllir det är sjuk ond cirkel av smärta som inte leder någonstans. Det blir en form av status i denna subkultur att få LPT, bli sydd eller bältad eller någonting annat allvarligt.
Nu ska jag lämna detta för nu. Jag ska ta av mig sminket och göra en tidig kväll Imorgon är en helt ny dag med nya upplevelser.
Jag har totalt fastnat i blippbloppsträsket, Det är Detektivbyrån, Wintergatan, Slagsmålsklubben och 047. Jag har youtubat hela dagen i brist på annat.
Det var faktiskt ett tag sedan jag kunde släppa allting och bara vara för mig själv.
Imorgon ska jag till EBC och ha en fulldag igen. Ikväll har vi ett möte med 12:e septemberrörelsen och i veckan ska jag pyssla lite med att boka bord för oss till psykeveckan och boka en tid då vi kan vara på Kärnhuset. Det känns verkligen bra att saker börjat rulla på.
Nu är det mys med tända ljus, rökelser och en varm kofta.
Det känns himla fräscht med nytt hår. Eller nja, nygammalt kanske man ska säga. Jag har haft dessa under olika perioder under några år. Men jäklar vad snygga de är!
Veckan har börjat fint med ett besök hos Lynn, sedan hem igen och få besök av F från boendestödet. Mary hade redan städat en hel del innan jag steg upp ur sängen, stackaren har bara fått tre timmars sömn inatt. Jag sover nästan pinsamt bra, jag önskar att jag kunde överföra det till henne på något sätt.
Jag mår rätt bra, förutom den otroliga värken i ryggen. Motion, stretching och inte heller Tradolan med Alvedon hjälper tillräckligt. Jag blir ganska grinig av värken men annars så går saker bra för mig. F frågade rakt ut hur det var med rösterna, men det har varit ovanligt tyst i mitt huvud de senaste veckorna - trots minskad medicinering. Det får mig att hoppas och tro på ett friskt liv. Men som sagt, jag har lovat Mary att öka på medicineringen om jag skulle börja slira. Min läkare tyckte att det var ett bra löfte.
Dagens musik är blippblopp, mer specifikt Slagsmålsklubben och Detektivbyrån.
Det händer mycket just nu kring 12:e septemberrörelsen och jag känner att jag börjar få grepp om mina ansvarsområden. Jag hoppas och tror att vi kan hjälpa till att bygga en bättre och tryggare psykiatri i framtiden. Vi accepterar ingenting annat. Mer uppdatering kring det kommer sen.
Idag har jag halvslumrat under morgonen, sedan gick vi i vanlig ordning till boendestödet och fikade. Jag sänkte några koppar kaffe och har snusat sönder läppen.
Olivia hängde med på väg hemåt och vi lekte med songify-appen.
Mina dreads är jävligt snygga på mig måste jag säga. Bildbevis kommer nog imorgon!
Idag har jag gjort en magnetrgen av hypofysen. Det var inte riktigt som jag föreställt mig. Jag la mig på en brits och en sköterska fixerade mitt huvud vilket var illa nog - sedan skjutsade de in mig med öronproppar och musik i hörlurarna, men det var trångt och instängt. Även fast det bara var huvudet som skulle röntgas så var halva min kropp inne i den trånga tunneln. Först reagerade jag med panik eftersom jag inte kunde röra mig och alla tänk-om-situationer ploppade upp i huvudet, som vad jag skulle ta mig till om jag behövde kräkas.
Jag använde mig av den DBT jag kan och blundade, föreställde mig att jag var någon annanstans. Efter 30 minuter var det klart.
Sedan åkte jag hem och vände i princip i dörren för att möta upp Mary på boendestödet. När vi fikat bort två timmar så gick vi hem.
Vi har tittat på American Horror Story och Mary har flätat in mina dreads. Jag är supernöjd och det är kul att göra någonting annorlunda med håret. Jag älskar att ha synthdreads!
Dagen till ära stod jag och lämnade ut infoblad om 12:e septemberrörelsen på NUS. Jag kom lite blygt fram och frågade RSMH om jag kunde få stå tillsammans med dem utanför Apoteket, jag blev varmt välkomnad och blev till och med bjuden på lunch och lite senare fika. Det var fint!
Har jag möjligtvis någon läsare som såg mig där eller rent utav pratade med mig?
