Som varje onsdag så rusade jag upp ur sängen vid ungefär halv nio och stack direkt till bussen. Jag var inte så peppad, för sängen var så skön. Jag snubblade in på EBC och sänkte en kopp kaffe under prat med alla närvarande.

 

Vi hade bara bildgruppen idag. Eftermiddagens grupper var inställda. Jag åt lunch med P och S och stannade kvar lite för att prata trots att jag idag har haft mensvärk och ryggvärk samtidigt. Det blev en gruppkram innan jag gick och på lördag ska vi göra Droskan osäker!

 

På bussen hem träffade jag CKay, det var riktigt kul. Vi lär ses i helgen också när det är Take Queer. Dags att svänga sina lurviga!

 

När jag kom hem sprang jag praktiskt taget in i duschen, sedan försökte jag hämta andan. På något vis tycker jag om att stressa, jag tycker om att vara i farten och att allt går snabbt. Jag kan inte slappna av helt enkelt. Allt blir hastigt och mer eller mindre lustigt - inte impulsivt utan bara världigt fort. Jag mår aldrig så bra som när jag är uppjagad, trots att det tillslut bryter ner mig. Men jag kan inte låta bli...

 

Jag nämnde till min förra terapeut I-M som sett mig utvecklas genom åren att jag fortfarande är skadefri, jag har inte skurit mig på 4 år och jag klagade på hur dum jag varit som levt så destruktivt så länge. Hon sa att jag å

andra sidan inte visste hur jag skulle hantera livet annorlunda. Det är sant, jag har andra verktyg nu än då.

 

Jag skulle vilja göra skillnad för någon annan en dag, någon som jag. Någon som behöver en person som vet hur det känns att må riktigt dåligt och gå på glödande kol men som ändå överlevt och numera lever ett liv värt att leva. Jag vill, ursäkta klyschan, att min smärta ska ha en mening.

Jag vill också utbilda personal i bemötande av unga som mår dåligt. Jag känner att jag levt som i en dragkamp med psykiatrin, de har försökt hålla mig vid liv och jag har sökt förstörelse. Det går att bli söndervårdad, att det som ska hjälpa istället blir ens eget förfall. Jag har levt så många år som inget annat än en psykpatient och det är inget liv och absolut ingen merit. Man kan se det som förlorade år, men å andra sidan behövde jag gå igenom det för att komma dit jag är nu. Personal inom psykiatrin måste möta sina patienter som jämlikar och bejaka ens sjuka sidor samtidigt som de ska jobba för att stärka ens friska sidor. Med andra ord, man ska få förståelse i att man mår dåligt men också veta att man är en egen person bakom sjukdomen. Vad gillar personen som depressionen tvingat in i ett hörn, vad gör hen glad, ledsen, arg och vad har hen för styrkor och tillgångar?

 

Viktiga saker, en vanlig onsdag. PRATA OM DET. Det är viktigt.