Jag stod där mellan 11.00 och 15.10 och jag verkar vara en naturbegåvning på att dela ut information. Även om jag snubblade på orden när jag pratade med människor (för jag har svårt att formulera mig under stressiga situationer) så tror jag att budskapet gick fram och förhoppningsvis blev fler människor varse om att 12:e septemberrörelsen finns. Vi är här för att stanna!
Nästan alla papper gick åt. Nu siktar vi på psykeveckan. Alla ska leva!
Efteråt åkte jag ner på stan och köpte massvis av värmeljus och jättemycket godis och läsk. Nu är det fanimej fredagsmys. Jag ska vila ryggen, pussa på Mary och se Idol. Imorgon ska jag på sjukhuset och göra en magnetröntgen.
Idag väckte jag Mary med kaffe på sängen. Det här känns som en bra dag.
Igår kom mamma och pappa in med en extra garderob, sedan tog de skrotet vi samlat ihop i förrådet för att slänga det på returstationen. Efter lite om och men så blev det faktiskt riktigt bra. Dessutom fick vi middag. Tack mor och far!
Imorgon kommer jag och Mary stå utanför Apoteket och dela ut papper om 12:e sepbemberrörelsen, eftersom det är den officiella psykiatridagen. Kom gärna förbi och säg hej! Vi kommer vara där från 11.00 ungefär.
Det blir städ idag med boendestödet. Jag skulle egentligen till sjukhuset idag och kolla njurarna, men de ringde och avbokade eftersom läkaren är sjuk. Det känns lite jobbigt, jag vill bara få det gjort.
Ska passa på och göra en lite shout-out också. Lolo, skulle du kunna lämna din mailadress eller telefonnummer eller någonting? Det vore kul att höras av :)
Sitter i vardagsrummet i favoritkoftan med tända ljus omkring mig och gosar ner mig i soffan och KABLAM så får jag ont i bröstet, tungt att andas, illamående och en känsla av att tappa kontrollen = panikångest. Du känner säkert igen dig. Och varje gång tänker man att den här gången är det på riktigt, det ÄR en hjärtinfarkt, vilket det naturligtvis inte är. Jag sitter här och försöker resonera med mig själv men det enda som kan hjälpa nu är att ta död på dagen och gå i säng. Faktiskt.
Igår hade vi träff på Kärnhuset med 12:e septemberrörelsen. Vi blev fyra modiga som satt och pratade om psykiatrin, människor vi saknade, medicin och terapi, 12:e septemberrörelsen som förening och lite gott och blandat i tre timmar. Det fanns så mycket att prata om, och för det mesta skrattade vi faktiskt. Man måste ha lite galghumor också, annars orkar man inte.
Nästa gång hoppas jag att vi blir fler, att inbjudan når ut till fler. Vi gjorde en miss med att inte annonsera tillräckligt om träffen, men det kändes lite mysigt att sitta i källaren och bara vara några stycken. Det kändes som en bra uppvärmning inför framtida händelser.
Så tack ni som kom! Hoppas att ni fick lika mycket ut av det som jag fick.
Vi fick skjuts till Ålidhem sedan, klockan hann bli halv tio. Vi hämtade Puffen som var hos J, gick hem och sedan var det bums isäng.
Idag har jag varit hos min läkare. Jag kände att han hade rätt och kanske till och med behövde få höra att vi pratat varmt om bland annat honom på träffen. Hans namn återkom många gånger under träffen och jag är glad att jag har honom som PAL.
Jag äter en ganska liten dos Seroquel och han sa att han var orolig, men det gör honom å andra sidan mer uppmärksam. Jag vet att jag är sjuk när jag är frisk, men när jag blir sjuk så tror jag att jag varit sjuk innan och är frisk då. Det är lite komplicerat. Men han läser mig så bra, han känner till tecknen på försämring och han tyckte att det var bra att jag lovat Mary att gå upp i dos om jag skulle bli sämre. Jag håller mitt ord men "njuter" samtidigt när jag tar fyra piller på kvällen istället för fjorton. Än så länge går det bra.
Mitt schema för veckan är rätt hårt, imorgon väntar en heldag på EBC och sedan kommer mina föräldrar förbi på kvällen för att hjälpa oss att byta ut en garderob. På torsdag ska jag till sjukhuset för att utreda hur mina njurar mår och på fredag är det psykiatrins dag och vi tänkte dela ut lite flyers på sjukhuset. Det känns bra att ha mycket på agendan, så att jag kan skilja på om det är en tisdagkväll eller lördagkväll. Tidigare har allt bara smält ihop.
Jag har en ond och elak ryggvärk som nästan slår ut allt annat. Det är lite svårt att koncentrera sig när man ständigt måste försöka hitta en position där det gör minst ont.
Nu ska jag ringa en vän och sedan värma på middag!
I eftermiddag har vi haft boendestöd och jag försökte sortera kläder vilket inte var helt lätt. Det var det enda jag egentligen orkade göra idag, jag känner mig slut trots att jag sover bra. Jag ska inte klaga, Mary sov endast 3 timmar i natt, stackaren.
I veckan har jag aktiviteter utanför hemmet varje dag. Det känns både bra och jobbigt, men också nödvändigt. Det blir nog en bra vecka.
Snart åker vi ner på stan för att käka, fixa det sista och sedan inrätta oss på Kärnhuset. Puffen ska leka med J ikväll medan vi är borta.
Nu är jag spänd och redo för morgondagen. Jag tror att det kommer bli bra, men tyvärr tror jag att vi inte har annonserat tillräckligt och många som inte har facebook kanske har missat det. Men till nästa gång får vi se till att få upp det på 12:e septemberrörelsens hemsida samt sprida ordet på andra sätt.
Du kanske undrar vad träffen imorgon är och innebär. Kort sagt så är det en chans att få prata av sig, men också för oss att informera om 12:e septemberrörelsen. Det kommer vara ganska improviserat, vilket betyder att vi tar allt som kommer eftersom, och framför allt är det öppet för alla människor i alla åldrar att få mötas och prata om självmord, vad man kan göra åt det och hur vi kan påverka psykiatrin. Såklart får man komma och bara vara, ingen är tvungen att berätta sin historia men alla är välkomna att göra det om man känner för det. Varmt välkomna!
Svar till Lolo ang. 12:e septemberträffen på måndag!
2014-10-03 @ 22:01:29
Lolo, du ställde mig en fråga: Hej! Jag är en tjej som bor i stan o funderar på träffen ni ska ha på måndag på kärnhuset. Är det öppet för intresserade eller endast för medlemmar?
Träffen är öppen för alla, medlem eller inte. Kom och var med!
Kärnhuset, 18.30 på måndag den 6:e. Hoppas att vi ses där!
Jag har slutfört ännu en vecka på EBC. Jag kan och jag vill! Vi såg när Löfvén delade ut ministerposterna och sedan hade vi musik. Ärligt talat vet jag inte hur mycket jag får ut av det, vi sitter mest och bankar på slagverk eller sjunger visor som ingen känner till. Vi är en muppgrupp med en entusiastisk ledare. Du kan ju föreställa dig det! Jag hade gärna haft en lite större utmaning eller vad man ska säga.
Nu sitter jag i soffan med värkande rygg. Det blir boendestöd imorgon och på söndag, sedan ska jag och Mary hålla grupp på Kärnhuset för 12:e septemberrörelsen på måndag. Det är rätt mycket som händer nu på samma gång.
Ikväll blir det mys framför TV:n och sedan ska jag SOVA.
Idag har jag lämnat blodprover (igen). I vanliga fall har jag inget problem med själva stickandet, jag är ganska svårstucken och härdad. Men idag blev jag lite yr, eftersom det började rinna blod nedför handen.
Jag blev påmind om någonting djupt inom mig som jag nästan glömt. Jag bad dem tvätta bort blodet direkt och jag var rädd. Så långt borta men så familjärt.
Jag har inte skadat mig på snart 4 år. Minnen bara vällde fram. Sedan började jag fnittra på bussen fast ingenting var roligt. Väldigt rörigt i min skalle nu
Idag har jag varit på EBC. Jag steg helt enkelt upp, slängde på mig kläder, la på lite eyeliner plus mascara och sedan var jag iväg. Det var bara att härda.
Jag känner mig så oinspirerad i bildgruppen. Jag tror att det är för att jag ofta är trött. Men vi är ett fint gäng och jag känner mig välkomnad.
Det är skönt att ha saker att göra. Det är inte bara EBC, det är 12:e september och boendestöd.
Tyvärr har jag ryggvärk från helvetet. Jag kan inte äta antiinflammatoriska läkemedel och Alvedon hjälper inte särskilt. Jag försöker stretcha bort smärtan men det är svårt det med.
